Gunnar Jeanson skrev på uppdrag av dåvarande Gunnar Wennerberg Sällskapet boken Gunnar Wennerberg som musiker, vilken i sin helhet återges på denna hemsida under Wennerbergiana. Den omfattar 259 sidor där sidorna 147-178 ägnas åt gluntarna. Här återges lite smakprov:

De mest sammansatta gluntduetterna äro Harpo-spelet på Schylla, Magisterns misslyckade serenad, Examens-sexa på Eklundshof och En qväll på kyrkogården. Om alla dessa fyra gluntar kan sägas, att de ha tydlig karaktär av hela dramatiska scener, och de tilldraga sig också ur musikalisk synpunkt det starkaste intresset. Formen är i dem sammansatt och brokigt växlande: håller sig tonsättaren i de strofiska numren inom den enkla vis- stilen, så begagnar han sig här mera av kantatens teknik med dess sammansättning av ariosa och recitativiska partier. Ja, det vore icke ur vägen att betrakta de större, genomkomponerade gluntarne såsom historiska arvtagare till den under 1700-talet vid sidan av solokantaten blomstrande s.k. sujetkantaten - en dramatiskt anlagd duettform.

Formen i dessa fyra gluntar betingas helt av textens växlande situationer. I Harpospelet på Schylla urskiljas tre olika delar. Den första (A) sträcker sig fram till ”leggerem. e quasi parlandrn” och hålles i vanlig tredelad form; därpå en ny del (B), som är mera brokig med växlande motiv och tempi. Tredje delen (C) är den längsta och kommer med ytterligare nya motiv, endast svagt erin rande om första delens. Något rent musikaliskt sammanknytande element förfinnes icke. - Magisterns misslyckade serenad är likaledes potpourriartad, sammansatt av andante affettuoso, allegro ma non troppo, andante affettuoso, allegro ma non troppo och presto (efterspel). Det är sålunda fem delar, av vilka dock den tredje har samma motiv som den första, den fjärde samma som senare hälften av den andra och efterspelet samma som förra hälften av denna. - Den med hänsyn till olika tempi mest omväxlande sången är Examens-Sexa på Eklundshof - den längsta av alla gluntar. Det skall strax närmare talas om dess uppbyggnad; här må blott anföras de många skilda tempobeteckningar, som möta i densamma: allegro vivo - allegro commodo - allegro vivo - allegro commodo - larghetto cantabile - allegro vivo - un poco mena allegro - andante pastorale - (allegro molto) - (allegro commodo) - allegro vivo. - Kantatartad sammansättning utmär- ker också slutligen En qväll på kyrkogården, som omfattar fem delar, samtliga motiviskt skiljaktiga.

I Harpospelet på Schylla öppnas ridån för det nattliga uppsala- livet på krogen Schylla. Glunten och Magistern sätta växelvis in med uppsluppen brio, de ropa sina beställningar och mana flickorna att sjunga. Larghettots preludierande löpningar och an- tydan till »Webers sista tanke» (egentl. en av C. G. Reissiger komponerad vals) föranleda Glunten till utropet: »Nej, för Guds skull! Inga klagovisor kära barn!» Efter några gratiösa valstakter (»Suck-vals») kommer en intressant övergång från Ass-dur till e-moll och vidare till f-moll, varpå följer en C-durmelodi, vars original är körrefrängen i den tyska studentvisan , [sakaanas Ca med cedij?) geschmauset»:

|Noterad med följande text under:]

Edite, bibite, collegiales! Post muta srecula pocula nulla!

Den avklippes en smula ironiskt av ett andanterecitativ, men så fortsättter kvintillerandet några takter, tills Magistern och Glunten göra slag i saken: »Nej, nu är det slut». De upprepa i tempo vivace envist var sin åttondelsfigur, medan ackompanjemanget blott växlar mellan Ess-durs tonika och dominant - ett typiskt buffaställe för övrigt. En sak är av intresse: faktiskt pekar åttondels-figuren (g-f-ess-ass-g-f) i Magisterns stämma mot en helkadens i Ass-dur, men denna tendens motverkas så eftertryckligt som möjligt genom pianostämmans Ess-durkadenser. Först då de hållit på att envisas uti åtta takter, kommer den eftersträvade övergången till Ass-dur genom inträdet av dess i sångstämmorna.