Men se, nu börjar solen dala.
Det röda skenet snuddar lätt
som vingen av en svala
mot slottets tegelmur, och snett
till vänster rodnar domens tegel.
Den vida slätten faller blek till ro.
Den aftonblanka Fyris blir en spegel
för Kungsängsbeckasinerna som bo
i skuggan av ett kvällsmolns blåa segel.
Storspoven driller. Skymning famnar staden.
Våren är kommen. Allt kan ske härnäst.
Ur något fönster bortåt Flusterpromenaden
klingar med rätta: Uppsala är bäst!

Einar Malm: I markerna runt Uppsala. i Bland professorer och studenter. Uppsalaminnen. Red. Sven Thulin. Uppsala 1938 s. 381.

Einar Malm om Glunten och Magistern

”I motsats till tidsopinionen [årtal inte angivet, men Malm kom till Uppsala 1910], som överlägset avfärdade Glunten som död och begraven, hade Erik en betryggande känsla av att han levde - alltid hade levat. Glunten – inte dog han bara för att en nyare epok fann honom banal och förlegad. Glunten var inte enbart en tidstyp. Glunten var ett själstillstånd som varje studentgeneration eller åtminstone de flesta enskilda studenter med sinne för Uppsalas och studentlivets speciella poesi och förhållanden hade att genomgå. Och förresten – Glunten var ju bara en helt vanlig student utan högre ambitioner som efter lite slarv och snedsprång tog sin examen till slut, även om det blev en struntexamen. Hur kunde han egentligen vara inaktuell i dessa krassare tider? Nonsens! Då var det fan så mycket allvarligare med Magisterns komplicerade stämningsliv, där pudelns kärna antagligen låg förborgad – det skulle han vid tillfälle ägna en undersökning …”

………

(Kommentar till Sten Selanders Wennerberghyllning)

Så allvarligt och energiskt uppfattades alltså arvet från Wennerberg av den återupplivade JuvenalOrdens hittills betydelsefullaste poetiska tolk,… I sin dikt åsyftade han naturligtvis kvintessensen av Wennerbergs uppsalaproduktion – juvenalsångerna, triorna, serenaderna, gluntarna, studentkörerna. Inte fullt så högtidligt skulle det ha låtit, om Selander enbart ha velat frammana vålnaden av juvenalpoeten Wennerberg, som ju inte uteslutande skrev vingade bellmansinfluerade ritualånger – inter pocula kunde han både bokstavligen och andligen klä av sig i skjortärmarna och åstadkom då bl a, möjligen under medverkan av kvickhuvudet Daniel Hwassser, det burschikosa nachspielsnumret Juvenalen,[en dikt av Wennerberg] en drastisk beskrivning av 1840-talets idealbroder.

…………

Den hedonistiska studenttyp som med så sympatiserande ironi hade levandegjorts i Juvenalens ogenerade strofer var ju sedan länge praktiskt taget en museal anomali, fast enstaka exemplar av släktet fortfarande kunde påträffas bland 20-talets juvenaler – ännu var en sådan tillvaro inte alldeles omöjlig att finansiera! ….

Men: JuvenalOrdens så att säga officiella syn på glunttiden, Wennerbergstraditionen och studentglädjen hade fått sitt fullödigaste uttryck i Selanders apoteos, sekunderad av en rad tidigare ordensvisor…

Einar Malm: ”Uppsala i mitt hjärta”, (Sthlm 1955 s 22 ,124 och 127)

Einar Malm

Staden grånar mot höst igen

och sångfågelflockarna sträcka.
Vi fly till vår inbördes tröst igen
så långt den nu kan räcka.
Vi bänka oss trögt kring vänskapens bord
och fumla som fån med glasen.
Men det finns ingen eld i tankar och ord.
Det börjar gå nerför med rasen.

Vi ha bara kallgrin och surögt hån
där vi borde stå opp och tacka.
Den modärna andans modärnaste son

kallar Glunten för bracka.
Nå – det må vara hänt - det var ganska rätt –
men vad sätta vi opp i stället?
Glunten var bättre student på sitt sätt
från hjässan till fotabjället.

• - -

Pojke var han och tanklös och grund,

den gamle urjuvenalen
men kärnsvensk och glad och sund
ännu i annandagskvalen –
en god symbol för den korta vår
vi leva i vardagshotet
några skimrande löftesår
på det rullande klotet.

Nu brinna molnen; det far

en vind genom huttrande parker
och rövar de fattiga löv som finns kvar
till hägn för trädens petrarker.
Vad allting virvlar hjälplöst runtd
den trotsiga Wennerbergstoden! –
Hans skål! var ärlig magister och glunt
med sångens värme i bloden.

Vid JO:s Wennerbergskapitel 23.10. 1926

Vid JO:s 20-årsjubileumskapitel 1927 skrev Malm som Ordensskald sitt ”melankoliska jubileumsbidrag”: - ”en glädjens krönika på vördig knittel.”

• - - -

Här ligger staden platt på magen,

Den vittberömda, stämmande i moll
envar som här gör längre uppehåll
än över till exempel vårfestdagen
i hopp att spela en effektfull roll.
Av stadens spöke tas han snart i kragen
och ställs bland de fördömda undantagen
till bälteskamp med romantikens troll.
Det spöket lurar under trädens skugga
I parken utmed Carolinabacken,
en smärt gestalt med bronsens gyllne färg.
På ljusblå galdrar döda läppar tugga
fraser så outslitliga som fracken
du står staty i, Gunnar Wennerberg.

Ja, han är stadens spöke – mera hövligt

kunde han kallas stadens genius.
Att ge hans karaktäristik är obehövligt
med hänsyn till en bok av John Arsenius
och några till – mitt minne är bedrövligt.
Oss överstrålar jämt hans andes grenljus –
och det har vårdats såsom rätt och övligt
från Lindh och genom åren till Thermænius.
Nej, till Hultin för fan! vars maning stampar
Ur unket fram en här av hederspampar,
Förkroppsligande Ordens höga lära.
Ur juvenalens eld är ej förkolnad.
En äkta juvenal blir aldrig vålnad.
Han lever jämt till glädjens värn och ära.

I hägn av slottet, Wennerberg och Glunten
och gamla Phønix andas juvenalen.
Hur ser han ut? etc
- - - -

Tryckt i "Uppsala i mitt hjärta", (Stjlm 1955) s. 141 f.f)