| Sångarhyllning "Ur-Glunten" Strängnäs 26 aug - 06 - Ingemar Mundebo Välkommen! Jag säger detta som ordf. i ODs Vänner till alla här med relationer till Sångsällskapet Orphei Drängar, till Gluntakademien, till Veteraner och Vänner och likaså till några representanter för Strängnäs kommun. Detta är en något ovanlig sångarhyllning. Den knyter inte an till någon födelsedag eller dödsdag. Och ingen av oss som är här kände ju Jonas Otto Beronius och hans familj, förklarligt eftersom han gick bort redan 1895. Och ändå känner vi honom så väl. Vi har tillsammans med honom upplevt - en solnedgång i Eklundshofsskogen - en månskensnatt på Slottsbacken - en nattmarsch i S:t Eriks gränd - kanske t.o.m. upplevt "dagen därpå" - tagit avsked på Flottsund - "fast visst for vi med till Alsike". Jovisst känner vi honom, Glunten, glytten säger vi i Sydsverige och åtminstone då i Uppland om unga män, pojkar. Och vi känner hans sångarbroder, magistern, Gunnar Wennerberg, författaren till den samling sångduetter för baryton och bas som utkom omkring 1850, lektor, landshövding, statsråd, och god vän med Beronius livet ut. Då Lillemor och jag under våra vandringar som deltidsboende i Strängnäs fann denna grav noterade vi att det inte fanns några som kände omsorg om graven. Vi tyckte att något borde göras, att en så betydande man i 1800-talets kulturliv borde ha en välvårdad viloplats här på Strängnäs gamla kyrkogård. Vi tecknade därför ett skötselavtal med domkyrkoförsamlingen. Vi talade med Hans och Harald i Gluntakademien och menade att några kanske kunde komma och hedra Ur-Glunten. Några har nu blivit många. Vem var då Glunten? Vi börjar med en annan fråga: Vad är Gluntarne? Några här är ju inte gluntsångare och Uppsaliensare. Gluntarne skildrar 1840-talets glada studentliv i Uppsala - med 40-tal menar jag tiden från slutet av 30-tal till början av 50-tal. Det var en tid av intensivt sällskapsliv, av sociala, politiska och kulturella debatter. Studentlivet motsvarade väl inte till fullo vad Folkhälsoinstitutet numera kräver. Några menar att det finns en doft av punsch över Gluntarne. Kanske delvis, men mera rättvisande är att säga en känsla av vänskap, av värme och innerlighet, av Uppsalaromantik i god mening. Det var en tid då många sällskap tillkom i Uppsala, t.ex. juvenaler och trattar, Enkan Bloms Bekanta och Sångsällskapet Orphei Drängar. I Gluntarne möter vi ett par studenter, Glunten och Magistern. Vi möter deras glädje och bekymmer, deras upplevelser av studier, av föreläsningar och studiefinansiering, om jag använder ett nutida ord. Vi möter detaljrika bilder av dåtida Uppsala, av krogar och gränder och Eklundshof. Och Glunten, "världens bästa bas, en stämma för vilken naturen icke satt någon gräns nedåt", sade Wennerberg. Jonas Otto Beronius föddes i Dannemora i Uppland 1820. Han tog studenten i Uppsala och blev - trots omfattande sällskapsliv - fil dr i filosofi. Han lämnade Uppsala och kom till Stockholm och var åren 1858-1879 kamrerare i Städernas allmänna brandstodsbolag, då ett betydande försäkringsbolag. Några kan tycka att kombinationen glad sångare och kamrer inte passar ihop, men också nutida exempel visar att så kan vara möjligt. Otto gifte sig först 1873 med en 13 år yngre änka med tre barn, Emma Gunilla, f. Nordblad. Otto var då 53 år. Två år senare föddes sonen Gunnar. Familjen flyttade efter försäkringsåren till Stensund, nära Trosa, och kom 1881 till Strängnäs, där Otto levde som pensionär och fastighetsägare - "långt från Fyriså" och 40-talets studentliv. Han gick bort 1895, 75 år gammal. Hustrun hade gått bort fem år tidigare. Sonen Gunnar hade efter studentexamen flyttat från Strängnäs och levde efter fortsatt utbildning som jägmästare i Umeå. Gunnar, som gick bort 1954, med hustru Henny vilar också i denna grav. De hade inga barn och denna gren av släkten Beronius är sålunda här avslutad. Mycket har skrivits om Wennerberg, om Beronius däremot inte så mycket. I en dödsruna i Dagens Nyheter 4 febr 1895 sägs följande: "Med åren blev "den gamle studenten" en smula svårmodig och mot slutet av 1880-talet, då han en gång låg allvarsamt insjuknad, var han så viss på att döden skulle använda sin lie mot hans livstråd, att han inköpte gravplats, lät uppskotta grav och till och med beställa kista." Detta om Glunten, "Ur-Glunten", och Gluntarne. Låt mig sluta med några ord som vännen och sällskapsbrodern F W Scholander skrev vid ett besök här i början på 1880-talet, ord som kan passa just i denna stund, på denna plats: "Högt sångens kraft Dig bar Från solig ungdomstid Du sköna minnen har Njut, gamle, dem i frid." |