|
Birger Christoffersson Uppsala Jag minns Uppsala ungdomens stadde överåriga docenternas konkurrentskvaller med dess doft av smutsiga undertröjor deras dolska hopp om profetens dödlighet Jag minns höstarnas första seminarium med dess ängsliga fastställandeav de andra studenternas kunskap och intelligenskvot. Jag minns hatet på Café Alma ångande över kopparna med svagt te de falska smilen när den förtalade nalkades, som honung på smörgåsens pålägg av flugsvamp. Jag minns smickervänskapen Som slogs i spillror vid det första ordet av uppriktighet. Jag minns gluntarnas stad de överdådiga sångerna om den dåliga kassanoch den tentamensrädde som samma kväll gick ned sig i Fyris för kassans skull – han gjorde ändå rätt för sig i gluntarnas stad: på sin sista dag betalade han med studielånet räntan på studielånet. Jag minns Uppsala svärmeriernas stad och flickan som skar sönder handlederna när han gifte sig med den nya på Stockholms nation och flyttade in i studentstadens tvårummare. Jag minns betygsamlaren med den fullskrivna tentamensboken hans anhållan om en ny del. Och jag minns teologen som hängde sig på resa i Halmstad För att han inte klarat teol. filen efter tio år på Dekanhuset. Jag kan inte längre tro på änglar, skrev han i sista brevet hem. Jag minns Uppsala staden där man söker sanningenoch där lögnen står tät som kajflocken runt spirorna - ja, jag minns kajornas skri hur det dånade kring dòmen. Det var en gammal studentska som var död. Hon dog studentskedöden. Inte ens när hon låg i kistan fick hon bäras av män, hon hade kraftfulla vänner bland studentfruarna. Jag minns Uppsala hatets stadnär det blånade mjukt över slätten. Gunillaklockan ringer för oss alltid.
|