Hur
sjöng man Gluntar på Wennerbergs tid? Vi har också
dokumentation på hur
populariteten bibehölls under resten av 1800-talet,
och att den
sedan fortsatt fram till våra dagar har vi påtagliga
bevis för
genom de otaliga inspelningar av Gluntar som gjorts
för fonograf och
grammofon. Edisons fonograf patenterades redan 1877,
och
tio år senare kom Emile Berliners uppfinning
grammofonen, som så
småningom helt skulle konkurrera ut fonografen. En hel
del
inspelningar av gluntar på fonografrullar gjordes, och
exempel på
sådana kan man höra via www.ljudochbildarkivet.se –
Statens
Ljud- och Bildarkivs hemsida. The Gramophone Company
grundades i
England år 1898 och kom att bli ett världsledande
skivbolag
(sedermera His Master’s Voice och EMI ). Redan år 1899
gjordes de
första inspelningarna på J ag har roat
mig med att samla gamla inspelningar (78-varvare)
alltifrån
grammofonens barndom fram till 1950-talet, då
78-varvarnas era tog
slut. De äldsta inspelningarna i min samling är från
1903 och de
senaste från 1953. Glunt-Akademin i Uppsala har ställt
sig bakom
projektet att överföra ett representativt urval av dessa
till
cd-format. Före ca 1925 var alla inspelningar
”akustiska” –
dvs. sångarna sjöng in i en stor tratt, och ingen form
av
elektroniska hjälpmedel förekom. Efter 1925 övergick man
helt till s.k. elektriska inspelningar, vilket innebar
en revolution när det gällde ljudkavalitet. Nästan
samtliga Gluntar blev inspelade under 1900-talets första
decennier, något som också visar på allmänhetens stora
intresse för Gluntar på den tiden. Ett problem var
givetvis att få in en hel Glunt på en skivsida som på
denna tid hade en speltid mellan 2,5 och 3,5 minuter.
Det gällde i många fall att ”kondensera” Glunten, hoppa
över en del av ackompanjemanget och ibland, när tiden
blev knapp, öka tempot så att man hann bli färdig innan
utrymmet på skivmatrisen tog slut. Att utesluta en del
verser är ju något som även nutida Gluntsångare gör, så
det kan man knappast invända mot. Något man också kanroa
sig med är att notera alla felsjungningar – en del
ganska flagranta. Det var nog så, åtminstone på den
”akustiska” tiden, att det var alltför komplicerat och
dyrbart att göra om alltsammans om någon råkade sjunga
fel. På vår cd återfinns 22 Gluntar av de totalt
30, med 13 olika
sångarpar. Pianistens namn nämns sällan. Om sångarna är
det inte
så lätt att få fram uppgifter. Oscar Bergström och
August
Svenson kan man kalla Gluntsångarna par préférence”
under
1900-talets första decennium. Oscar Bergström
titulerades
operasångare. Han medverkade f.ö. på den allra första
skandinaviska inspelningen på märket Gramophone (7 aug.
1899), då han sjöng Till Österland vill jag fara .
August Svenson var en enormt populär kuplett- och
operettsångare. Oscar Ralf och Josef Herou var också
operasångare. En del titulerades skådespelare och många
var populära skivartister i allmänhet, såsom Nonne Hall
och Hilmer Borgeling . Många var rena amatörer, som det
bör vara. Exempel på sådana är Uppsalasångarna Georg
Chambert och Knut Köhler samt Gunnar Rosenqvist och
Gunnar Eneskär . För den som vill veta mer om sångarna
lovar vi inom Glunt-Akademin att forska vidare och att
på vår hemsida publicera resultatet. Det är vår
förhoppning, att Gluntälskare skall finna det intressant
och roande att ta del av denna sammanställning av tidiga
inspelningar. Uppsala i mars 2007
Ragnvald Johannes |