|
Ung. samtidigt med att Nils-Eric Fougstedt skrev sin artikel i Hufvudstadsbladet berörde Harald Eklund Gluntarne med ett lite annat perspektiv i upptakten till sin uppsats ”Studenter i dikt och verklighet” (1938). Han var då prof. i religionsfilosofi i Åbo ( senare i Lund). ”Bilden av studentens liv och de stämningar var och en förbinder därmed är traditionella, man måste säga alldeles för traditionella. Det är nationsliv, vårfest, sång – inte minst gluntsång – och en del annat i samma väg. Kanske samlar man helhetsbilden bäst i några ord om själva urtypen: Wennerbergsstudenten. Få saker åskådliggör bättre diktens makt över verkligheten än Wennerbergs ständigt levande aktualitet. Det är märkvärdigt och paradoxalt, att även i en ny verklighet med andra samhällsformer, ett annat arbetsliv och nya livsstämningar gluntarna är lika levande som någonsin. Något storartat ligger det däri, att ingenting av allt som hänt har kunnat rå på en spröd och vacker idyll från en så avlägsen tid som 1800-talets mitt. Om detta råder det knappast något tvivel. Men kan inte också ett och annat sägas som går ut på att denna diktens makt över verkligheten ändå har varit för stor? Jag tror det för min del och tillåter mig en del reflexioner i den riktningen. Då man talar om sakrosankta ting bör man som bekant göra reservationer för att gardera sig mot påföljder. Det måste förutskickas, att jag alls inte är någon Wennerbergätare, vilket vi inte har så alldeles ont om. Jag blir själv alltid och ofelbart sentimental, när jag hör Gluntarna, och varken vill eller kan förringa deras värde. Men det måste, som det heter, av ”principiella skäl” övas kritik, och principen är den, att Wennerbergsstudentens bild och stämningsvärld har frammanats alltför ofta och gett många oriktiga föreställningar om vad vi studenter är. Kanske kommer också ett och annat fuskverk i livets konst på diktens konto. De finns vissa drag av sprödhet i den Wennerbergska dikten , inte oäkthet och banalitet, men ändå något otillfredsställande, som ibland berör en illa. Många av de vackra rytmerna, melodierna och bilderna uppfordrar den som hyllar realismens stilideal till kritik. Wennerbergsstudenten har, för att tala platonskt, blivit upphöjd till idé, men där fattas något för att idén skulle äga sin fulla valör. Det är ine en i strängaste mening skön bild, som ändå har samband med livets verklighet, och därför kan vara en bärande kraft. Den lekfulla fantasins arrangemang räcker inte till för att skapa en verklig idé. * I ännu högre grad gäller detta om alla senare variationer, och dessa är som bekant många. Nästan allt man har skrivit och sagt om studenter har del i samma fantasins substans. Låt oss granska några exempel av lägre och högre art. Då studentnationerna inbjuder äldre landsmän från hembygden eller från Stockholm att delta i festligheter, möter man ofta Wennerbergsstudenten livslevande. Man möter honom också i ganska många former. ... I litteraturen finner man samma bildskala och samma färger. Det som har skrivits om studenter är sprött och vackert eller bullrande studentikost. Det är ofta vemodigt och alltid förgängligt.” Eklund nämner Karl Asplunds ”Studentrum”, Axel Wändahls noveller, Sigfrid Siwertz, Sven Lilliedahls ”Lundanätter” och Ragnar Josephsons ”Imperfektum” och sammanfattar: ”Om allt detta gäller som om Wennerbergstudentens bild, att ingenting vunnit idéns fasta form och verklighetstyngd. Allting är estetiska broderier och reminiscenser och ingenting går ned igenom studentlivets yta.” Han reflekterar över studentlivet och det akademiska livet över huvud och önskar sig ”ett djärvare tänkande över de stora och närliggande verkligheterna även med risk att de inte komme att motsvara traditionellt formalistiska krav.” Som undantag nämner han Sten Selanders ”En bondestudent”, ”som ger något av det ideala och det verkliga i just den förening, vari idén förbinder dem.” Han slutar: ”!Denna ädla sanningssträvan finns. Vad man kan önska är att den skall våga flyga högre. Studenten skall inte bara samla vetande om verkligheten, han skall även lära sig avgöra vad som är värt att veta.” Den högstämda avslutningen ska inte få oss att glömma hur kärleksfullt han skrev inledningsvis om vad gluntsången betytt för honom. [Uppsatsen ingår i Harald Eklund: ”Personligt och sakligt i religionsfrågor”. Stockholm 1958] <<<<<Tillbaka till innehållsförteckningen <<<<<Tillbaka till första sidan |