Hur sjöng man Gluntar på Wennerbergs tid?
Det kan man få en ganska god uppfattning om tack vare uppfinnandet av fonografen och grammofonen i slutet av 1800-talet. Den succé som Gluntarne gjorde innan de publicerades, och framför allt efter att de första kom i tryck 1849, känner vi till. De utlöste ju något som
kallades för ”Gluntfeber”.

Vi har också dokumentation på hur populariteten bibehölls under resten av 1800-talet, och att den sedan fortsatt fram till våra dagar har vi påtagliga bevis för genom de otaliga inspelningar av Gluntar som gjorts för fonograf och grammofon. Edisons fonograf patenterades redan  1877, och tio år senare kom Emile Berliners uppfinning grammofonen, som så småningom helt skulle konkurrera ut fonografen. En hel del inspelningar av gluntar på fonografrullar gjordes, och exempel på sådana kan man höra via www.ljudochbildarkivet.se – Statens Ljud- och Bildarkivs hemsida. The Gramophone Company grundades i England år 1898 och kom att bli ett världsledande skivbolag (sedermera His Master’s Voice och EMI ). Redan år 1899 gjordes de första inspelningarna på
detta märke i Skandinavien, och Gluntar hörde till den repertoar som ansågs lämplig att återge på grammofonskiva. Wennerberg själv har alltså haft möjlighet att lyssna till sina egna gluntar på grammofon.

J ag har roat mig med att samla gamla inspelningar (78-varvare) alltifrån grammofonens barndom fram till 1950-talet, då 78-varvarnas era tog slut. De äldsta inspelningarna i min samling är från 1903 och de senaste från 1953. Glunt-Akademin i Uppsala har ställt sig bakom projektet att överföra ett representativt urval av dessa till cd-format. Före ca 1925 var alla inspelningar ”akustiska” – dvs. sångarna sjöng in i en stor tratt, och ingen form av elektroniska hjälpmedel förekom. Efter 1925 övergick man helt till s.k. elektriska inspelningar, vilket innebar en revolution när det gällde ljudkavalitet. Nästan samtliga Gluntar blev inspelade under 1900-talets första decennier, något som också visar på allmänhetens stora intresse för Gluntar på den tiden. Ett problem var givetvis att få in en hel Glunt på en skivsida som på denna tid hade en speltid mellan 2,5 och 3,5 minuter. Det gällde i många fall att ”kondensera” Glunten, hoppa över en del av ackompanjemanget och ibland, när tiden blev knapp, öka tempot så att man hann bli färdig innan utrymmet på skivmatrisen tog slut. Att utesluta en del verser är ju något som även nutida Gluntsångare gör, så det kan man knappast invända mot. Något man också kanroa sig med är att notera alla felsjungningar – en del ganska flagranta. Det var nog så, åtminstone på den ”akustiska” tiden, att det var alltför komplicerat och dyrbart att göra om alltsammans om någon råkade sjunga fel.

På vår cd återfinns 22 Gluntar av de totalt 30, med 13 olika sångarpar. Pianistens namn nämns sällan. Om sångarna är det inte så lätt att få fram uppgifter. Oscar Bergström och August Svenson kan man kalla Gluntsångarna par préférence” under 1900-talets första decennium. Oscar Bergström titulerades operasångare. Han medverkade f.ö. på den allra första skandinaviska inspelningen på märket Gramophone (7 aug. 1899), då han sjöng Till Österland vill jag fara . August Svenson var en enormt populär kuplett- och operettsångare. Oscar Ralf och Josef Herou var också operasångare. En del titulerades skådespelare och många var populära skivartister i allmänhet, såsom Nonne Hall och Hilmer Borgeling . Många var rena amatörer, som det bör vara. Exempel på sådana är Uppsalasångarna Georg Chambert och Knut Köhler samt Gunnar Rosenqvist och Gunnar Eneskär . För den som vill veta mer om sångarna lovar vi inom Glunt-Akademin att forska vidare och att på vår hemsida publicera resultatet. Det är vår förhoppning, att Gluntälskare skall finna det intressant och roande att ta del av denna sammanställning av tidiga inspelningar. Uppsala i mars 2007

Ragnvald Johannes