A. Förhandspresentationen Professorn i idéhistoria, Stockholm, Elisabeth Mansén inleder årets seminarium kring Salongskulturen i 1800-talets Uppsala. Wikipedia om Elisabeth Elisabeth Mansén, född den 4 september 1954, är sedan 2005 professor i idéhistoria vid Stockholms universitet. Hennes forskning rör främst de fem sinnenas idéhistoria och svensk kulturhistoria med tyngdpunkt på romantiken och 1700-talet.[1], Den största volymen hittills är Sveriges historia. 1721-1830 (2011). Hon har också skrivit Ett paradis på jorden (2001) som behandlar den svenska kurortskulturen från 1680 till 1880. En essä om Meret Oppenheims pälskopp står i Vidgade sinnen (2003), en artikel om Platon och sinnena står i Filosofiska citat (2006). Hennes avhandling, Konsten att förgylla vardagen. Thekla Knös och romantikens Uppsala (1993) behandlade det romantiska salongslivet.[2] Vid sidan av den akademiska produktionen finns introduktioner, kommentarer och översättningar av Virginia Woolf, Mary Wollstonecraft, John Stuart Mill, Harriet Taylor Mill, Edgar Allan Poe, Joyce Carol Oates och Oscar Wilde.[2] Längre ner: Mansén tog studentexamen på naturvetenskaplig linje vid Nicolaiskolan i Helsingborg 1973. Hon studerade vid Lunds universitet, bland annat medicin, teologi, filosofi, psykologi, konstvetenskap och litteraturvetenskap. Hon tog en teologie kandidatexamen respektive en filosofie kandidatexamen 1980, samt har en ämneslärarexamen från lärarhögskolan i Malmö 1981. Hon disputerade den 27 maj 1993 i idé- och lärdomshistoria på avhandlingen Konsten att förgylla vardagen. Thekla Knös och romantikens Uppsala, Nya Doxa, Nora 1993. Ill. 342s. År 1999 befordrades hon till oavlönad docent i idé- och lärdomshistoria. Seminariet leds av professor Christer Åsberg B. Seminariet Tema: Salongskulturen i 1800-talets Uppsala.   Inledare var Elisabeth Mansén, prof. i idé- och lärdomshistoria i Stockholm. Hon skrev sin avhandling om de romantiska salongerna i Uppsala och om Thekla Knös, som var god vän med GW.   Några noteringar för att locka läsarna att själva läsa Elisabeths diss. som presenteras på denna hemsida i inbjudan till detta gluntseminarium.   Jämfört med högreståndsmiljöerna överskred salongskulturen flera gränser: sociala, kön, ålder. Officerare uppträdde ej i uniform. Man spelade inte kort, utan läste högt och musicerade. Gruppen hade lite av ett eget språk, man lekte roller när man läste skådespel. Alla uppskattade inte detta. Det ansågs affekterat, föräldrar varnade sina söner från att delta. Thekla Knös var låst av fördomar och lagar men hon reste en del, brevväxlade med kulturpersonligheter och fick genom salongslivet ett rikt liv med många vänner. Det var ung. 20 personer som deltog, inte alla samtidigt. Det serverades té och skorpor hos Thekla och Alida Knös, men hos Malla Silfverstolpe satt man ner kring matbordet. Man publicerade sig gärna i kalendrar.   Theklas relation till GW är komplicerad. De var jämnåriga, hon född två år före GW. De mötes 1847, alltså i 30-årsåldern. Ava Wrangel skrev till honom att han uppmuntrat Thekla. Hon var också aktiv i Lilla sällskapet, där man musicerade varje fredag och där J A Josephson var ledande. GW tonsatte flera av Theklas dikter. De hade en egen orden: Pimpinella-orden. Thekla blev sedan budbärare mellan GW och den betydligt yngre Hedda Cronstedt. Det behövdes, för hennes grevliga familj var skeptiska till honom, de fick inte träffas. Även Otto Beronius fungerade som mellanhand. Till deras bröllop skrev Thekla en vacker visa. Thekla tog med sig salongskulturen till Skara, då hon kom som gäst.   W. skrev på 1840-talet ett brev till Thekla: ” Jag vill bli bror med dig, Knös! Visst har du en liten eländig hand att sticka i min näve, visst ser du mer ut som en klen flickunge än som en gammal student, visst har du den egenheten att föredraga en vittutsvävande kjol framför ett par bornerade byxor, visst talar du som om du aldrig varit i målbrottet, visst är du i somliga fall en morsgris, som aldrig törs gå ut på källare och schweizerier och rumla en liten smula, visst sitter du som ett pjåk på baler och låter bjuda opp dig, i stället för att följa ditt eget tycke och själv bjuda opp, visst skulle du taga dig högst jämmerlig ut i en batalj med slaktargesäller, och visst har du en hop för en karl nästan ohjälpliga fasoner, men – i alla fall, skål min förträfflige bror, min heders Knös; du är i själ och hjärta en äkta student och lika god vän med mig, som vilken av mina massivaste och duktigaste bekanta, som helst. Brevet fortsätter: ”.. med bena på bordet och cigarren i munden och prata just precist det vi innerst tänka och mena och inte om något, som skall representera detta. Och så ska´vi dricka ett lgas punsch och lära oss några nya etheriska serenader och i skymningen gå vi hem till mig. Jag bor, som du vet, i frontespicen [vindsrummet] hos Pfeiffens. Där skall jag slå upp fönstrena och så ska´ vi sitta och se på månen, som går opp bakom parken och höra på fallet och disputera om paradiset och änglarna till långt in på kvällen.” (återgivet i Manséns diss s 26 och 171 f)   På gustavianskt sätt låtsades de aldrig om sitt allvar.   Mansén noterar att Wennerberg i breven använder stavning som ”om´et” och ”mej” (s 172) Harald Bohlin påpekade att det är intressant som bakgrund till frågan om man i gluntarna ska sjunga ”mig” eller ”mej” etc. W. eftersträvade ett vardagligt språk även om han putsade de ursprungliga juvenaltexterna när de skulle presenteras i salongerna.   Thekla skrev i sin dagbok från en hospitalsvistelse att Gunnar S[olstråle] besökte mig ofta.   Tom Lundin frågade vilka andra mötesplatser för salongsumgänge som fanns i Uppsala då. Elisabeth svarade: landshövdingens, Schröders, Atterboms, kanske Geijer.   Turkiska musiken var en utlöpare av salongerna. Adam Taube frågade om Almqvist deltog. Svar: Han var vän med Lindblad, som ju deltog i salongerna där man kunde ta med sig vänner. Men Almqvist ansågs visserligen begåvad men besynnerlig. Thekla var kanske intresserad men Malla var negativ till honom. Han flöt inte in i gemenskapen, men gjorde väl några besök. Hans Levander: Fanns motsvarighet i Stockholm. Eller i Lund? tillfogade Harald Bohlin. Svaret var nej. I Västerås fanns lite salongsliv och i Stockholm hade Amalia von Hellvig fört med sig tysk romantisk salongstradition. Hon var gift med en svensk militär.   Prof. Eva Öhrström har belyst den svenska salongskulturen ur musikvetenskaplig synpunkt, bl a i följande skrifter: # Elfrida Andrée: ett levnadsöde (Stockholm: Prisma, 1999). # Musiken, folket och bildningen: glimtar ur folkbildningens historia, red. (Linköping: Mimer, 1997). # 'Sociala könsstrukturer i den högre musikutbildningen: en översikt', Svensk tidskrift för musikforskning LXXV (1993), ss. 55-80. # Borgerliga kvinnors musicerande i 1800-talets Sverige (Doktorsavhandling, Göteborgs universitet, 1987). # "Jenny Lind. The Swedish Nightingale" Svenska Institutet, Lund 2000. # "Ett eget rum. Ett kvinnoperspektiv på musikaliska salonger" i Bebyggelsehistorisk Tidskrift, Red Bo Persson, Nr 54, 2007 s 26-44   Christer Åsberg erinrade om svenska herrgårdskulturen och prästgårdskulturen som båda påminner om salongskulturen men också har sina säregna drag. Elisabeth instämde och kompletterade med kurortskulturen. C. Komplettering   Några ytterligare glimtar av Gunnar Wennerberg i Elisabeth Manséns avhandling:   Thekla skildrar i ett opublicerad manus hur man i vänkretsen firade hennes första översättning, bl a med högläsning. ”Det är en trollsång, alla lyssna och när den vackra berättelsen är slut sitta alla litet rörda – men plötsligt bryter Gunnars goda lynne ut i vild glättighet. Han fattar värdinnan om livet och för henne till en festdans genom all rummen under det han sjunger ur Skapelsen: ”Med Dig, med Dig förädlas alla nöjen, ta ti ra, t a ti rad –Med dig, med dig är deras njutning störst.”.  Det långa håret flaxar vid dansen och alla åskådare jubla.” (s 58)   ”Gunnar Wenerbergs ”gluntar” är ett fullödigt musikaliskt uttryck för det upsaliensiska studentlivet under 1800-talets fösta hälft.” ”Det mångskiftande och intensiva intresset för gluntarna vittnar om de speciella förtecken denna miljö fick både i sin samtid och inför eftervärlden.” s. 66.   En kväll dök Thekla upp hos Malla Sifverstolpe i sällskap med Gunnar Wennerberg och några andra – iklädd herrkläder. ”Utklädd till man hade hon vandrat omkring på Uppsalas gator. Detta ledde till en tillfällig brytning mellan Malla Sifverstolpe och den konservative professor Fahlcrantz. Han blev så chockerad att han i vrredes mod lämnade sällskapet, sedan hon förgäves sökt blidka honom. Överskridandet av konventionerna för tidens kvinnor var ett tema som inte bara för Fredrika Bremer utan även Wennerberg och Thekla Knös återkom till,” vilket framgår av vad W. skrev i ett brev till Thekla, som lästes upp under seminariet. s. 140   ”Hon har uppenbarligen många manliga vänner, men den djupaste relationen etableras med Wennerberg, som framstår som hennes stora kärlek.” s 166.   Wennerbergs lyckades med sin kombination av extravagans och allvar för några år fascinera hela Uppsala. De som inte avgudade honom, retade sig på hans exhibitionism och  självupptagenhet. Han hade många av de sällskapstalanger som uppskattades i salongerna och från att ha varit en blek, tyst och sjuklig yngling, blir han snart ett salongslejon. (s 168)