Tal till 200-års minnet av Gunnar Wennerbergs födelse 2017-10-02

Markus Sjölén Gustafson



Idag är det 200 år sedan Gunnar Wennerberg föddes i Lidköping och 180 år sedan han anlände som student till Uppsala.

Det finns få personer vilka kan mäta sig med Gunnar Wennerberg när det kommer till vare sig karriär eller hyllningar och utmärkelser. Politiker, statsman, akademiker, skald, minister, ledamot av Svenska akademien, Kungliga Musikaliska akademien och Konstakademien, rikskändis, kommendör med stora korset av Nordstjärneorden, Serafimerriddare och inte att förglömma Curator Curatorum.

Wennerberg är för de flesta ihågkommen för just en sak, precis som Anders Celsius, Wilhelm Röntgen och Naken Janne. Wennerberg är ihågkommen för att han var student. Ändå är det inte för någon av dessa alla i sig berömliga bedrifter som riksstoltheten Wennerberg med gråsprängt hår och Skandinaviens pampigaste valrossmustasch är ihågkommen. Utan det är framförallt studenten Wennerberg som levt kvar. Vad var det som gjorde denne unge man så speciell? Och hur kommer det sig att Wennerberg, som knappt befann sig i Uppsala åtta år kom att förknippas mer med den här staden och med studenten?

Redan första dagen Wennerberg kom till Uppsala gör han ett namn av sig. Wennerberg, vägrar att inför rektor Atterbom svära den uråldriga trohetseden på latin. Anledningen. Att Wennerberg till skillnad från det stora flertalet studenter som skrev in sig vid den tiden faktiskt bemödat sig översätta eden och insett att den dels var förlegad dels omöjlig att för honom i praktiken leva upp till. Resultatet, ja Wennerberg förvägrades skriva in sig och skulle med stor sannolikhet fått lämna staden igen om inte Västgöta nations förste kurator avvärjt situationen genom att ställa den unge Wennerberg under egen inspektion. ”Svara för hans seder” som det står i matrikeln.

Redan från unga år tycks Wennerberg velat gå sin egen väg, och mycket tidigt går meningarna isär om honom. En del berömmer denne unge, romantiska och briljanta unge man, medan en annan sida framhäver en betydligt mindre smickrande sida av honom som fåfäng och elitistisk ”egenkärlek och envishet – tvenne fel i hans karaktär” som Oscar II skriver långt senare i sina memoarer om Wennerberg tycks alltså varit något som han också bar med sig hela livet.

Helt klart var nog att Wennerberg gillade att stå i centrum. Wennerberg börjar klä sig i ljusa kostymer när alla andra går runt i mörka, Wennerberg väljer bort krage och kravatt för kraglösa skjortor och han låter håret växa. När folk allt med tiden vande sig, började han istället klä sig i slängkappa, platt hätta, samepjäxor med en väldig stor kedja runt halsen. Han tycks dock tillslut funnit sig till rätta och Skandinaviens stoltaste valrossmustasch kom istället att bli hans trademark livet ut.

Gunnar Wennerberg befinner sig alltså i Uppsala åtta år. Egentligen en tämligen kort tid av sin levnad, och samtidigt rätt så lång tid med tanke på hans studieflit. Visserligen var han ingen dålig student, däremot var han intresserad av mycket och han upptäcker också väldigt snart den glädje och frihet som studentlivet ger. Wennerberg blir invald i Juvenalerna, en grupp studenter som tar sig för att roa allmänheten, men framförallt varandra. På nationerna knyter han kontakter och finner vänner han behåller livet ut. (hela sex landsmän från nationen blir sedermera ministrar precis som Wennerberg).

Wennerbergs studenttid infaller samtidigt som Geijers ”avfall” dvs. övergång till liberalismen, tidigare uppsalastudenten Carl Jonas Love Almqvist publicerar Det går an, vilket skapar en sedlighetsdebatt i hela landet. Studentromantik och skandinavismen formaliserar studentlivet och ger de ny form. Studenten får därmed en egen mentalitet, ser sig själv som en grupp – och som Anki framhöll/kommer framhålla i sitt tal. Organiserar sig för att tala med en röst. Wennerberg är med och grundar studentkåren, säkerligen för att han själv ser sig som student, men lika mycket för att säkerställa att nationerna inte skulle slitas sönder av endera rojalistiska endera revolutionära fraktioner.

Det är i Juvenalerna som Glunten och Magistern föds. Gunnar Wennerberg kan inte själv sägas vara kreatören av idén om uppsalastudenten, men han den främste förmedlaren av denne. När Gluntarne, dvs. 30 sånger för bariton och bas som skildrar uppsalastudentens liv publiceras ett par år efter att Wennerberg lämnat Uppsala sprids de som en löpeld över hela norden. Stoffet till sångerna hämtades direkt från sin samtid, här omnämns landshövding Kraemers byggnation av Islandsbron, astronomiprofessorn Bredman Norrlands nations förste inspektor, Allmänna sångens firanden, här finns Flustret, Eklundshof, Pumpen på S:t Eriks torg, domkyrkan, slottet och de beryktade krogarna Äpplet och Schylla.

Vad säger då Gluntarna om 1840-talets studenter? Och likväl vad säger Gluntarna om vår efterföljande tid?

Jo, att studentlivet ändå i breda drag är detsamma, för många innebär studietiden en ny typ av frihet, sällan är studenterna speciellt rika, ofta tar de sin tillflykt från vardagslivets tråk och tvång från kuggade tentor, små studentrum och tråkiga föreläsningar in i gemenskap och glädje. Studentlivet är präglat av fest, dans och sång.

Mycket har givetvis förändrats. Glunten har fått sällskap av fler, däribland kvinnor och internationella studenter som själva tar ton och fortsätter berättelsen om uppsalastudenten. Elektricitet gör att personer på väg hem från nationspuben slipper ta fel på pumpen och en person. Studenten går på nation istället för krog. Mycket kan säkerligen sägas om studentrummen, men namn som ”sjuhelvetes gluggar”, ”syskrinet” och ”imperfectum” finns inte kvar. Istället för att be ens moster att lösa ens skulder, går studenten till studiestödsnämnden.

De sista gluntarna skrivs när Wennerberg redan lämnat Uppsala. Man kan ana ett visst vemod i dem över att en alldeles speciell tid är förbi. Staden av evig ungdom, förnyas och förändras hela tiden, samtidigt som de som utgör den åldrars och går vidare. För Wennerbergs del kan ändå konstateras att han förblev en försvarare av den eviga ungdomen livet ut.

Wennerberg besökte Uppsala sista gången 1901, bara ett par månader innan han gick bort. I de tal då han tog emot studenterna som samlats i tusental för att hylla honom lyfte han upp ungdomens fortsatta naivitet och entusiasm, vilken är den som också driver på förändring. Han använde också mitt nya favoritord gongonsfanfaronnader. Vilket jag inte alls förstår, men förhoppningsvis har jag tid på mig att lära mig vad det betyder.

Vid 100års minnet av Wennerbergs födelse samlades studenterna, precis som nu och förhoppningsvis kommer de att samlas om ytterligare 100 år igen för att hylla både Wennerberg, studentlivets eviga glädje men också den utveckling som vi, och framtida generationer kommer fortsätta att tillföra till den här staden.