En bra bok om Wennberg

i Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie  nr 5:  Gunnar Wennerberg - ministern,  guvernören, serafimerriddaren, landshövdingen, tonsättaren,  filosofen, skalden (Lidköping 2001).

Red: Bengt Wahlström och Johnny Hagberg 152 sid, Slutsåld på förlaget.

 

1. Först en översikt:

Johnny Hagberg inleder: GW - vem var han? (s 9-30) Han återger fakta som vi i allt väsentligt redan läst men en del var nytt för mig.

  

GW - studentsångare och kyrkomusiker s117-138

 

: En skolman som skolminister s 139-152

 

Glimtar från barndomshemmet och W:s musikaliska aktivitet i gymnasiet. 

Kvinnorna W:

Om Sara, Malla, Alida Knös, Ava Wrangel s,Hedda , 

 

W. och den inomkyrkliga väckelsen:

Både Gunnar och Hedda var läsare. Men Gunnar hade med sig en legering av försynstro, gudsförtröstan av gammallutherskt och humanistiskt slag och en humanistisk öppenhet för mäniskoandens spekulativa kraft. Hedda skrev: Gunnar säger alltid att Gud inte blott är god och sann utan skön, och det går inte an, att vi människor vilja ur hans värld, … vilja utesluta några av dessa egenskaper. Det sköna måste ha sin plats och få taga ut sin rätt.”

 

Atterboms docent

Från fackfilosofisk synpunkt kanske det inte finns någon som helst anledning att slösa krut på en så död hök som W. Men ska man skildra W:s person kan man inte lika lätt gå förbi hans filosofiska engagemang.

 

W – studentsångare och kyrkomusiker

En trevlig sammanfattning av vad som tidigare skrivits.

 

En skolman som skolminister

W. var som lektor vice ordf. i Skara stadsfullmäktige och fattigvårdsstyrelse och ledamot av landstinget i Mariestad.  Som statsråd intresserade sig W. inte förde återkommande kraven att göra folkskolan till bottenskola i relation till läroverken.

 

Hans intresse gällde läroverken. Han gick emot en av honom själv tillkallad utredning och föreslog riksdagen att flytta latinet från läroverkets andra till dess fjärde klass. Därmed blev de tre första klasserna gemensam för både latinare och realare. Hans förslag att sänka minimiåldern för inträde i läroverket från tio till nio år gick inte igenom. Det ansågs motverka strävandena att göra folkskolan till bottenskola. En tredje fråga gällde att minska elevernas arbetsbörda; många ansågs överansträngda. Det blev bl a en minskning av antalet skriftliga     hemuppgifter och en lindring av fordringarna för avgångsexamen.

 

Han stödde till mångas förvåning en motion om anslag till folkhögskolorna – en sensation! När han blivit landshövding i Växjö valdes han till riksdagsledamot och  bevakade då folkhögskolans intressen.

 

När han återvänt till posten som ecklesiastikminister stödde han anslag till Stockholms arbetarinstitut. Biskop Billing ansåg att ledaren för institutet, läkaren och fritänkaren Anton Nyström var ateistisk och revolutionär och krävde att anslaget skulle dras in. Men W. menade att det var fullt möjligt att hålla isär ledarnas åsikter och objektiva fakta. Billings förslag skulle innebära ett kraftigt slag mot ”de oskyldiga arbetare som här i staden söka en högre grad av bildning”.

 

Han ville också att flickornas möjligheter till studier borde förbättras. Med stöd av en utredning föreslog han att flickläroverk skulle inrättas i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Han mötte motstånd, bl a att kvinnan därigenom skulle lockas bort sin rätta ”verksamhetskrets”, familjen. W. svarade: Det fanns en tid, då en fattig flicka kunde genom sömnad försörja sig… men den tiden är för de flesta förbi. Det fordras nu en mångsidigare eller annan duglighet för att slå sig igenom. Och det är en sådan som staten bör bestå, sig själv till vinst.” Först vid nästa riksdag gick ett reviderat förslag igenom.

 

En proposition om röstberättigad kvinna skulle kunna väljas till ledamot av skolråd och fattigvårdsstyrelse försvarade W. med stort engagemang.

 

Richardson avslutar detta avsnitt: ”Om man vill peka ut manliga ”feminister” på 1800-talet så måste Gunnar Wennerberg finnas bland de främsta – om den saken råder ingen tvekan!”

 

1890 var det dags att åter reformera läroverken. W. intog en mellanställning i frågan om latinherraväldet; han föreslog att man inte längre skulle kräva att eleverna skulle kunna översätta från svenska till latin. Han signerade också proposition (1891) om att realstudenterna skulle kunna studera vid universitet och att avlägga filosofiska examina.

 

Richardson rubricerar slutavsnittet: Samhällsengagerad humanist och självständig politiker. Han pekar där bl a på att W. vände sig till riksdagen även i frågor som han kunde avgjort på     egen hand. En sak som med god vilja kanske kan ses som en parlamentarismens förebud; och detta i desto högre grad som han vägrade att alltid låta sig styras av kungen.

 

Som lektor gick han emot både rektor och övriga lärare och krävde hårdare tag mot självsvåldiga gymnasister i en otrevlig pennalismhistoria.

Referent: Harald Bohlin

 

 

Inledningen:

Glimtar från barndomshemmet och W:s musikaliska aktivitet i gymnasiet. 

Kvinnorna W:

Om Sara s 31-46. Malla s 46 f, Alida Knös s 47 Ava Wrangel s 48 ff,Hedda s 50-61, Sara W-Reuter s 61-64.

 

W. och den inomkyrkliga väckelsen:

 Både Gunnar och Hedda var läsare. Men Gunnar hade med sig en legering av försynstro, gudsförtröstan av gammallutherskt och humanistiskt slag och en humanistisk öppenhet för mäniskoandens spekulativa kraft. Hedda skrev: Gunnar säger alltid att Gud inte blott är god och sann utan skön, och det går inte an, att vi människor vilja ur hans värld, … vilja utesluta några av dessa egenskaper. Det sköna måste ha sin plats och få taga ut sin rätt.”

 

Atterboms docent

Från fackfilosofisk synpunkt kanske det inte finns någon som helst anledning att slösa krut på en så död hök som W. Men ska man skildra W:s person kan man inte lika lätt gå förbi hans filosofiska engagemang.

gick till. På slutet kommenterar Tysk W:s kritik av Fahlcrantz.

 

W – studentsångare och kyrkomusiker

En trevlig sammanfattning av vad som tidigare skrivits.

 

En skolman som skolminister

W. var som lektor vice ordf. i Skara stadsfullmäktige och fattigvårdsstyrelse och ledamot av landstinget i Mariestad.  Som statsråd intresserade sig W. inte förde återkommande kraven att göra folkskolan till bottenskola i relation till läroverken.

 

Hans intresse gällde läroverken. Han gick emot en av honom själv tillkallad utredning och föreslog riksdagen att flytta latinet från läroverkets andra till dess fjärde klass. Därmed blev de tre första klasserna gemensam för både latinare och realare. Hans förslag att sänka minimiåldern för inträde i läroverket från tio till nio år gick inte igenom. Det ansågs motverka strävandena att göra folkskolan till bottenskola. En tredje fråga gällde att minska elevernas arbetsbörda; många ansågs överansträngda. Det blev bl a en minskning av antalet skriftliga hemuppgifter och en lindring av fordringarna för avgångsexamen.

 

Han stödde till mångas förvåning en motion om anslag till folkhögskolorna – en sensation! När han blivit landshövding i Växjö valdes han till riksdagsledamot och  bevakade då folkhögskolans intressen.

 

När han återvänt till posten som ecklesiastikminister stödde han anslag till Stockholms arbetarinstitut. Biskop Billing ansåg att ledaren för institutet, läkaren och fritänkaren Anton Nyström var ateistisk och revolutionär och krävde att anslaget skulle dras in. Men W. menade att det var fullt möjligt att hålla isär ledarnas åsikter och objektiva fakta. Billings förslag skulle innebära ett kraftigt slag mot ”de oskyldiga arbetare som här i staden söka en högre grad av bildning”.

 

Han ville också att flickornas möjligheter till studier borde förbättras. Med stöd av en utredning föreslog han att flickläroverk skulle inrättas i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Han mötte motstånd, bl a att kvinnan därigenom skulle lockas bort sin rätta ”verksamhetskrets”, familjen. W. svarade: Det fanns en tid, då en fattig flicka kunde genom sömnad försörja sig… men den tiden är för de flesta förbi. Det fordras nu en mångsidigare eller annan duglighet för att slå sig igenom. Och det är en sådan som staten bör bestå, sig själv till vinst.” Först vid nästa riksdag gick ett reviderat förslag igenom.

 

En proposition om röstberättigad kvinna skulle kunna väljas till ledamot av skolråd och fattigvårdsstyrelse försvarade W. med stort engagemang.

 

Richardson avslutar detta avsnitt: ”Om man vill peka ut manliga ”feminister” på 1800-talet så måste Gunnar Wennerberg finnas bland de främsta – om den saken råder ingen tvekan!”

 

1890 var det dags att åter reformera läroverken. W. intog en mellanställning i frågan om latinherraväldet; han föreslog att man inte längre skulle kräva att eleverna skulle kunna översätta från svenska till latin. Han signerade också proposition (1891) om att realstudenterna skulle kunna studera vid universitet och att avlägga filosofiska examina.

 

Richardson rubricerar slutavsnittet: Samhällsengagerad humanist och självständig politiker. Han pekar där bl a på att W. vände sig till riksdagen även i frågor som han kunde avgjort på egen hand. En sak som med god vilja kanske kan ses som en parlamentarismens förebud; och detta i desto högre grad som han vägrade att alltid låta sig styras av kungen.

 

Som lektor gick han emot både rektor och övriga lärare och krävde hårdare tag mot självsvåldiga gymnasister i en otrevlig pennalismhistoria.

Referent: Harald Bohlin