Personkaraktäristik av Glunten och Magistern


Lars Lönnroth:
Wennerberg befinner sig i övergången från en tid till en annan – då kapitalismen definitivt besegrar det gamla ståndssamhället och studentrörelsen övergår från liberal progressivitet till konservativ salongsfähighet. Själv var han långtifrån reaktionär utan politiskt närmast liberal, men med ett slags innerlighet som visade sig kunna tilltala också de mycket konservativa.
 
Magistern är den akademiskt mer vällyckade och aristokratiskt förfinade medan Glunten är en komisk festprisse utan större akademiska eller intellektuella meriter. Magistern får de romantiskt idealistiska replikerna medan Glunten representerar det mer jordnära och handfasta. Deras inbördes relationer kan alltså påminna om Don Quijote och Sancho Panza eller om Don Juan och Leporello. Magistern framstår som en ”riddare” och Glunten som hans väpnare, t ex i ”Magisterns misslyckade serenad”.  Som älskare är Magistern smäktande och eldig (”Ack i Arkadien”) medan Glunten bara är komisk (”Gluntens flamma”). När de håller fest under bar himmel intresserar sig Magistern mest för naturens skönhet, Glunten för maten och drycken (”Examens-sexan”). Magistern briljerar med klassiska citat; Glunten somnar på föreläsningen och klarar med knapp nöd sin tentamen.
 
I sitt förhållande till stadens ”brackor” framstår både Glunten och Magistern som fint bildade och idealistiskt sinnande. I ”Harpospelet på Schylla” vill brackorna höra tarvliga slagdängor medan studenterna föredrar den tyska romansrepertoaren. De uttrycker sig båda i ordalag som numera måste uppfattas som odrägligt överlägsna då de talar till kypare och värdshusflickor (”Examens-sexan” och ”Improptubalen).” För den samtida publiken var detta umgängesspråk, fullt av snobbiga lustigheter, på de socialt nedanförståendes bekostnad, dock en accepterad metod att markera sin distans till vulgariteten och hävda sitt eget medlemskap i ”Aandernes Rige” eller den högre, musiska verkligheten.
 
De markerar sitt avstånd även till den representerande offentlighetens stelbenta och högtidliga umgängesformer. Mot den förnäma världen hävdar de sin studentikosa tillvaros frihet och intimitet, (”Vid brasan på Magisterns kammare”). Detta avspeglas i deras språk som en märklig blandning av lärda allusioner och slangbetonad studentjargong. ”Visst va´ vi lite mosi´a/ av nektar och ambrosia”, Det demonstrerar en överlägsenhet  till dem som endast behärskar den ena av de båda koderna.
 
Kvinnor förekommer endast som ouppnåeliga romantiska drömbilder, vaga förhoppningar om framtida huslig lycka eller som skrämmande inackorderings-tanter eller som tjänstefolk. Sexualiteten har sublimerats till platonsk vänskap mellan män.
 
Lars Lönnroth: Den dubbla scenen ett helt kapitel om Storglunten ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa?” (s.207-234)

Litteraturvetaren Lars Lönnroth (här återgivet i sammandrag): De två hjälterollerna i detta händelseförlopp har utformats så, att de representerar två olika varianter av den idealtypiske Uppsalastudenten: Magistern är den akademiskt mer vällyckade och aristokratiskt förfinade, medan däremot Glunten är en komisk festprisse utan större akademiska eller intellektuella meriter. I den mån de två utvecklar olika synpunkter på ett problem eller intar olika hållningar till ett givet fenomen som t.ex. Kärleken, får Magistern alltid de romantiskt idealistiska replikerna på sin lott, medan däremot Glunten får representera det mer jordnära och handfasta. Deras inbördes relationer kan alltså påminna om Don Quijote och Sancho Panza eller om Don Juan och Leporello. Jämförelsen är relevant också såtillvida att Magistern ofta framstår som ”riddare” och Glunten som hans väpnare, så t.ex. i ”Magisterns misslyckade serenad”. Som älskare är Magistern smäktande och eldig (”Ack i Arkadien”) medan däremot Gluten bara är komisk (”Gluntens flamma”). När de håller fest under bar himmel intresserar sig Magistern mest för naturens skönhet, Glunten däremot för maten och drycken (”Examens-sexa på Eklundshof”). Magistern briljerar med klassiska citat; Glunten somnar på föreläsningen och klarar med knapp nöd sin tentamen. Genom sådana kontraster mellan de två blir det alltså möjligt att täcka hela den ”optimistiska dualismens” värdeskala, från det högstämt idealistiska till det gemytligt realistiska. [”Optimistiskt dualism” är ett begrepp som Lönnroth hämtat från Erik M. Christensen och gäller just denna periods uppspaltning av världen i en hög ”andlig” och en låg ”materialistisk” sfär. Det optimistiska ligger i att man menar sig kunna överbrygga motsättningen och inte entydigt uppfattar det ”materialistiska” som något ont. Sid 221] .

I sitt förhållande till stadens ”brackor” framstår emellertid både Glunten och Magistern som fint bildade och idealistiskt sinnade personer. Tydligast visar sig detta i ”Harpospelet på Schylla”, där brackorna på krogen vill höra tarvliga slagdängor, medan däremot studenterna föredrar den tyska romans-repertoaren. Såväl Glunt som Magister uttrycker sig i ordalag som numera måste uppfattas som odrägligt överlägsna då de talar till kypare och värdshus-flickor, så t. ex. i ”Examens-sexa på Eklundshof” och ”Impromtubalen”.

För den samtida publiken var detta umgängesspråk, fullt av snobbiga lustigheter på de socialt nedanförståendes bekostnad, dock en accepterad metod att markera distans till vulgariteten och hävda sitt eget medlemskap i ”Aandernes Rige” eller den högre, musiska verkligheten.

Glunten och Magistern markerar sitt avstånd även till den representerande offentlighetens stelbenta och högtidliga umgängesformer. Mot den förnäma världen hävdar de sin studentikosa tillvaros frihet och intimitet. Deras egen idealtillvaro kan sägas vara ett försök att kombinera de ”granna salarnas” förfining och grace med ”brackighetens” gemyt och trivsamhet. Denna kombination avspeglas i deras språk som en märklig blandning av lärda allusioner och slangbetonad studentjargong: ”Visst va´ vi lite mosi´a / av nektar och ambrosia”, ”Rectissime!/ Strctissime! / Skål. Frater amantissime!”

Hela poängen med detta språk är att det konsekvent blandar samman två skilda språkliga - och sociala! – koder på ett sätt som förutsätter intim kännedom om bäggedera och därför också demonstrerar överlägsenhet i förhållande till dem som endast behärskar den ena av de båda koderna.

I denna verklighet förekommer kvinnor endast som ouppnåeliga romantiska drömbilder (”Tindrande stjärna!/ Strålande tärna!”), som vaga förhoppningar om framtida huslig lycka (”ett eget bo, en hälft så öm”), som skrämmande inackorderingstanter (”Gluntens moster”) eller som tjänstefolk. Sexualiteten har sublimerats till platonisk vänskap mellan män: förhållandet mellan Glunten och Magistern kan i själva verket ses som en förandligad kärlekshistoria som börjar med det romantiska första mötet på Karl XII:s dag och slutar med Gluntens avresa från Alsike och den övergivne Magisterns smäktande klagan över att bli lämnad ensam. De båda dryckesbrödernas dialoger får ofta en sentimentalt erotisk ton när de avhandlar sina inbördes relationer, så t. ex. i ”Anklagelsen”, då Magistern är stött för att Glunten anklagar honom för att hindra hans tentamensläsning.

För Glunten och Magistern, liksom för deras publik, är en jämlik mänsklig förbindelse endast möjlig mellan varelser av samma kön. Ur deras student-ikosa perspektiv står kvinnor antingen högt ovanför på en piedestal eller långt nedanför som dumma och andefattiga fruntimmer. Båda delarna illustreras förträffligt i ”Magisterns misslyckade serenad” då Magistern börjar sjunga en romantisk kärlekssång under sin flammas fönster men överöser henne med de grövsta skällsord när hon inte vaknar. Magistern uppför sig här enligt det manschauvinistiska könsrollsmönster som just under 1800-talet utvecklade sig inom det högre borgerskapet och som under viktorianismen nådde sin höjd-punkt. Wennerberg behandlar detta mönster ironiskt men utan att avvisa det. Publiken skall visserligen skratta åt Magisterns plötsliga övergång från smäktande serenad till arg utskällning, men den förutsätts samtidigt acceptera de båda studenternas kvinnosyn och betrakta serenadformen som en lämplig form av kontakt mellan en väluppfostrad ung man och en ung kvinna ur bättre kretsar. [Här kan inflikas att Wennerberg själv uppvaktade sin blivande hustru ”på höviskt avstånd utan annan explikation än några nattliga serenader”. Först 1851 kom de båda kontrahenterna till tals med varandra. Sven G. Svensons bok om Wennerberg s 137 f]

Lars Lönnroth: Den dubbla scenen. Muntlig diktning från Eddan till Abba. Lund 1978. S. 221 ff)

Mer av Lönnroths analys under Komplettering till Kommentarer under Glunt I.

Einar Malm
:
Glunten är således skenbart huvudpersonen, den som det rör sig kring.
Han är en genomsnittsstudent, leklysten som en vårkalv, en naiv och enkel själ med okonstlat
vardagsspråk, i grund och botten för rättskaffens och borgerlig för att våga löpa linan ut,
en slätstruken slarver, som trots ett tidsödande nöjesliv och därmed förknippade
förtretligheter inte har något emot att med ett blygsamt examensbevis på fickan inrangera sig
i samhället.
 
Magistern däremot är en romantisk överliggare, en garvad akademisk ironiker med hoppet långt
bakom sig, en övertygad och evig juvenal, för "gammal och van" att gitta slita sig lös ur
studentlivets sega slentrian. Hans tröst är bålen och hans tal är späckat med de sirligaste
latinska sentenser - och ändå vet han mycket väl att "vårens glödande runor" en gång finns kvar
inte bara som en "herrlig saga" utan framför allt i de avlånga papperens trista skepnad.
Magistern representerar det tidlösa, halvt overkliga Uppsala, Glunten en levande,
mycket påtaglig studentgeneration - och Magisterns förhållande till den yngre är på en gång
överlägset, vänfast och vemodigt.

(ur: boken  "Ack i Arkadien", Einar Malm, 1949)

Robert Egnell:
Magistern som mentor och förförare
En studie av förhållandet mellan Gunnar Wennerbergs karaktärer ur sångsamlingen Gluntarne

Bertil Almqvist
Magisterns och Gluntens melankoli
Så löd i ett av manuskripten titeln till den glunt, som sedan kallades På kyrkogården. Bertil Almqvist jämför Wennerbergs livssyn med Bellmans. Han refererar en dansk psykolog som sagt: Man talar ofta om den glada ungdomstiden. Det är ett uttryck, som är fastslaget som så många andra. Men melankoli är kanske mer än någon annan en ungdomlig sinnesstämning. Almqvist ställer Fredmansdiktens tragikomiska skildringar mot Wennerbergs melankoli.
 
Denna sinnesstämning behärskade studenten Wennerberg. ”Ur denna stämning väckte honom juvenalerna, men blott skenbart. Ty i det verk han av tacksamhet skänkte sina ungdomsbröder fortsätter den mörka tråden oavbruten. Och ser man djupare på ”Upsala-melankolien” sådan den kommer fram i En kväll på kyrkogården, Magisterns monolog och andra gluntar, måste man finna dess tragik av icke ringare valör än den i Bellmans Drick ur ditt glas och Märk hur vår skugga. Livets tragik verkade i skrivande stund lika starkt på båda skalderna. Fredmanssångaren såg med ögon, som sett livet och levat ut, glunt-diktaren med den människas blick, som tror sig ha sett livet och därför misströstar. Hos båda utlöses samma känslor. Blott orden blevo olika – mannaålderns och ungdomens.
(Uppsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa, Sthlm 1926 s 97 f)

Torsten Bohlin 
konstaterade i ett recentiorsföredrag på 1930-talet att "Gluntens dagsländeliv är hopplöst otidsenligt."
(I Det osynliga Uppsala, som ingår i: Den eviga ungdomens stad. Hågkomster och livsintryck.  Red. Sven Thulin. Lindblads förlag, Uppsala 1936 s. 338.)



<<<Tillbaka till innehållsförteckningen