Birger Christoffersson

Uppsala

Jag minns Uppsala

ungdomens stad
de överåriga docenternas
konkurrentskvaller
med dess doft av smutsiga undertröjor
deras dolska hopp om profetens dödlighet

Jag minns höstarnas första seminarium

med dess ängsliga fastställande
av de andra studenternas kunskap
och intelligenskvot.
Jag minns hatet på Café Alma
ångande över kopparna med svagt te
de falska smilen
när den förtalade nalkades,
som honung på smörgåsens pålägg av flugsvamp.
Jag minns smickervänskapen
Som slogs i spillror vid det första ordet
av uppriktighet.

Jag minns gluntarnas stad

de överdådiga sångerna om den dåliga kassan
och den tentamensrädde
som samma kväll gick ned sig i Fyris
för kassans skull –
han gjorde ändå rätt för sig
i gluntarnas stad:
på sin sista dag betalade han
med studielånet
räntan på studielånet.
Jag minns Uppsala
svärmeriernas stad
och flickan som skar sönder handlederna
när han gifte sig med den nya
på Stockholms nation
och flyttade in i studentstadens tvårummare.
Jag minns betygsamlaren
med den fullskrivna tentamensboken
hans anhållan om en ny del.
Och jag minns teologen
som hängde sig på resa i Halmstad
För att han inte klarat teol. filen
efter tio år på Dekanhuset.
Jag kan inte längre tro på änglar,
skrev han i sista brevet hem.

Jag minns Uppsala

staden där man söker sanningen
och där lögnen står tät
som kajflocken
runt spirorna
- ja, jag minns kajornas skri
hur det dånade kring dòmen.
Det var en gammal studentska
som var död.
Hon dog studentskedöden.
Inte ens när hon låg i kistan
fick hon bäras av män,
hon hade kraftfulla vänner
bland studentfruarna.

Jag minns Uppsala

hatets stad
när det blånade mjukt över slätten.
Gunillaklockan ringer för oss
alltid.


(Tr. i ERGO 1958:8)