| Ludwig
Annerstedt om Gunnar Wennerberg Inträdestal i Svenska Akademien, ( i Sv A:s Handlingar XVII Sthlm 1903 s 11 -119) Godtyckligt plock av Harald Bohlin av sånt jag inte kom ihåg från Sven G. Svensons bok, även om det kanske berörs även där. I skolan var han, enl en tillgiven kamrats vittnesbörd, visserligen flitig, dock ej över-måttan, och överlämnade sig gärna åt lättare förströelser, såsom musik, teckning och romanläsning. Hans humoristiska lynne framträdde tidigt, och i hans sällskap trivdes alltid skämtet. Men tillika tyckte sig en och annan spåra ej litet av översitteri, och en viss egendomlig slutenhet, stundom gränsande till otillgänglighet, framskymta i hans väsen. Själv har han därom bekänt, att den berodde på ett dolt, inre högmod, som ej tillät honom att fördraga en överman. …. Hans första studentår liknade föga den glada ljusa bild, som minnet av denna tid för de flesta framkallar, och står i skarp motsats till det friska juvenalliv, vars själ han sedan blev. Krafterna var medtagna av en våldsam, nyss genomgången feber-sjukdom. Fysiskt utmattad, hemsökt av tunga själsgrubbel, kännande sig nästan som en främling i det glada ungdomsliv varav han omgavs, stängde han sig inom sig själv och sågs föga ute i kamratlivet. I den stilla studentkammaren tillbragte han sin mesta tid ensam med sitt klaver, sina böcker och sina tvivel. Så gick de tre första åren, under vilka han i följd av detta ensliga levnadssätt, slutenheten i lynnet och en viss egendomlighet i klädsel, och väsen gick och gällde i världens ögon för en sjuklig, underlig fantast, ”måhända”, som han själv sedan dömde: Mindre orätt än det syntes, Mera än jag var det.” Vad han, plågad av ”Sauls orofyllda ande” har under denna tid lidit förblev länge okänt för världen, tills han på gamla dagar ur sitt minnes innersta kamrar framdrog bilden av den hemska kampen med tvivlets furie och av den slutliga befrielsen i den stund ”han knäppte kalla händer och med bleka läppar bad ett länge bortglömt Fader Vår”…. (nu kunde han blicka) kring sig med nyvaknat levnadsmod, och ungdoms-livets friskhet och hopp, sådana de blomma i studentens värld, trädde honom till mötes. (s 13 ff) Genom honom fick Juvenalernas i sig föga märkvärdiga krets en berömmelse, som annars visserligen ej skulle ha kommit den till del. Den hade utan honom varit ett snart förgätet namn; genom Gluntarna har den gått till eftervärlden. I sig själv var denna krets varken mer eller mindre än ett valigt glatt studentkotteri, kanske med mer än vanlig kvickhet till sin disposition ochj utpräglat sinne för musik, men ock med mycket liten lust för studier och arbete i allmänhet. De levde helt och hållet i det glada ögonblicket, i det längsta blundande för livets besvärliga verklighet…. Det var dock ej det glada laget, som satte sin prägel på honom (W), utan han som satte sin på detta. (Notera: skrivet 1902!) Han reserverade sig mot att Vg nation beslutade att träda in i den nybildade studentföreningen (s. 24) För kvinnans sak har W. i alla tider ridderligt brutit en lans. 1873 begärde han av riksdagen inrättande av fyra treklassiga läroverk. Riksdagen avslog med motivering att kommunerna borde medverka. När han följande år la fram ett sådant förslag, vägrade riksdagen ”att igenkänna sitt barn” men beviljade 30 000 kronor som understöd till enskilda sådana läroverk. 1883 fann ett ett anslag om 70 000 kronor för kvinnlig ungdoms utbildning väl obetydligt, om man jämförde med det med de tre millioner kronor som den manliga kostade, ”ty kvinnan vare varken kvantitativt eller kvalitativt underlägsen mannen, och påstod någon det senare, skulle det påminna om sekler, under vilka kvinnan icke ens erkändes som en förnuftig varelse,” Förhöjningen avslogs den gången, men åtta år senare hade han den tillfreds-ställelsen att som minister genomdrivan den. 1889 föreslog han att tillerkänna kvinnan behörighet att inväljas i skolråd och fattigvårdsstyrelse, vilket, trots lagutskottets avstyrkande, blev huvudsakligen genom W:s vältalighet, av riksdagen godkänt. … Men man kan ej förvånas tt mången stod tvekande inför den svindlande höjd, å vilken han uppdrog kvinnans framtidsperspektiv med det principiella uttalandet: ”Vi kunna icke vara utav med kvinnan, lika litet i det allmänna, medborgerliga, kommunala och sociala livet som i det enskilda och familjelivet. Hon spelar en allt större och större roll och ser med allt mer och mer längtande blickar till de n tid, då man skall fullt erkänna hennes rättigheter som människa.” 1873 medgavs kvinna rätt att begagna den offentliga undervisningen W. bidrog till att lösa den lång och bittra striden mellan Karolinska institutet och de medicinska fakulteterna. Han hade kommit till den övertygelsen att institutets fordran på likställighet var fullt berättigad och att på denna väg en ärofull fred skulle efter den långa striden kunna upprättas. Riskdagen anslöt sig 1872 till hans uppfattning, dock ej utan skarpt och bittert motstånd inom förta kammaren….Tiden har givit honom rätt, men förändringen medförde till en början icke ringa misstämning vid universiteten, och i denna har man väl egentligen att söka den mindre gynnsamma uppfattning, som dessa, särskilt i början, hyste om hans verksamhet för deras bästa. (s . 80ff) 1891 möjliggjordes de vetenskapliga seminarierna. Han arbetade för att bereda geografiämnet plats vid universiteten i hopp om att därmed lägga en starkare grund för detta ämne i skolorna, han bidrog kraftigt till att ordna dövstumsundervisningen, han hade sin hand med i förordning om fattigvården, hälsovårdsstadgan, instruktion för läkarna, han drev igenom nybyggnad för Musikaliska Akademien och till de Fria Konsternas Akademi och anslag till reparation av Vadstena klosterkyrka och för höjning av anslaget till inköp av konstverk för statens räkning. (s. 80 ff). Betr. hans avgång ur ministären 1891 kommenterar Annerstedt: Han hade inte behövt offra vare sig sin plats eller sin övertygelse ”om han strängt hållit sig til l lagens bud och andan av vårt statsskick. Enligt bägge är det konungen, som nämner, och ej ministern, vilken senare blott har att manligt och öppet giva sitt råd samt göra föreställningar. Endast i det fall, att beslutet kränker lag eller i hans ögon innebär uppenbar skada för riket, äger han ställa sin avgång i utsikt; i annat fall innebär förfarandet ett försök att sätta tummskruvar på regenten och föra oss åter till namnstämpelns tider. Ett dylikt handlingssätt har han ock själv vid ett tidigare tillfälle på det skarpaste fördömt, då han 1876 uttalade sin farhåga för, att införandet av ett statsministerämbete skulle tvinga konungamakten att gång efter annan låta sin mening vika för ministrarna. (s 90 f) 1893 hörde han till de häftigaste vedersakarna av regeringens unionsprogram. Hans sinne var upprört i dess innersta djup av den brist på unionskärlek och brödrasinne, som förrådde sig i norska vänsterns uppträdande, och han sjöng sin harm i de bittraste ord, så bittra, att det ej torde vara någon otjänst mot hans minne att här ej upprepa dem. (s. 91) En ivrig och intresserad politiker har han… alltid varit, men den lugna och kalla uppfattning av personer och situationer, denna förmåga att genom och utöver de politiska lidelsernas stormar klart skönja det mål i fjärran, mot vilket statsskeppets kurs med säker hand måste sättas…dem har han icke besuttit, ty därtill var han för mycket stämningsmänniska. (s. 96) I rösträttsfrågan tvekade han icke att, då fråga väcktes (1884) om utredning av behovet av en mer eller mindre utvidgad rösträtt, redan på detta stadium av saken orda om ”den insedda ohållbarheten av nu gällande begränsning av rösträtten”. Han fördömde varje census, såsom godtyckligt gripen ur luften, och ville ge rösträtt åt varje medborgare, som betalt utskylder….När motståndarna erinrade om faran av en otyglad demokrati var han ej sen att i hettan ge svaret. ”Tygellös demokrati, tygellös aristokrati, tygellös monarki – allt detta är lika fördömligt, helt enkelt! Men varför sätta detta ord framför?... Låt oss nöja oss endast med ordet demokrati, och jag vågar åta mig att ur de flesta länders historia visa, att dessa skakats eller bragts på fall flera gånger genom aristokrati än demokrati och särskilt vad vårt land vidkommer, att det icke varit genom demokratiska stämplingar det bragts undergången nära, men väl genom aristokratiska.” 1896 motverkade han regeringens förslag till vidgad rösträtt för han ville ha en genomgripande reform på en gång så att valrätten utsträcktes till alla som hade valrätt i kommunala val. Däremot ville han inskränka valbarheten till dem som i minst 5 år innehaft stats- eller kommunal befattning inom valkretsen. (s. 94 f) 1898 kritiserade han det då föreliggande psalmboksförslaget. Han ville se ännu fler av de gamla psalmerna utmönstrade, en hel del av dem var ”nästan osmakliga”, en del icke utan skäl fann dem ”okristliga” (s. 102) ”I den ännu brännande och så ofantligt viktiga frågan om upprättandet av ett nytt biskopsstift i Norrland uttalade han sig från början med den djupaste övertygelse om nödvändigheten av att utan dröjsmål genomföra saken.” Han ställde sig slutligen på deras sida, som ville medge sammanslagningen av två äldre stift för att få frågan igenom i riksdagen. Det berodde inte på någon likgiltighet för saken men han ansåg sig därtill nödd och tvungen. Han fruktade tydligen att ett fortsatt motstånd skulle kunna föra striden in på ett farligare område, där hela biskopsinstitutionen skulle sättas under debatt. (s 102 f). Tillbaka>> |