Styckets upphovsman var Gunnar Syréhn, docent i Uppsala, som också spelade en av de tre rollerna: Gluntens. Sångspelet byggde på Wennerbergs musik och sångtexter i tio gluntar, sammanbundna i löpande text, och hade i rollistan förutom Glunten också Magistern (Anna-Louise Lefèvre) och Fröken Hoppenrath (Ebba Prins). Regissör var Jan Fogt, och Gluntens moster satt vid pianot när hon inte stod på scenen. För scenografin svarade Anna-Louise Lefèvre, och för kostymerna Marina Marckmann.

Handlingen i stort går ut på att Glunten, skuldtyngd och gjord till narr på en föreläsning, klagar sin nöd till sin kontubernal, den danske Magistern som blivit akterseglad i Uppsala efter ett skandinaviskt studentmöte. Gluntens skuld förfaller till betalning samma dag, men istället för att hjälpa honom, drar Magistern ut honom på en munter odyssé, där Glunten emellertid hela tiden plågas av sin skuld, och ideligen tycker sig se sin fordringsägare Hökar’ Liljegren. Väl hemma igen i studerkammaren, finner dem Gluntens moster som presenterar — och därvid också destruerar — samtliga Gluntens skuldsedlar, dem hon funnit hos hökaren ”vid ett ömt tillfälle”.

De överväganden som gjordes vid koncipieringen, gick ut på att utan i onödan göra våld på Gluntarnes ord eller musik, ”dekonstruera” dess värld så att också sådant som bara skymtar eller inte ens finns explicit hos Wennerberg, också kommer till tals, och där föreställningen tillåter sig att leka med miljön, tiden och rollerna.

Sålunda är varken Glunten eller Magistern de tämligen likartade studentkamrater som oftast framställs. Istället är Magistern en akademisk dekadent med förkärlek för vin och kvinnor, medan Glunten är bondsk och klumpig; också han intresserad av flickor, men utan Magisterns framgång hos dessa. Ändå är Glunten den mest livsduglige av de två; Magisterns elegans döljer en inre tomhet. Ernst Josephson har i en teckning (se bild) tolkat de två på ungefär samma sätt.
Genom att låta Magistern spelas av en kvinna — och sjunga en oktav över den noterade — kunde uppsättningen förstärka det dandylika draget hos honom, samtidigt som den till kärlek gränsande vänskapen mellan de två fick en intressant sidobelysning.

Kvinnor i manskläder var naturligtvis ingenting nytt. Motivet har antika anor och återfinns senare i commedia dell’arte. De mest berömda byxrollerna finns annars hos Shakespeare i några av hans komedier; i dessa kunde publiken uppleva den kittling som låg i att en man spelade en kvinna som klätt ut sig till man.

En annan sorts ”byxroller” finns i operavärlden, där Cherubin i Figaros bröllop och Octavian i Rosenkavaljeren, liksom Magistern i den aktuella föreställningen, spelar män som i fiktionen också är män, och därför förutsätts agera som män — om än med mer eller mindre accentuerade ”kvinnliga” drag.

Sedan Här är gudagott att vara också spelats på turné och vid teaterbiennalen i Norrköping-Linköping, kom ännu ett sångspel med Gluntarne som inspiration och bakgrund, med samme författare och med samma teatergrupp; denna hade under tiden bytt namn till Teater kattens Øren efter en enaktare av Lars Forssell. Elefantens kærlighedsliv kallades stycket denna gång; liksom i det förra sångspelet bildade tio gluntar tillsammans med nyskriven text en samman-bindande handling. Premiären ägde denna gång rum på Boldhusteatret i Köpenhamn den 8 maj 2003.

De överväganden som gjordes inför skrivandet av det förra sångspelet, gjordes också nu, och fastän handlingen var densamma då, kunde de som sett det tidigare stycket känna igen en grundläggande struktur.

Glunten är också nu förtvivlad; inte på grund av bristande tillgångar, utan denna gång därför att manus till hans avhandling om elefantens kärleksliv har förkommit och finns någonstans i staden, han vet inte var; förmodligen har han förlorat det under festande omständigheter.
Som i det förra stycket drar Magistern ut Glunten på en färd mellan Uppsalas krogar, men också till dess kyrkogård, på jakt efter hans magnum opus. Med oförrättat ärende återvänder de slutligen hem, Glunten vid självmordets gräns. Men som en deus ex machina gör hans moster entré; vid ett lika ömt tillfälle som i det tidigare sångspelet har hon hos Hökar’ Liljegren funnit sidor ur den eftersökta avhandlingen, missbrukade som omslagspapper runt några salta sillar, och kan nu till Glunten återlämna hela verket. Att avhandlingen förut hela tiden också legat gömd av Magistern i ett skåp, som organdonator åt hans lilla avhandling, är egendomligt i verklighetens värld, men naturligt i teatern.

Båda sångspelen behandlar alltså Glunten och Magistern utan överdriven respekt. Huruvida Wennerberg skulle ha gillat tilltaget är väl tveksamt, liksom om han skulle ha tyckt om någon av de föreställningar som redogjorts för ovan. Men rollerna i de senast refererade båda sångspelet är faktiskt tänkta att vara i hans anda; Wennerberg var inte främmande för studentikosa burleskerier, vilket framgår inte minst av hans ”Inledning”, där hans förtjusning över Juvenalordens operaparodier och överdådiga Bellmantolkningar expliciteras. Det allvar som också finns i Gluntarne, speglas för övrigt också i synnerhet i Elefantens kærlighedsliv, som är det mest ”existentiella” av de två sångspelen, bland annat i en gripande kyrkogårdsscen. Att Gluntens och Magisterns glorior annars hamnat ännu mer på sned än i Wennerbergs duettsamling, förringar inte genialiteten i hans skildring av livet i 1840-talets akademiska Uppsala, sett genom hans temperament.

På Operan, 1800-talet
W. gjorde ett utkast till att ställa samman några gluntar till en scen, men Sven G. som rapporterat om detta (tredje kap. s 116 f. i pocketutgåvan) tillade, att någon dramatiserad av Gluntarne dock veterligen aldrig uppförts på scenen. Däremot framfördes två gluntar på Operan 1800-talet som konsertnummer, sedan musiken arrangerats för stor orkester av kapellmästaren Foroni. På gamla dar erinrar sig W. episoden med viss förtrytelse, trots bifallet från en fullsatt salong. Gluntarne fordrar, skriver han i Inledningen, varken stora stämmor eller stora åthävor. Vad de fordrar, för att vara vad de vilja vara,  är känslans och uttryckets sanning, sådan denna älskar sig att visa sig i vardagslag bland förtroliga vänner.

På Skansenteatern
Dramatiserat framförande på Skansenteatern 1917 och 1918. Dramatiseringen gjord av Axel Berggren.
Regi: Ivan Hedqvist (känd Dramatenskådespelare, ledare för teatern), Glunten: Harry Ericsson, Magistern Sven Lilja (debut), hökare Liljegren: Gösta Cederlund. 1918 som föregående år men med Anders Dahlqvist som Magistern.

/ Yvonne Frendel i Fataburen 1962 med en bild av framförandet av 1917 med åtta personer, tre i studentmössa /

Uppsala krönikespel
I Uppsala krönikespel, som framförs framför domkyrkan årligen i augusti med inspelat ljud, spelas Gluntar med Richard Ringmar och Carl-Olof Jacobson.

Bröderna Moe i Norge
"Här är gudagott att vara"
En forestilling bygget på duettsamlingen "Gluntarne" av Gunnar Wennerberg.
Idé og regi: Knut Jørgen og Trond Hallstein Moe
Med: Knut Jørgen Moe: "Magisteren", Trond Hallstein Moe: "Glunten" og
Berit Bagøien Moe: Pianist
"Gluntarne" er en samling duetter for baryton og bass med pianoakkompagnement, som beskriver studentlivet med alle sine gleder og sorger i 1800-tallets Uppsala. Flere av sangene vil mange kjenne igjen, f.eks. "Herre min Gud vad den månen lyser", og tittelmelodien "Här är gudagott att vara", som mange tror er skrevet av Bellman, og det er jo i og for seg et kvalitetsstempel.
Programmet har också framförts i  norsk TV där det  presenteras som ett potpurri  av Gluntar. I krogscen medverkar en kör.
Mer om bröderna Moes Gluntprogram.

Uppsala är Bäst ! med Torsten Göthson (Magistern) och Björn Ringström (Glunten). Piano: Inga Svanfeldt, Filminspelning Taxnäs 2008

Övrigt
Ev. sjöngs någon glunt i det bygdeskådespel med musikaliska inslag, "Grassagårdsspelet", skrivet av Jan Folkegård, som gavs i Strängnäs sommaren 1987. I Grassagården drev ägaren, som hette Grass krog och värdshus. Ett välbesökt sådant. Här förekom Glunten, dvs Otto Beronius och hans ´skapare´ Gunnar Wennerberg". (SvD 22.2.87)

"En afton på krogen" Ett urval av GWs ´Gluntarna´, sammanställda till ett fick-teaterspel av Adrienne Lombard. Musikalisk instudering: Gert Willy Berndt, scenografi: Göran Arfs, regi: Adrienne Lombard.  Medverkande: Bengt Strandberg, Jan Nessler, Gert Willy Berndt och Sven Roskvist. Premiär 3.11.1977. "Nu har en handfull Glunt-entusiaster från Malmö stadsteaters opera-sida vågat sig på att göra ett stycke fick-teater av några av de mest odödliga Glunt-duetterna, i en form som är så lekfull (och därmed opretentiös), att Wennerberg själv förhoppningsvis inte skulle haft något att invända - trots att opera-artister är i farten."

Föreställningen var framför allt avsedd att kuskas runt till sjukhus, pensionärshem, gymnasieskolor och andra hågade institutioner, men den gavs också några lördagseftermiddagar på Intima teatern i Malmö, som "titt-in"-program. (Programinformation)

På Google finns följande annons från the Blue Church på Island:
Bergfiór Pálsson and Ólafur Kjartan Sigur∂arson, baritones, and Jónas Ingimundarson, pianist, perform a semi-staged set of old student songs, dialogues (mostly humorous) between the older and the younger student, "Gluntar Songs."

NRK.no - Sangtimen: Fra Carl Michael Bellmann med "Gluntarna" og "Fredmanns epistler" på slutten av
1700-tallet, til den fremste av 1900-tallets diktere, Evert Taube.

Oslo-Operan Prøvesalen

10-15 maj 2010
Gluntarne er en sangsyklus for baryton, bass og piano med tekst og musikk av Gunnar Wennerberg. Syklusen skildrer studentlivet ved Uppsala universitetet i 1850-årene, med fruentimmer, suping og poesi. Sangene er svært populære i Sverige og brukes ennå i bryllup, allsang og ved utdrikkingslag. Vi møter studentene Glunten og Magistern i helt nye arrangementer for strykekvintett, piano og harpe. Ketil Hugaas har i tillegg komponert en ouverture og et intermezzo til Gluntarne.

Musikk og tekst: Gunnar Wennerberg
Ouverture og intermezzo: Ketil Hugaas
Arrangement: Ketil Hugaas
Regi: Heidi Bruun Nedregaard

Magistern: Espen Langvik
Glunten: Ketil Hugaas

 Ur Info nr1 2005/2006 från Musikhögskolan i Malmö

Fredagen den 3 juni 2005 var det för Musikhögskolan traditionsenlig och högtidlig läsårsavslutning i Rosenbergsalen Sångarna Björn Elmgren och Christoffer Nobin, dagen till ära förklädda till festklädda och uppsluppna studenter, modell farligt nära kategorin överliggare från 1800-talets mitt. I Gunnar Wennerbergs sångsamling Gluntarne lyckades de tillsammans med Conny Antonovs lätta och följsamma pianospel försätta publiken i fullständig övertygelse om att dessa båda herrar nog lyckats bättre med vin, kvinnor och sång under det gångna läsåret än med sina studier... Inte bara sången övertygade i trions framförande – gester och mimik framfördes klockrent och förstärkte det musikaliska uttrycket.

Klicka på bildenför att förstora den