Att framföra gluntar Sammanfattning: Förhållningssättet är med fördel: att berätta en historia. Wennerberg skrev i inledningen  till Gluntarne: "De äro varken passande för sångare, som vilja låta höra sina vackra röster och därvid godtyckligt behandla orden såsom blotta artikulationsmedel, ej heller för deklamatörer, vilka obesvärat våldföra musiken  för nöjet att få grimasera eller rätt tydligt krysta ur sig någon favoritfras (det är av sådana som Bellman så länge och grymt misshandlats!). De äro små själva och fordra  alltså varken stora stämmor eller stora åthävor. Vad de fordra, för att vara vad de vilja vara, är känslans och uttryckets sanning, sådan denna älskar att visa sig i vardagslag bland förtroliga vänner. Denna fordran är visserligen icke liten, men orimligt stor torde den icke heller vara."(W:s Inledning s. 30) Wennerberg sa om någon: "Det betyder ingenting, att han ej kan taga ut tonerna, ty när det kommer en högre ton,som han ej kan få fram, så bara höjer han på ögonbrynen, och man förstår vad han menar." (Johan Georg Arsenius: Minnesanteckningar, skrivna 1890-talet, tr Stockholm 1924 s. 170) W. skriver om framförandet av gluntar på Operan (se ovan under Arrangemang):  "Det säger sig sålunda själv, att de icke icke böra, eller rättare, icke kunna givas på scenen eller i konsertsalen; och numera torde detta icke heller komma ifråga. I början av femtiotalet gåvos dock på Kung. Operan "Glunten blir juvenal" och "Harpospelet på Schylla" med orkester. Instrumenteringen var gjord av Foroni, huset var fullt och bifallet stort - vilket allt icke hindrar, att misstaget var lika fullt och lika stort." <<<Tillbaka till innehållsförteckningen