Mitt liv med Gluntens och Magisterns stödjande pianotoner började när jag som ung flicka hittade noterna i mitt barndomshem. Jag sjöng och spelade med mig själv och min bror. Det var tacksamt att komma till Uppsala som student och redan ha spelat flera av sångerna och kunna kompa alla sångsugna gluntar och magistrar. Så har det fortsatt år efter år.

För några år sedan kom Harald och Gunilla Bohlin på den trevliga idén att ordna en musikalisk salong med alla 30 gluntsångerna, en riktig ”gluntorgie”. Som så många gånger förr var Harald Magistern och kusinen Michael Sahlin Glunten. Vi började med första sången kl 12 en solig sommardag.  Med några pauser och en storslagen måltid med igenkännbara rätter ur sångcykelns menyer tog vi oss fram sång för sång i Gluntarnas Uppsala-liv.

Vad gör pianisten medan sångarna sjunger?
Det blev en ny upplevelse av musiken för mig. Jag upptäckte pianostämmans omväxlande och för hela innehållet karaktäriserande roll. Oftast hade vi gjort de mest publikfriande Gluntarna om och om igen och nu plötsligt kunde jag följa ett förlopp, innehållsligt och musikaliskt varierat, som synliggjorde Wennerbergs skickliga, stilistiska förmåga. Och det fanns faktiskt två sånger vi inte hade gjort förut – Gluntens reskassa och Magisterns avslutande monolog.

Wennerberg har en förmåga att musikaliskt strukturera och spegla allt från fest till bedrövelse, men också med inslag av humor men inte minst av uttryck för ömsinthet och stämning på fullt allvar. Jag har valt att titta närmare på sångerna fr o m Examenssexan på Eklundshof. De är en sammanhållen berättelse, där vi anar Wennerbergs egen vånda att lämna Uppsala. Sista sången, magisterns monolog efter Gluntens avresa till Alsike, är bedrövligt sorglig. Han ser bara hur han nu lämnar ”hjärtats varma kamrar”, barnslighet och nöjen för ”förstånd som förslår” och hur han därmed lämnar tomma väggar i dessa hjärtats kamrar.

Examenssexan på Eklundshof  är en hel scen med många olika stämningslägen. Pianostämman har initiativet; förspelet skapar upphetsning, påkallar uppmärksamhet med kromatik och ivriga triolrörelser. Sångarna ropar och hojtar mot den bakgrunden.

Plötsligt blir det idyll i tretakt: ”Vi ska sexa men varken där inne i salen… ” och vi förbereds för festen och stämningen. Så småningom infinner sig den verkliga idyllen när pianot leder de båda sångarna in under trädets skugga: långsamma nedåtgående tersgångar ”sempre rallentando” och når fram till sången ”Här är gudagott att vara”. Den får stöd och illustration av ett självständigt, naturskildrande, tonmålande och idyllskapande ackompanjemang.

Plötsligt är det dags för måltiden. Sångens inledande lystringsmusik återkommer och raskt är pianot igång som en motor med sina enkla Alberti-bas-rörelser, som bereder plats för självständiga motmelodier men framför allt ger tryggt stöd, rytmiskt och harmoniskt, åt det engagerade rabblandet av menyn.

Mätta och belåtna efter måltiden och efter den avslutande skålen passar det bra med ”Andante pastorale”. Återigen en idyll, men nu som en duett mellan Magistern och pianot. Glunten var kanske för trött för att kunna sjunga! De sover sedan gott till pianistens ömsinta ackord.

Festen fortsätter på Slottet. Wennerberg anger ”Tempo di ballo” i nästa sång, Impromptubalen. Inte wienervals här inte utan taktfast 2-takt som uppmanar till fest, glans och ståt.

Utanför Slottet står Gunilla-klockan. Den lockar ut Glunten och Magistern och i Slottsklockan blir stämningen allvarlig och högtidlig. Pianostämman vill återskapa klockklangen. Ackorden åstadkommer kvardröjande efterklang med liggande ackord och triolbrytningar. Glunten känner uppbrottet närma sig ”O när åter er skära klang!”

Reskassan
Mycket prosaiskt bryter Magistern stämningen och råder Glunten att räkna sina besparingar. Den musikaliska stilen är sirlig, men saklig, kanske lite retfull i sin tydlighet? Så följer en lång uppräkning av skulder som ska betalas, innan han ska ge sig iväg. Den sirliga stilen blir till slut komisk med alla uppräkningar av gäldenärer

Avskedet
Näst sista sången är ett litet drama med växlande karaktär med en duett som verkligen är en djupt känd, vacker avskedssång. Pianostämmans mjuka triolrörelser ger harmoniskt stöd åt den lugna melodin. Men när känslorna blir för starka bryts stämningen av Magistern som sjunger ”Jag far väl med till Alsike”.

Monologen
Till slut gav sig Glunten iväg och lämnade Magistern kvar.

Gluntarne en förlagsframgång
Wennerberg lämnade Uppsala men blev  s a s ändå kvar genom sina Gluntar.
Gluntsångerna spreds i avskrifter och de 30 sångerna blev århundradets förlagsframgång.

Tack vare det kan vi fortfarande roa oss med berättelserna om det tidiga 1800-talets studentleverne i Uppsala och denna pianissa kanske ännu kan se fram emot att få ge någon Glunt och Magister en eller annan stödjande pianoton.

Presentation med pianoillustrationer vid GluntAkademiens möte oktober 2005
Gunnel Fagius
Musikdirektör, fil.mag
Forskningssamordnare vid
Uppsala universitets Körcentrum

Kallelsen