| Gluntarne
som teater Noteringar under Glunt-Akademins seminarium den 11 november 2006 med föredrag av docenten Gunnar Syréhn Gunnar Syréhn inledde med att tala om sitt intresse för Gluntarnas "implicit performativa karaktär", eller annorlunda uttryckt de möjligheter till teatralt framförande som finns inbyggda i texten, ett intresse som delvis står i opposition mot vad GW säger i inledningen till Gluntarne om att de inte tål att framföras på scen. Musiken kommer i periferin av min kommande bok om Gluntarne, förvarnade han, men i den mån musiken har direkt intresse för det teatrala i framförande-situationen, så kommer han att behandla också den. Ett studium av Gluntarne kräver dubbelblick: dels mot den enskilda glunten, dels mot helheten. Gunnar satte så med hjälp av ”intertextualitet” eller komparationer in Gluntarne i deras historiska sammanhang inom litteratur, teater och musik. Han påpekade att de är unika men har "släktingar" på många andra håll. Likheten behöver inte nödvändigtvis innebära påverkan, men kan användas för att precisera mer än vad allmänna estetiska resonemang kan göra. Vad gäller tidigare forskning ville Gunnar främst framhålla Sven G. Svensons bok. Göran Hägg har sagt om den boken att den är ”ännu ett fall där dålig litteratur givit upphov till lysande forskning”. Gunnar instämde i uttalandets sista led, men motsatte sig det första. 1940 kom en tysk doktorsavhandling av Hansgeorg Kornitzky. Denne ser Gluntarne som uttryck för den svenska nationalkaraktären. För att till fullo förstå Gluntarne, måste man beakta ironierna i dessa, och Gunnar redogjorde sålunda för författarens, figurernas och textens ironier, de senare medvetna eller omedvetna från författarens sida . Gluntarne är förstås produkter av sin tid, och bör ses som sådana, samtidigt som man naturligtvis är oförhindrad att också betrakta dem från vår egen tid. Ett festligt Strindberg-citat återger Sven G. Svenson i not 87 till 3 kap. Han karakteriserar Gluntarne som ”ekot av ett förtvivlat rop från en fördömd grupp begåvade människor som känna sig sakta degenereras av brist på ljus och livgivande luft”. GW opponerade implicit genom Gluntarne mot romantikens strävan efter det fulländade. Han fungerar också som en bro mellan finkulturen och det folkliga. Hur teatern såg ut i mitten av 1800-talet framgår exempelvis av Paula Henrikssons avhandling om Stagnelius som dramatiker. Hon vänder sig bl.a. mot påståendet att romantikens s.k. läsdramer inte var avsedda att bli uppförda. Författarna ville ha dem spelade på scen, men romantikerna blev sällan uppförda. Till Uppsala som andra orter kom resande teatersällskap. Teaterförbud och -monopol spelade en viss roll på GW:s tid. Kanske var Uppsala landets mest teatertäta stad, åtminstone vad gäller antalet pjäser. Bl.a. fanns där studentnationernas teaterverksamhet, tämligen outforskad. Adam Taube påpekade efteråt, att hans pappa Nils skrivit om studentteaterhistoria i boken till Uppsala studentkårs 100-årsjubileum. (”! de glada musernas tjänst” som ingår i Upsalastudenten genom tiderna. En skildring utgiven i anledning av Upsala studentkårs hundraårsminne. Uppsala 1950. Red: Jonas L:son Samzelius m fl) GW var en teatral personlighet, även bortsett från att han ibland lär ha gått i hudfärgade kläder, imiterande nakenhet. Mallas salong har spelat stor roll för GW. Där uppfördes bl.a. tableau vivants. Denna genre stod på sin höjdpunkt i Uppsala just vid denna tid. Almqvists Songes kan ses som sådana. Här närmar vi oss Gluntarne. Tiden har kallats "efterklang" men det låter negativt. Bättre ”idealrealism” som uttryck för det som kom mellan romantik och realism. Begreppet utvecklas i en avhandling om Thekla Knös av Elisabeth Mansén. Nu var det dags att mer direkt belysa bakgrunden till Gluntarna. Gunnar nämnde frågor att ställa härvidlag. T.ex.: 1. Vilka roller fanns i hans tanke? 2. Vilken fysisk scen spelade de på? 3. Vilken scen spelade de upp för sig i sitt huvud? 4. Vilken publik? GW hade en dramatikers mästerskap i att välja och utgå från situationer och att måla upp "kulisser" i texten. Och att framställa dialoger och monologer, allt sådant som teaterhistoriker har metoder för att analysera. Genrebestämning? Särskilt i Danmark var det populärt med vaudeviller. Likheter med Fredmans Epistlar. Duo buffo. Monodrama eller duodrama (jfr radiodrama). Stationsdrama (jfr Till Damaskus). Etc. Gluntarne är vad gäller genrer gränsöverskridande. En beteckning kunde vara ”fragmentariskt sångspel” om det inte lät lite pejorativt. Undertecknad Harald Bohlin föreslog "episodiskt sångspel", vilket Gunnar tacksamt och entusiastiskt lät bli den definitiva genrebeteckningen. Gluntarnes teaterhistoria? Gunnar nämnde några uppföranden och sade sig gärna ta emot ytterligare tips om teaterföreställningar med motiv från Gluntarne. Adam Taube apropå GW som brobyggare mellan finkultur och det folkliga: Han skrev Davids psalmer med ackompanjemang av piano. Sådana fanns normalt inte i kyrkorna men väl i frikyrkorna. Nils Taube skrev ett collage av Gluntar till ett jubileum i Lidköping där Adam medverkade. GW kom till Uppsala i en expansiv tid; Geijers avfall var exempelvis samtida. Undertecknad Harald tipsade Gunnar om en nyutkommen bok om Gluntens samtida studenter. (1840-talets verkliga Uppsalastudent : kring brevväxlingen inom en kamratkrets / [urval och kommentarer av Torgny Nevéus] Stockholm : Atlantis, 2004 Utgiven av Universitets- och studenthistoriska sällskapet i Uppsala.) Gunnar framförde sitt budskap med engagemang och entusiasm. Det märktes när föreställningen bröts av några senkomna gäster som behövde finna plats att sätta sig osv. Det tog en stund att komma upp i varv igen. Stämningen hade byggts upp successivt, så man var inte medveten om den "teaterföreställning" som Gunnar bjöd på förrän avbrottet kom. Det blir spännande att så småningom få läsa den färdiga boken. Harald Bohlin
|