Eden som Gunnar Wennerberg vägrade svära.




Denna ed ingår i 1655 års konstitutioner för Uppsala universitet som gällde t o m 1852. Under årens lopp infördes smärre ändringar, t ex några år efter 1837 fick eden en mer detaljerad utformning. Om ändringar i edens utformning före 1837 vet jag inte men ett exempel på hur eden löd tio år senare ges här:




1655 års konstitutioner gavs ut med svensk översättning av Krister Östlund och med inledning av Stig Strömholm i Uppsala universitets inbjudningsskrift till doktorspromotionen 27 maj 2005. Eden ingår som punkt 5 av totalt15 i paragraf III i det kapitel, som har rubriken ”Om rektors arbete”, (s 49 ff i ovannämnda utgåva). Löftet att ”villigt lyda universitetets statuter” konkretiseras i kaptitel XXIII ”Om studenternas leverne och seder” med 29 punkter (s. 133-141). Strömholm sammanfattar: ”De kan te sig som en sträng och detaljrik predikan, men det finns anledning erinra om att många studenter, särskilt bland adelsmännen och de förmögna ämbetsmanna- och borgarsönerna, var mycket unga, samtidigt som män… i mogen ålder inte var ovanliga.” (s. 22)

Wennerbergs vägran att svära studenteden, när han skrevs in vid universitetet hade föregåtts av samråd med pappan. Denne insåg risken att Gunnar skulle behöva söka sig till annat lärosäte men han ville inte råda sonen att handla mot sitt samvete. Men rektor, Atterbom, accepterade att han kunde skrivas in sedan Västgöta nations förste kurator sagt att han åtog sig att vara ”hans pro moribus sponsor”. Att sätta en student under särskild tillsyn på detta sätt var inte helt ovanligt vid universitetet under denna tid, men då gällde det oftast minderåriga. (Svensons biografi kapitet ”Uppsala” avsnitt II. Signe Taube: Gunnar Wennerberg. Bref och Minnen. I. s. 37 ff)

Studenteden avskaffades genom Kungl Brev 4.1.1868.



Som statsråd 1886 engagerade sig W. helhjärtat i debatten om edgång med ”stor uppvisning i logikens konst och i bibelkunskapen. Han åstadkom också en parlamentarisk bravad. Mot ett enigt lagutskott - med Bergström som ordförande - lyckades han få kammaren och därmed riksdagen, att bifalla sitt eget yrkande. Riksdagen hemställde i en skrivelse till Kungl. Maj:t att alla löfteseder, som inte var särskilt stipulerade i grundlagen, skulle slopas.” Sven G. Svensons biografi s. 334 i originalutgåvan. (7:e kap. avd VII).

GW har själv skildrat sina motiv i uppsatsen Min första svåra dag i Uppsala, som återfinns på denna hemsida. Sven G. Svenson beskrivning av detta i kapitlet ”I Uppsala,” avsnitt II.

H.B. 


Tillbaka till innehållsförteckningen
Tillbaka till första sidan