|
Var Magistern överliggare? ”Alla studenter var inte målmedvetena uppåtsträvare. De så kallade överliggarna bidrog till mystiken och kårandan och till avgränsningen till världen utanför universiteten, som var lika tydlig som de inre gränsförskjutningarna. Studenternas ”klassmedvetande” tog sig också uttryck i att man anställde städerskor och så kallade borstpojkar som borstade kläder, högg ved, hämtade mat och sprang ärenden. Bland dryckeslagen, de kunde också kallas dryckesslagen, flödade talen, sången och alkoholen, men här kanaliserades också den högstämda retoriken med humorns och ironins hjälp i mer avspända riktningar. Gunnar Wennerbergs ståtliga och aktivistiska sång Hur länge skall i Norden den döda frid bestå? sjöngs redan på 1860-talet som snapsvisa: Hur länge skall på borden den lilla halvan stå? (Ur Norstedts Sveriges Historia 1830-1920. Red Bo Stråth, Falköping 2012 s 236) a) Under åratals gluntsjungande har jag som Magister ibland funderat över hur man ska se på denna rollfigur. Kallas han Magister för att han legat så länge vid akademin, att han borde vara disputerad. När jag tog studenten kallades man ju kandidaten direkt. Ingen direkt parallell men en övertitulering skulle då vara det gemensamma. Jag har haft svårt att tro att någon som på den tiden hade disputerat skulle leva ett sånt överliggarliv som Glunten och Magistern. Hade han fått sin grad hade han väl sökt sig ett jobb - och fått det? Rollfiguren Magistern hade ju ingen förmögenhet att falla tillbaka på. Wennerberg själv sökte sig ju trots allt bort från U-a när han inte fick tjänst vid univ. När han skrev den första glunten hade han själv disputerat 1845 men lämnade Uppsala först 1849. Och Glunten (Otto Beronius) disputerade 1848 (= 27 år gammal), men det var först efter kameralexamen 1850 som han sökte jobb (i Stockholm). För en tid sedan förde jag frågan till Johan Sjöberg, som disputerat på en avhandling om studentpolitik i Uppsala 1780-1850 (Uppsala 2002, Överrubrik ”Makt och vanmakt i fadersväldet”). Det slog mig att han som är inläst på den epoken kanske har stött på nån figur som hade graden och ändå levde som Gluntarnes Magister. Johan svarade:
Så skrev jag 2009. Året efter kom jag att
läsa om Wennerbergs inledning där han besvarat frågan!Jag tror faktiskt att nämnda figur kan ha varit disputerad (även om just han s a s inte fanns). Kandidat kallades man i Uppsala på 1840-talet då man avlagt kandidatexamen. Däremot kunde de yngre studenterna ofta tilltalas kandidaten då de reste hem till respektive landsort. Kandidat var man också om man i samband med examen hunnit disputera, vilket på den tiden mest var en formalitet, åtminstone före 1852, då man inte behövde skriva avhandlingen själv. Magister blev man först vid promotionen. I praktiken kunde alltså en kandidat vara en magister som ännu inte hunnit promoveras. Glunt-magistern är så klart en karikatyr men det var vanligt att unga och halvgamla välutbildade män klängde sig fast vid universiteten och för den delen också som extraordinarier utan inkomst vid ämbetsverken i Stockholm. Hade man väl fått in en fot som oavlönad ämbetsman vid universitetet, ett ämbetsverk, kyrkan el dyl gällde det att hålla sig flytande - främst som privatlärare - tills dess att tillräckligt många framför i kön avlidit så att man också kunde få lön för sitt arbete. Jag tänker mig att Magistern var i den situationen utan att egentligen ha fått in en fot vid universitetet. Annars hade han kallats docenten eller något liknande. Han kan ha levt på andras välvilja eller lånat pengar, men jag tror att han undervisade yngre landsmän inför deras inledande examina eller kanske to m i sång. Efter att ha skildrat hur många studenter ägnade sig åt annat vid sidan av - eller i stället för - studier fortsätter han: "Till följd härav blevo också de flesta Juvenalerna, antingen genom ett alltför knapphändigt eller alltför omständligt studerande, försinkade i sin slutliga examen och - om ej "överliggare" - i allmänhet mycket fullmogna akademiska alumner, innan de lämnade universitetet. De ansågo sig ock på grund av denna sin längre vistelse i lärdomsstaden besitta en icke obetydligt större erfarenhet än den yngre, utan att likväl vilja göra någon strängare tillämpning av denna sin åsikt om åldersmeriter när det gällde professorer och deras vederlikar. Dessa vore i de flesta fall i deras ögon "gubbar", liksom de förra "pojkar". (W:s Inledning s. 21) Senare samma år kom Gunnar Syréhns bok: Sparka mot porten och storma! Han ger där referenser till ovanstående text, som han tycker ger "en annorlunda färgnyans åt Magisterrollen", men också till Jeanson, Lönnroth 1988 och Malm. Han sammanfattar: "Den vanligaste tolkningen är dock att Magistern verkligen har tagit en magisterexamen. Han kallar sig visserligen tillsammans med Glunten för "student", men till skillnad från vad fallet är med hans kamrat, finns inga hänvisningar till någon form för studier." Året efter kom jag att läsa om Wennerbergs inledning där han besvarat frågan! Efter att ha skildrat hur många studenter ägnade sig åt annat vid sidan av - eller i stället för - studier fortsätter han: "Till följd härav blevo också de flesta Juvenalerna, antingen genom ett alltför knapphändigt eller alltför omständligt studerande, försinkade i sin slutliga examen och - om ej "överliggare" - i allmänhet mycket fullmogna akademiska alumner, innan de lämnade universitetet. De ansågo sig ock på grund av denna sin längre vistelse i lärdomsstaden besitta en icke obetydligt större erfarenhet än den yngre, utan att likväl vilja göra någon strängare tillämpning av denna sin åsikt om åldersmeriter när det gällde professorer och deras vederlikar. Dessa vore i de flesta fall i deras ögon "gubbar", liksom de förra "pojkar". (s. 47 i min utgåva) b) Tidigare hade jag tyckt att mitt intryck förstärktes av att Glunten vid avskedet kallar honom hedersmagister (glunt 29). Tyder det på att han inte var ”riktig” magister? För några år sedan kom jag på att Wennerberg var snabb med att använda detta begrepp. Först 1839 infördes i Uppsala efter utländska förebilder att man promoverade förtjänta män till hedersmagister (det som i dag kallas hedersdoktor).Wennerberg kom till Uppsala ht 1837 promoverades till magister 1845. Gluntarne skrevs åren därefter. Genom ändring i universitetsstatuterna 1870 övergick man till att benämna dem som promoverats för doktor. Före 1877 års jubelfest promoverades sammanlagt nio hedersmagistrar/hedersdoktorer/vid Uppsala universitet. Det var alltså troligen bara en handfull som hedrats med titeln hedersmagister. Det var alltså ett modernt och samtidigt exklusivt begrepp W. utnyttjade. I samband med Gluntfrossa häromåret påpekade Gunnar Syréhn att det i inte står hedersmagister utan Heders magister, där "Heders" är ett slags allmänt tillrop. Det är alltså inte någon parallell till "hedersmagíster" motsv. hedersdoktor. Enligt Gunnar alltså. Kollade först i min vanliga textbok (är så sliten att jag inte har kvar uppgift om förlag eller tryckår) och där står det hedersmagister. Men sen gick jag till JO-utgåvan, som ju bygger på noggranna studier av tidigare utgåvor, och där står det som Gunnar sagt i både texthäftet och nothäftet. Nu har jag inte läst så mycket texter från mitten av 1800-talet. Kan en sista kollpunkt vara om man inte då såg på särskrivning som nu utan kunde skriva i två ord även när man avsåg det vi skriver i ett ord? Finns det paralleller hos Bellman? Grundtipset är förstås att Gunnar har rätt. Han är ju dessutom proffs så det är väl fåfängt att spreta emot. Men ändå kul att kolla. Inte minst därför att Gunnar tänker beröra frågan i sin kommande bok om Gluntarne ur en dramaforskares synpunkt. Jag har kollat i Torgny Nevéus bok: En akademisk festsed och dess utveckling (Uppsala 1986), som gäller doktorspromotioner ö.h., om där finns citat som visar att man skrev "hedersmagister" i två ord. Jag fann inget. Då började jag en maildiskussion med några gluntvänner. Jag sammanfattar nedan - utan namns nämnande - några repliker. En hävdade att ordet hedersdoktor alltid brukade vara hopskrivet. Däremot kunde man naturligtvis säga "heders, magister" till den som verkligen var magister. Heders! som interjektion har ju förekommit ännu in i vår egen tid. I sammanhanget kan man tänka på Tage Danielssons tacktal, när han blev hedersdoktor i Linköping "Tack och heder!" En annan vän skrev: Jag tror det är dags att begrava teorin om att den fiktive Magistern i Gluntarne inte skulle avse en promoverad person. Detta bara för att vi trott att Glunten i "Afskedet" titulerat Magistern "hedersmagister", vilket han de facto alltså inte gjort. Vad finns det för anledning att tro att den fiktive Magistern inte skulle vara en "riktig" magister. Jag anser jag att Wennerberg också mycket väl kunde tänkas ha skrivit "heders- magister" (sammanskrivet) och i så fall använt 'heders' i samma betydelse som vi använder det i alla dessa ord som börjar på 'heders' - t. ex. hedersknyffel, hedersman, hederspascha, hedersprick. Den tolkningen har jag i alla fall haft under de 60 år jag sjungit gluntar - ända tills det påpekades av Syréhn att Glunten säger "Heders magister". Beträffande särskrivningar som förekommer i noterna och som jag påpekat - t. ex. he-ders bror i såväl Examenssexan som i Efter Kameral-Examen - så tror jag att det är rent förbiseende (misstag)vid tryckningen. T. o. m. ordet sötmjölks osten är särskrivet. Det borde ha varit litet fler bindestreck här. I Juvenalutgåvans textdel står det i slutet på Examenssexan "hedersbror" i ett ord. Så även i glunt nr 24: "Så ja, min hedersbror, nu är man sauverad," Det gäller dock bara textdelen. I notdelen är hedersbror särskrivet, såväl i glunt 24 som i glunt 25. Kan det vara uttryck för att orden ska stå under rätt not och att man, som sägs ovan, förbisett att sätta ut bindestreck? När man ser notbilden är det knappast den troliga förklaringen. Läser man texten igen ser man att det är stort M i magister. Fortsatt diskussion är väl därmed överflödig? (Detta hade säkert Gunnar Syréhn sett men jag fick informationen muntligen och minns inte att han särskilt påpekade det.) Jag har dock förgäves sökt igenom SAOB efter interjektionen ”Heders”. Utmanar läsarna att korrigera mig! Är det SAOB som missat något eller….? PS Sedan jag skrivit detta har jag bladat igenom Elias Grips lilla skrift om GW (1925). Där står: ”Magistern och glunten representera två olika typer i det dåtida studenlivet, den förre är överliggaren, som aldrig blir färdig med sina studier och aldrig kan förmå sig till att lämna sitt älskade Uppsala, den senare drar visserligen ut på tiden med sina studier och njuter i fulla drag av universitetslivets behag, men till slut samlar han sig dock till en examen och träder ut i det borgerliga livet… I sin monolog efter gluntens avresa sjunger också magistern:” (här citerar Grip den första versen men jag tycker det är starkare att citera nästa vers: Värst utav allt är att vistas År efter år här vid akademin; Ty varenda termin Skall man hålla god min Och se glad ut, fast vännerna mistas.) Först 1870 fick även filosofiska fakulteten rätt att dela ut doktorsgrad. Den sista magisterpromotionen i Uppsala ägde rum 1875. <<<<<Tillbaka till innehållsförteckningen <<<<<Tillbaka till första sidan |