|
tonsättare, skald, konstkännare, politiker. Född i Lidköping d. 2 okt. 1817. Föräldrar: kyrkoherden därstädes, filosofie magistern Gunnar Wennerberg och Sara Margareta Klingstedt. Student i Uppsala 1837, där han ägnade sig åt grundliga studier i filosofi och estetik, som kröntes med att han 1845 erhöll lagerkransen och 1846 blev docent i konsthistoria, sedan han s. å. utgifvit och försvarat afhandlingen: Försök till en parallelism mellan de religiösa kulturernas och den bildande konstens historiska utveckling. Han blev s. å. anförare för studentsången. Utnämnd 1849 till lektor i filosofi vid Skara gymnasium, förstod han att i sällsynt grad vinna sina lärjungars tillgivenhet. W. kallades i början av 1860-talet till huvudstaden som ledamot i 1861-62 års kommitté för Nationalmuseets ordnande och vistades 1863-64 utrikes för detta museums räkning. Carl XV hade nämligen för avsikt, att W. skulle bli intendent för Nationalmuseum, men då löneförhållandena blev mindre, än vad kungen hade önskat, fästes W. i annan egenskap i huvudstaden, nämligen som t. f. expeditionssekreterare och byråchef för den avdelning inom ecklesiastikdepartementet, som handlade frågor rörande elementarundervisningen. Från denna post kallades han d. 3 juni 1870 att efter F. F. Carlsson bli statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet. Tack vare sin manliga, kraftiga vältalighet lyckades det honom också att i mindre vanlig grad vinna representationens öra för sina framställningar. I elementarläroverkens liv ingrep W. ganska betydligt genom 1873 års förordning, varigenom ämnet latin flyttades från andra till fjärde klassen. På grund av hela sitt skaplynne kände han en naturlig sympati för sin mot lantmannapartiet ivrigt kämpande kollega Axel Bergström och utträdde d. 11 maj 1875 jämte denne samt två andra kamrater ur ministären (den s. k. »bergsprängningen»). Han var nu starkt påtänkt som biskop i Skara stift, trots sin egenskap af lekman, men nådde ej förslagsrum. I stället utnämndes han 1875 till landshövding i Kronobergs län, vars landsting s. å. valde honom i Första kammaren, där han genom upprepade val hade sin plats till sin död på Leckö slott i Västergötland d. 24 aug. 1901. Han gjorde sig i riksdagen till en början känd genom sin nitälskan för ett kraftigt försvar och mot de lantmannapartistiska härordnings- och grundskatteplanerna. I kyrkliga frågor representerade han en friare åskådning. Vid tullstridens utbrott sällade han sig så småningom till protektionisterna och uppträdde 1887 som en lidelsefull motståndare till den Themptanderska ministären. Med anledning härav insattes W. af den protektionistiska majoriteten vid början af 1888 års riksdag som ordförande i konstitutionsutskottet, men redan i febr. s. å. kallades han åter att intaga ecklesiastikportföljen i konungens råd. Väl lyckades W. i allmänhet även nu efter önskan klara de löpande frågorna, men ett par befordringsfrågor framkallade vid 1891 års riksdag skarpa anmärkningar från Andra kammaren och d. 6 nov. s. å. avgick W. från sin post, då han ej lyckats göra sin mening gällande i den Widmark-Nordensonska befordringsstriden ang. professuren i oftalmiatrik vid Karolinska institutet. Under sin återstående livstid gjorde sig W. bemärkt som en år efter år allt bittrare och agressivare kämpe inom Första kammarens högra flygel, den där ej kunde finna ord nog skarpa för sitt klander mot den efter hans mening alltför opportunistiska Boströmska ministären. Om detta klander mera måste tydas som uttryck av »skaldepolitik» än av nyktert sinne för livets realiteter, senterades det dock af partikamraterna, som 1894-1901 insatte W. i talmanskonferensen. I kyrkomötet, av vilket han upprepade gånger var ledamot, representerade han däremot den mera moderata riktningen och väckte särskilt uppmärksamhet genom sin sammanstötning 1898 med biskop Billing ang. Härnösands stifts delning. Under sin Uppsalatid kom W. i beröring med universitetsstadens mest berömda vittra personligheter. I hög grad musikaliskt begåvad och i besittning af en klingande baryton, slöt han sig till den glada kretsen av vittra och musikaliska ynglingar, som samlades under namnet »Juvenalerna», och skref för dessa en mängd sånger i ord och toner. Sålunda uppkom 1846-47 en trioserie för tenor, baryton och bas, utgiven 1860 under titeln De tre, och som, sedan tenoren flyttat till Stockholm, följdes af Gluntarne, 30 duetter för baryton och bas. Dessa tillkommo från hösten 1847 till början af 1850, i det att de sista sju skrefvos i Skara. Först spridda i avskrifter, trycktes de i häften 1848-51. Namnet Gluntarne uppkom på det sätt, att en av Juvenalerna, Otto Beronius, excellerade i att föredraga uppländska bondvisor och i en av dessa förekom ordet glunt - d. v. s. pojken - varför B. själv av kamraterna kallades Glunten. De nya duetterna var skrina för honom och »Magistern» (Wennerberg). I Gluntarne skildras på ett oöfverträffligt humoristiskt sätt studentlivet i Uppsala, med sorglöshetens romantik som grundton. Den dramatiska kraften och det naturliga talet äro lika utmärkta. W. hade redan före Gluntarne givit ut en samling körer, »frihetssånger». 1850 led. af Musikaliska akad., belönades han med Carl Johanspriset av Svenska akad., där han sedermera invaldes 1866. Han har vidare komponerat Ur Davids psalmer, solo- och körsånger med piano, 1861-69, ny serie börjad 1884, oratoriet Jesu födelse, 1862, körverket Stabat Mater, 1893, fosterländska manskvartetter, bland vilka i synnterhet Stå stark, Hör oss, Svea, och O Gud, som styrer folkets öden blivit älsklingsnummer landet runt. Han har även komponerat många häften solosånger, sånger, buffatrion, serenader, episoden Auerbachs Keller ur Faust, o. s. v. W:s Samlade skrifter gavs ut 1881-85, innehållande flera för allmänheten dittills obekanta saker, bl. a. »Romerska minnen» på vers. 1894-97 var han ordf. i kommittén för utarbetande av svenska mässan. Hedersl. af Vet.- o. vitt.-samhället i Göteborg m. fl. sällskap. Gift 1852 med grefvinnan Hedvig Sofia Cronstedt. Anonym författare, som finns någonstans på Google (lätt redigerad) <<<<<Tillbaka till innehållsförteckningen <<<<<Tillbaka till första sidan |