|
Gunnar Wennerberg Västgöta nation 7 oktober 2017-10-05 Christer Åsberg
I en självbiografisk dikt till den egna 65-årsdagen sammanfattar ministern, guvernören, serafimerriddaren, landshövdingen, tonsättaren, filosofen, skalden med mera Gunnar Wennerberg sin karriär och undrar Då är jag välmeriterad? Eko svarar Nej, du är en föredetting, en emeritus.
Jag tjenat ut. Se här mitt lifs register: I lefnadsår jag räknar sextifem Och – såsom lektor, byråchef, minister Och landshöfding – i tjenstår trettifem; En af de Aderton och med kraschan Och plats i riksdag, hedersplats i sta’n … Är jag som sådan då ej bene meritus? (Eko) … ej bene meritus – … emeritus. Det är inte så lite det. Hans intressen var så mångfaldiga och hans livsgärning så mångsidig ”att ingen annan beteckning räcker än kulturmannens”, skrev en levnadstecknare för 100 år sedan, då ordet kulturman ännu var en hedersbeteckning och inte stod för en kuturell mansgris. (Almquist, S., s. 11.) I denna utförliga cv glömmer dock Wennerberg en omständighet som det finns anledning att påminna om just här på Västgöta: Född i Lidköping 1817, död på Läckö 1901. Det är alltså längs en sträcka av den västgötska Vänerstranden som han kunde känna sig hemma. Det var också Vänern och Hunneberg som hade gett honom hans fadersnamn, och det var västgötska han talade, i varje fall när han var på rätt sida gränsen. Han till och med diktade på västgötska. ”Tösa på Svälteraheter en visa som börjar med en torparflickas klagan över hemmiljön: Ja vånnar ’a vure så långt härifrå Långt, långt bort i markera hos kräka!
För far han ä full, Så faseli full Å snaglar Å saglar Å raglar; Å mor krar ull, Så uschlier ull, Å äter Betäter Å träter. Tvi, tåcka vulninger, tvi!
Och sen fortsätter den hemska torpinteriören med att den berusade fadern kör ner fingrarna i en filbunke avsedd för den sjungande flickan och välter ut den på golvet: Fölla kunne ja la unt’en Den gamle lee gubbastrunten; Men mjölka dän sulle la ja velat ha, Sum inte har fått nåt på hele Guss da.
Det är svårt att veta om det rör sig om ett medkännande socialreportage från de fattiga västgötska hed- eller skogsbygderna, ”svältorna”, eller om ett enkelt stycke lågkomik som driver med småfolket. Hur som helst vittnar det om bredden i Gunnar Wennerbergs produktion. Men om vi tänker på hans egen cv-visa, där står i första versen ingenting om hans sångliga bedrifter. Låt oss alltså först säga några ord om det han vill framhäva. Och då kommer andra orter i centrum än Uppsala: Lidköping, Skara, Stockholm, Växjö. Han var till exempel ecklesiastikminister, dvs. kyrko- och skolminister, på 1870- och 1880-talen, och detta inte mindre än två gånger. Mellan varven var han landshövding i Växjö, Kronobergs län. Helt unikt är att han andra gången han tillträdde som minister just hade premiär på ett egenhändigt komponerat oratorium, Jesu födelse. Tonsättning och reformer inom skolväsendet var vad som upptog honom större delen av livstiden. Som minister var uppgiften att anpassa den gamla latinskolan till den moderna tiden, till en utbildningsanstalt för det nya samhället. Wennerberg hade själv gått i djäkneskolan i Skara och sedan varit lektor där i åtta år Han var vid flera tillfällen informator och dessutom guvernör, studieledare, för Oscar II:s söner. Under hans mannaår utvecklas skolväsendet och högre allmänna läroverk började byggas Så han hade goda insikter i det svenska skolsystemet. Enkelt uttryckt ville Wennerberg utveckla de skolorna i riktning mot det system som många av oss i min ålder känner igen : en realskola med sammanhållna klasser, en tydlig åtskillnad mellan latin- och reallinjerna, men dessutom en nyhet som han stred länge för, flickskolor. Han fann det ur samhällets synpunkt önskvärt att de olika sociala klasserna möttes så länge som möjligt under skoltiden och att man fick tid att ägna sig åt naturvetenskap på reallinjen utan att störas av latinet. Och han ivrade för att utbildade kvinnor skulle inta sin självklara plats i samhället:
Vi kunna icke vara utaf med kvinnan, lika litet i det allmänna, medborgerliga, kommunala och sociala lifvet som i det enskilda och familjelifvet. Hon spelar en allt större och större roll och ser med allt mer och mer längtande blickar till den tid, då man fullt skall erkänna hennes rättigheter som människa. Vad tonsättandet beträffar var han ständigt sysselsatt med att sätta musik till egna och andras texter , två melodier finns kvar i den svenska psalmboken, han skrev ett antal populära visor, ”Tösa på Svältera” var bara en av dem men mest och helst jobbade han med oratorier. Hans tanke var att skildra Jesu hela verksamhet i oratorieform. Men hans många uppdrag och hans stora familj gjorde att mycket blev ofullbordat och till och med halvdant.j En pinne på karriärstegen var Växjö. Till de mänga förtjänsterna med Sven G Svensons utomordentliga biografi över Wennerberg hör att han så noga skildrar hans politiska verksamhet, inte miinst tiden som landshövding i Växjö. Wennerberg utnämndes sedan han första gången avgått från sin ministerpost, till förtret för länsrådet som själv räknat med tjänsten och var både populär och väl meriterad. Det var särskilt två frågor Wennerberg ägnade sig åt. Den ena var att bromsa den skövling av skog som pågick av rått vinstintresse. Wennerberg lyckades öka statens inköp av skog. Den andra var emigrationen. Vi vet ju alla genom Vilhelm Mobergs Utvandrarna att Kronobergs län var mest utsatt. Men Wennerberg hade full förståelse för dem som ville lämna landet för att få sin bärgning i Amerika. Det var inte i första hand missnöje med kyrkan, socialistiska idéer, eller rädsla för värnplikten som många emigrationsmotståndare trodde.
Den allmännaste, djupast liggande och verksammaste orsaken är att finna i ett mer eller mindre ursäktligt begär att förskaffa sig en bättre ekonomisk ställning. Det var en i grunden sund strävan att ”vara en man för sig” som orsakade emigrationen och den borde inte hindras. Däremot borde man förhindra den vanliga säsongsarbetarvandringen till Danmark och Tyskland som enbart gick ut på att exploatera den svenska arbetskraften. Inställningen till skogsfrågan och emigrationen bottnade inte i någon radikal eller socialistisk hållning utan var moralisk och religiös. Wennerberg, med starkt stöd av hustrun Hedda, omfattade en kristen jämlikhetsideologi under påverkan av den inomkyrkliga väckelserörelse som leddes av C O Rosenius och vars anhängare kallades ”läsare”. Men de skulle också kunna kallas sångare, för den andliga, väckelsesången var viktig för Rosenius, som sade: Hvilket välsignelserikt nådemedel är icke sången, till att väcka, upplyfta och stämma det förströdda sinnet, att lugna och fröjda hjertat under jemmerdalens mångahanda vedervärdigheter! […] Huru mången hård och kall själ har icke af en ljuflig sång blifvit uppvärmd och bevekt till besinning! Huru har icke sången ofta på det djupaste fästat i minne och hjerta de dyrbara lärdomar, som efter en predikan snart glömdes. Det var i den andan Wennerberg tonsatte ett antal psalmer ur Psaltaren, Ur Davids psalmer, för solo, piano och kör. De blev omåttligt populära. främst i de frikyrkliga kretsar de var avsedda för och de spreds även utomlands, de översattes redan 1882 i USA. Andra versen av födelsedagsdikten går så här:
Jag tjenat ut. Jag skrifvit vers och sånger I femti år och än ej skrifvit ut, Och marscher, psalmer, gluntar, många gånger Upplagda om igen, när det tog slut; Jag sjungen är i alla nordens land Och kanske också utanför ibland … Är jag som sådan då ej bene meritus? (Eko) … ej bene meritus – … emeritus.
Marscher, psalmer, gluntar. Säkert kommer Leif Jonsson att tala om ”marscherna” så dem hoppar jag över. Men något vill jag säga om psalmerna och gluntarna. Det finns en likhet mellan Gluntarne och Davids psalmer som bör noteras. Båda samlingarna skrevs eller kom i alla fall att användas för musicerande på privata scener, i herrgårdar, prästhem och föreningar när det gäller gluntar, i prästgårdar och andaktsmöten för psalmernas del. Psalmerna är skrivna så att det inte ställs orimligt hårda, men tillräckligt svåra, krav på exekutörerna. Texten följer troget bibeln, däremot är psalmerna givetvis förkortade och en del ändelser och hjälpverb bortputsade. En av de bästa texterna i Gluntarne är faktiskt förordet, som skrevs 30-40 år efter sångerna. Det ger en livfull framställning av sångernas tillkomst och detaljerad skildring av allt det nya som skedde i Uppsala under gluntdecenniet, 1840-talet, socialt,politiskt, ideologiskt och ekonomiskt: För den, som under detta årtionde vistats i den gamla universitetsstaden vid Fyris stränder, skall det påståendet helt visst icke synas överdrivet, att ett nytt, kraftigt och egendomligt liv då började röra sig och där visa sig verksamt nästan på alla, såväl det borgerliga som akademiska samhällets, områden. Men av detta nya, egendomliga liv märker man ingenting i sångerna, varken skandinavism, liberalism eller ångbåtar. Sångsamlingens Uppsala är ett helt annat än det förordet förespeglar. I själva verket är det ett Uppsala som aldrig existerat, för detta äldre akademiska Uppsala, t.ex. runt 1800 såg även det annorlunda ut. Det enda nya, som indirekt framgår, är den nya, självständiga status som studenterna erövrat åt sig och som reflekterar att samhällsutvecklingen öppnat nya karriärvägar. Men vad säkerhet ges att vi ej bli förmögna män till slut och så statsråd på köpet, slikt har hänt rätt mången gång förut.
Nej, slikt hade inte hänt förut annat än i undantagsfall. Däremot kunde det komma att hända för Wennerberg och hans studentgeneration. Wennerberg kom till Uppsala 1837 och det är märkligt att det dröjde hela sex år innan han i denna lilla stad kom i kontakt med Juvenalerna som kom att innebära ett språng i hans utveckling. Juvenalerna, som inte ska förväxlas med deras senare avläggare och arvtagare JuvenalOrden, var ett löst sammanhållet gäng om ca 25 studenter som ägnade sig åt sång och musik och muntra eskapader. De har beskrivits som ”hvarken mer eller mindre än ett vanligt gladt studentkotteri, kanske med mer än vanlig kvickhet till sin disposition och utprägladt sinne för musik, men ock med liten lust för studier och arbete i allmänhet.” Den sista kommentaren är missvisande: när juvenalerna till sist mötte vardagslivets tråk och tvång blev de minst lika framgångsrika som sina snabbare men mindre kvicka studentkamrater. Vid karnevalen 1 maj 1843 hade juvenalerna samlats iförda röda filtmössor och röda skärp vid en skogsdunge intill Brunnssalongen på Eklundshof och sedan följt nationerna upp till Polacksbacken med många instrument och sjungande juvenalsången: Samloms Bröder Juvenaler, morlach, morlach, tralala lalala. Därefter gick man runt bland nationernas baracker under marsch och sång. ”Överallt mottogos de med ’fröjd i hjärtan och pokaler’. Man fortsatte intill sena morgonen, ett lustigt liv, med skålar, tal och sång.” Så skildras detta juvenalernas enda offentliga framträdande av Wennerberg barndomsvän Johan Arsenius, som var juvenal men som inte själv var med den här gången. Wennerbergs framställning däremot vittnar om den oinvigdes fascination. Han finner juvenalerna samlade kring en flammande brylå i en skogsdunge och identifierar melodin till deras sång som hämtad ur von Webers opera Preciosa, för övrigt nog den första opera Wennerberg upplevde live; han såg den på operan i Stockholm när han passerade på väg till Uppsala. Lustigt nog bevittnades Juvenalernas framträdande av ytterligare en blivande musikprofil i Uppsala, Carl Rupert Nyblom, som i aftonskymningen iakttog gänget i röda toppmössor kring deras flammande brylå och skriver sextio år senare: För mitt minne står den lifliga scenen i den dunkla talldungen vid Eklundshof som en av de egendomligaste bilder jag skådat i mina pojkår. Så mycket egendomligt hade han väl inte sett, Han var bara elva år vid tillfället men fick tydligen vara sent uppe denna karnevalsnatt. Men gossen Nyblom tycks inte ha lagt märke till Wennerberg i dunklet ,som han dock kände till utseendet. Några veckor senare bjöds Wennerberg in till en mer ordinarie Juvenalsittning på Åkerstens schweizeri vid Stora torget. Mycket snart skrev han juvenaliska visor och tog ledningen i kretsen. De dugliga sångarnas antal krympte raskt i takt med att de rätt gamla juvenalstudenterna efterhand lämnade staden. Snart var man bara tre och för dessa stämmor skrev Wennerberg samlingen De Tre. När så Daniel Hwasser också försvann fanns bara basen Otto Beronius och barytonen Wennerberg kvar. Då började han skriva de duetter som blev Gluntarne. Det är mycket intressant att i förordet läsa om hur duetterna kom till. Wennerberg beskriver det som om sångerna lät sig skrivas av egen kraft, som av en inre nödvändighet, sedan han väl hade riggat scenerierna var Wennerberg bara nedtecknaren. Språket i Gluntarne är förbluffande modernt om man jämför med andra lyriska texter från mitten av 1800-talet. Det är ett välansat talspråk kryddat med slang, ”du talar som en häst” och fina ord som ”fataliteter” eller ”sentera”, främmande som ”immerbadd” och krystat kanslispråk ”svara mig Glunten på ära och tro” eller ”ja, du har ovedersägligen rätt ”, och en och annan oskyldig svordom, ” ta’ mig fan” osv., precis som studenter har för vana än idag. Den här ledigheten i diktionen åstadkommer Wennerberg trots att texten kan fyllas med digressioner och parentetiska inskott: Svara mig Glunten, på ära och tro, utan avseende på små fataliteter – sådana vet du ju bygga och bo, varhelst du kommer inom alla fakulteter – är inte Uppsala märkvärdigt bra, bättre än alla andra städer här i Norden? Jag vågar till och med påstå – jaha! bättre än någon annan fläck på hela jorden?
Wennerberg tycks också undvika konstifika pluralformer på verben, pluralerna är inte fler än de som av rimnöd kan dyka upp i nutida tillfällespoesi och till och med en talspråklig övergångsform som ”ä’” istället för ”äro” kan noteras liksom någon enstaka singularform till pluralt subjekt. Ålderdomliga adverbiella formord undviks, man får leta efter ett ”icke”, ”ej” är den dominerande negationen. Sådant bidrar till den ledighet och naturlighet man erfar både som läsare och sångare. Den tredje strofen av den självbiografiska dikten riktar tankarna mot den oundvikliga döden. Den stränge kritikern Carl David af Wirsén gillade inte dikten, ”ödmjukheten synes allt för mycket förenad med sjelfbespegling”. Och visst finns det mycket av falsk blygsamhet i denna privata bagatell. Men Wennerbergs religiositet och hans gudsförtröstan var äkta. För honom var den lätt att förena med även en så lättfärdig produkt som Gluntarne. Den humor som sådan diktning representerade var en Gudi behaglig motvikt till den allvarsamma förkunnelsen. ”Man kan mycket väl sjunga en Bellmansepistel och en psalm direkt efter varandra” framhöll han. . Det är vi sekulariserade nutidsmänniskor som tror att det är ett oöverbryggbart avstånd mellan Davids psalmer och Gluntarne. Nå, för all del, även fru Wennerberg var av den åsikten, utan att det störde den äktenskapliga harmonin. Jag tjenat ut. Jag börjar längta stilla till ro, men ej i jordens kalla famn, som endast slutar tidens långa villa, ack nej, till ro i stormfri himmels hamn; Jag kämpat uselt, aldrig segrat, Gud, der du ej segern gav för böneljud … Hur skall jag komma dit ej bene meritus? (Eko) … ej bene meritus – … emeritus. |