ETT BREV FRÅN GUNNAR WENNERBERG            Kära Juvenaler! Vi apoteoser som knådats i lera som satts i en brännugn och blivit statyer, Sten Sture, Finn Malmgren, Prins Gustaf m.fl., vi småfåglars vänner och glömda perduer, vi voro de fosterländskt starke och store, redliga karlar av kött och blod. Ack, finge vi träffas på gatukontore’ då stod vi stod vid stod och klagade samfällt på brister i godset och jag på den tunna rocken. Vart år jag med bävan dess vinter har motsett, ty jag fryser så läskigt om sockeln. Detta är något av allt som vi klandra, men inget vi gråta för. En viss kontakt har vi dock med varandra, så gott det sig låta gör: Jag ser Prins Gustaf, som kastar sitt snilles ljungande blick över nåns Chevrolet bort över slottet till Sture av Milles, som lär ska ha ögonsamband med Linné. Själv har jag daglig kontakt med herr Geijer genom trafikvakten Karl Permanent. Han står där och tänker på helt andra tjejer än dem som nu fimpar på hans postament. När månen strödde sitt silver i jåns och solen sitt guld mellan grenarnas galler, då tänkte jag så: Jag är bara av brons, en messallians av metaller, en rest från de tider, som längesen svunnit, legerad i koppar och tenn. Hundrafemtio år se’n jag föddes har runnit, men helgjuten står jag här än, och jag tackar er varmt att Ni ville förbättra min tillvaro här med den sång Ni mig unnar.          Vänligen Eder, etc. etc.          Gunnar     Tillbaka till innehållsförteckningen Tillbaka till första sidan