|
Vad betyder ordet glunt? Hur skrivs det i pluralis? SAOB: GLUNT glun⁴ t, i bet. 1 o. 2 a m., i bet. 2 b r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. (i bet. 1) GLUNTER, m. ( glunt 1551 osv. glunter 1717–1806) [sv. dial. glunt, motsv. nor. dial. glunt; av ovisst urspr.; jfr GLYTT] [GLUNT 1] 1) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) yngling, (halvvuxen) pojke, skolyngling, skolpojke; ngn gg äv. om späd gosse. Samma wtscrifft är hastigt aff en glunt plumpligha scriffuin.HFinlH 6: 319 (1551). Den lilla glunt i vaggan blir så pigger. CFDAHLGREN 1: 166 (1828). Glunt .. (dvs.) Gosse om 12 till 17 år. DALIN 1852; angivet ss. "pop."). LINDSTRÖM Härjed. 75 (1894). AUERBACH (1908). [GLUNT 2] 2) [eg. inom kamratkretsen användt öknamn på juvenalen O. Beronius, för vilken ifrågavarande duetter skrevos. Ordet förekom i en av B. sjungen uppländsk bondvisa, vilket gav anledning till öknamnet] [GLUNT 2.a] a) om den ene av de båda huvudpersonerna ("glunten" o. "magistern") i G. Wennerbergs duetter "Gluntarna" (se b). WENNERBERG Glunt. 5 (1847, 1849) [GLUNT 2.b] b) i pl. best., titel på en av G. Wennerberg under åren 1847–1850 författad o. tonsatt samling duetter för baryton o. bas, skildrande episoder ur studentlivet i Uppsala på 1840-talet; äv. (i sht vard. o. skämts.) i sg. l. pl. om enskild(a) sång(er) ur ifrågavarande samling. Sjunga gluntar. Gluntarne en samling duetter .. af Gunnar Wennerberg. 1849; boktitel). Under hemfärden kunde det hända att kung Karl (XV) och Daniel Hwasser stämde upp en glad "glunt" i den stilla kvällen. HELLANDER Teat. 115 (1898). ANNERSTEDT i 3SAH 17: 27 (1902). Ssgr A : (2 b) – GLUNT-AFTON. aftonunderhållning med gluntsång. – (1) GLUNT-LOKA. ( glunt- 1717. glunte- 1635) (†) småbarnsklass, nybörjarklass (i skola). SCHRODERUS Os. 1: 663 (1635). Det weet hwar Diekengosse, som i gluntlocan sitter. HIÄRNEOrth. 101 (1717). – (2 b) GLUNT-SÅNG. – (2 b) GLUNT-SÅNGARE. B (†): – GLUNTE-LOKA, se A. – (1) GLUNTE-LÄXA. om nedersta skolklassen. GYLLENIUS Diar. 27 (c. 1660). Avledn. – GLUNTA , v. (tillf.) till 2 b: sjunga gluntar. Allrasist nödgades jag "glunta" ihop med Nyblæus. GWENNERBERG (1851) hos TAUBE Wennerbg 2: 8. _______________________
Harald Bohlin och Torsten Götson juli 2008 Svenskt Dialektlexikon: ordbok över svenska allmogespråket skriver om ordet glunt följande: GLUNT, glunter, glont, m. pojke, större gosse, storväxt pojke om 12-16 år. Vb – sm N. glunt, glynt; d.d. glunte GLUNTA-Skutt, n. långt språng, hopp Ög En av Wennerbergs Uppsalakamrater, Otto Beronius, gick bland Juvenalerna under smek-namnet Glunten. Om detta skriver GW i inledningen till Gluntarne att det bland Juvenalerna fanns en som ”var synnerligen lycklig i föredragandet av uppländska bondvisor och utmärkte sig särskilt i en sådan, som började: "Inte vet ja´ va´ hä ä sum fallerar gamle glunten, Mitkel vår…” GW skrev sina duetter för att framföras av sig själv och Beronius och kallade därför rollerna Magistern resp. Glunten. När sedan duetterna spreds i avskrifter innan de publicerades kallades de ”gluntar”. GW skriver i inledningen till den tryckta utgåvan, att de fått ett namn ”som hittills fått passera, men som nästan var en plåga att se tryckt. Det var ju för de flesta obegripligt och ägde, åtminstone i mina öron, en ful och löjligt trivial klang. Men, vad var att göra? Att hitta på ett prydligare och skickligare namn hade väl icke varit omöjligt, men detta hade då troligen fått spela rollen av en stum person gent emot det gamla, under vilket de redan före utgivandet gingo och gällde….” Han citerar: ”Mot min vilja mot mitt ja, fingo de det jag icke ville ha.” Men han avslutar detta avsnitt: ”Måhända det var det rätta.” (W:s Inledning s. 30) (Vad sjöng Beronius) Inom Glunt-Akademin har vi diskuterat om vi bör använda uttrycket Gluntarne eller Gluntarna. Frågan ställdes på följande sätt till sociolingvisten, prof. em. Bengt Nordberg: Hur var det när de gavs ut? Var det inte redan då en gammaldags form med e på slutet? I så fall kan man tycka att argumenten för att behålla den formen ökar. Den har ju sin charm. BN svarade: ”Det är en berättigad fråga. Vid mitten av 1800-talet var båda formerna, -arna och -arne, gångbara. I talspråk hade det länge i bestämd form pluralis, i varje fall i Mellansverige, hetat både hästana och hästane, dessutom i dialekter hästan och hästa och alltså även gluntana, -ane, -an eller -a, om man alls använde detta dialektord. Ordet glunt förekom för övrigt enligt Rietz dialektlexikon från Västerbotten till Småland, och i Sydsverige motsvarades det av glytt. I skriftspråk vid den här tiden fanns både -arna och -arne. Många ville reglera den här variationen men efter lite olika normer. Nu är ju glunt ett maskulint ord, därtill personbetecknande, och dessutom har det i plural obestämd form -ar och står som boktitel i grundform. Det uppfyller därmed alla de kriterier för -arne-ändelse som förekom i normeringsdebatten under 1700- och 1800-talen. Man ser -arne i skriftspråk, både skönlitterärt språk och fackspråk, under hela 1800-talet även om -arne minskar under denna tid. Ännu i nionde "nästan oförändrade" upplagan av Beckmans grammatik, tryckt 1955 (första uppl. 1904) och då använd i den akademiska undervisningen, står: "En något gammaldags klang har numera den av somliga i skrift använda formen -ne, t.ex. lärarne." Beckman avråder från detta bruk, liksom Adolf Noreen 1923, som säger att "bruket av -ne [i skrift] avtar dagligen och bör helt utrotas". Så sent som under hela första hälften av 1900-talet (drygt) ansågs alltså en varning mot bruket av -ne behövlig. Så jag tycker inte man kan säga att formen var omodern eller ute runt 1850,” säger BN avslutningsvis. Frågan ställdes också till dramaforskaren Gunnar Syréhn, som givit ut en bok om gluntarna. Han svarade: Jag skriver som du genomgående ”Gluntarne" (kursiv) när jag syftar på samlingen. Så talar jag om en "glunt" vad gäller en enskild duett, och "gluntarna" när jag syftar på Magistern och Glunten eller talar om ett antal duetter. SAOB återger att Wennerberg skapade ett särskilt verb för att sjunga gluntar: ”Allrasist nödgades jag "glunta" ihop med Nyblæus.” (1851). Svensk etymologisk ordbok anger också en verbform, ”glunta”, ordet glunt möjligen är besläktat med det norska ordet glunta med innebörden skämta, prata skräp. I Tröndelag används ordet glunt för pojke. På norska finns en bok, redigerad av Reimund Kvideland med titeln: Glunten och riddar Rev. Eventyr frå Nord-Norge 1977. Glunten var namnet på en skämtsam veckotidning med ”Gubbar” 1880, senare Kurre Glunten 1886-89, enbart Kurre 1889-92. Göteborgare, oförskräckt men oförarglig, glad, levnadskry. Red: August Cederqvist. Gustaf Schönberg (Gösta) var medarbetare. På tyska betyder ”ein Glunten” en slags ost. I Uppsalas telefonkatalog finns fem företag som använder sig av namnet Glunten På japanska skrivs namnet så här: ヴェンネルベリ：グルンタールネ Glunt-Akademin använder begreppet Gluntarna, vilket enligt Syréhns språkbruk sätter både sångare och duetter i fokus. Vår hemsida kan dock nås med www.gluntarna.se <<<<<Tillbaka till innehållsförteckningen <<<<<Tillbaka till första sidan |