Wennerbergjubileet

Ur tidskriften Västgötalitteratur 2017

På olika håll i landet firas i höst minnet av Gunnar Wennerberg, som ju var viktig på olika sätt. Men är han värd att uppmärksamma i denna tidning?

Han föddes i Lidköping1817 där han också gick i skola de första åren, han gick i gymnasiet i Skara och återvände dit som lektor 1849-1865. Visserligen verkade han större delen av sitt yrkesliv utanför Västergötland. Och när han kom tillbaka till Skara trivdes han varken med att vara lärare eller att sitta i domkapitlet (en heldag varje vecka och dessutom ett antal mindre sammanträden). Ändå var han förstås västgöte och hans litterära verksamhet hör därmed till Västgötalitteraturen. Men är den något att bry sig om idag?

Läser man kommentarerna till hans samlade skrifter, som kom ut 1881-85, kan man få intrycket arr svaret på rubrikens fråga är ett enkelt Nej. Sven G. Svenson, som skrivit GWs biografi, konstaterar att bortsett från musiken, inklusive Gluntarne, hade Wennerberg inte givit ut några skrifter när han accepterade ett erbjudande att ge ut sina samlade skrifter - han måste skriva dem först! Nå, han hade några gamla texter som gavs ut som del 1: Romerska minnen. En annan del heter Trollrunor och är lika oläslig som del 1. Den fjrde delen heter Smärre dikter. Där publicerade han sina fosterländska hymner, sina kärleksdikter till hustrun Hedda med mera. Svenson sammanfattar: ”Romerska minnen har en egenskap som inget skaldestycke förmår att bära: trivialiteten… Trollrunor är värre. Ingen nutida läsare kan – även om han har öppen blick för tidsavståndet och risken för anakronistiskt betraktelsesätt – finna dessa dikter annat än svårt pekoralistiska.” (Svenson s. 304 ff). Jag har blädrat i del IV av hans samlade skrifter och där bara funnit en dikt på västgötska och en som skildrar västgötsk natur (Fiskaren på Kinnekulle). De är båda trevliga men umbärliga. Den västgötska dikten, som heter ”Tösa på svältera” både börjar och slutar: ”Ja vänner ´a vure så långt härifrå/Långt, långt bort i markera hos kråka!” Hon längtar - liksom Wennerberg själv - bort från hembygden..

Wennerberg hade också andra strängar på sin lyra. Han disputerade i Uppsala där han blev docent i filosofi men ”från fackfilosofisk synpunkt kanske det inte finns någon som helst anledning att slösa krut på en så död hök som Wennerberg” skrev Karl-Erik Tysk i Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie  nr 5. 

Wennerberg var en framgångsrik, ofta självständig byråkrat och politiker - byråchef och senare statsråd i ecklesiastikdepartementet, därefter landshövding i Kronobergs län och till sist på nytt ecklesiastikminister 1883-91. Men detta meriterar inte heller för en plats i Västgötalitteraturen. Han skrev många kompositioner för körer, soloröster och duetter men de hör ju snarare till musikhistorien.

Att han ändå hör hemma i litteraturhistorien - och därmed den västgötska - beror förstås på hans ungdoms lyckokast Gluntarne, som blev del 2 i hans samlade verk. De kom först ut omkring 1850. Där har han verkligen lyckats med det han efterlyste i slutet av sin inledning till sångerna: ”Vad de fordra, för att vara vad de vilja vara, är känslans och uttryckets sanning, sådan denna älskar att visa sig i vardags lag bland förtroliga vänner.” Det torde gälla både sångerna själva och framförandet.

I traditionen Bellman, Birger Sjöberg och Evert Taube hör Gunnar Wennerberg hemma, även om omdömena om honom kan variera. Litteraturvetaren Johan Stenström beskriver detta väl i sin bok Bellman levde under 1800-talet. Hans kollega Lars Lönnroth ägnar några gluntar en kärleksfull analys i boken Den dubbla scenen. Litteraturvetaren Gunnar Syréhn presenterar visserligen en kollega som är milt överseende i sin kommentar: ”Rent litterärt är Gluntarne ej betydande” (Lars Helge Tunving) och idéhistorikern Sten Lindroth karakteriserade Gluntarne som ”menlös efterromantik”. (s 7). Syréhn citerar vad itterturvetar docenten Göran Hägg skrev om Sven G. Svensons biografi: ännu ett av dessa fall där dålig litteratur givit upphov till lysande historisk forskning.”Själv instämmer Syréhn med Sven G. Svenson att ”det är alldeles omöjligt att bortse från verkets musikaliska och litterära förtjänster. De var och är stora.”

Gluntarne (modern svenska: Gluntarna) är en samling sånger för bas och baryton md pianoackompanjemang. Sångerna tillkom under åren 1847 till 1850 och skildrar dåtidens studentliv i Uppsala. Inom några år hade samlingen gjort Wennerberg berömd.

Gluntarna är utformade som dialoger mellan två studenter, en baryton och en bas, Glunten och Magistern. Sångerna är inbördes olika; vissa är enkla visor med  vers  och  refräng, andra är långa omväxlande passager med teatralisk karaktär. Sångarna har olika roller: Glunten är den yngre studenten, lite naivare och mer tanklös, och Magistern den äldre, mer bildad och mer luttrad av studentlivet. Glada krogscener blandas med vemodiga eller romantiska situationer.

Namnet Glunten kom sig av att en av kamraterna brukade sjunga en uppländsk visa där huvudpersonen kallas Glunten, ett dialektord som betyder pojke eller grabb. När sångerna gavs ut i samlingsutgåva sorterade Wennerberg upp dem i en "kronologisk" ordning, så att de första handlar om hur sångarna träffas, blir medlemmar i en kamratkrets som kallade sig Juvenalerna osv; de sista om hur Glunten tar examen och lämnar Uppsala.

Gluntarna har sjungits i hela Norden, de finns översatta till engelska, finska, isländska, esperanto och transpiranto. På svenska har de kommit i drygt 30 utgåvor.

Wikipedia sammanfattar:”Sin plats inom vår litteratur har Wennerberg vunnit genom Gluntarne, vilka är ett pregnant uttryck för 1840-talets studentliv i  Uppsala. Man träffar i dem som ett grunddrag den sorglöshetens romantik, som lätt nog blir hemmastadd bland de glada ungdomsskarorna vid ett småstadsuniversitet, helst under en tid, då  överliggeriet var vanligt.

Wennerberg ser hela denna livsåskådning med självironikerns godmodigt observerande blick och framställer den i en humoristisk belysning, med briljant lynne och äkta kvickhet, med verklighetskär realism och på samma gång ideell syn på livet. Beundransvärd är den dramatiska kraft han visar i dialogen, likaså ledigheten i meter och rim, så mycket mer som  ordval och ordföljd är tagna ur den vanliga vardagsprosan, uppblandad med studentslang och emellanåt höjande sig till lyrik. Omedelbarhet, naturlighet, "improvisation", dramatisk livlighet och fint lyriskt natursinne är huvudegenskaper hos  Gluntarne  liksom hos deras stora föregångare  Fredmans epistlar.”

Ungefär hälften av de 30 gluntarna är skrivna i Lidköping eller Skara. Det i sig berättigar väl dem en plats i västgötalitteraturen – även om de är skrivna i längtan till Upsala?

*

På senare år har bildats i Lidköping Gunnar Wennerberg Sällskapet (www.wennerbergsallskapet.se,) och i Uppsala föreningen Gluntarnas Vänner (GV, tidigare Gunt-Akademin, www.gluntarna.se,). I Uppsala har kommunen, universitetet, Västgöra nations landskapsförening, Allmänna Sången och Gluntarnas Vänner bildat en kommitté med uppgift att stimulera tänkbara aktörer, samordna information om program mm. Den informerar via GV:s hemsida om hur t ex Kungl. Musikaliska Akademien, Uppsala universitet, Musikverket och Gunnar Wennerbergsällskapet i Lidköping uppmärksammar jubileet. Särskilt på själva födelsedagen 2 oktober firas det i Uppsala med fackeltåg, konsert vid Wennerbergstatyn och Gluntsexa på Västgöta nation.

Gunnar Wennerberg Sällskapet i Lidköping ordnar följande program: 23 sept  Kyrkokonsert - S:t Nicolai Vocalis sjunger ur Davids Psalmer.    
1 okt  ”En eftermiddag med Gluntarna” - Medlemmar ur  Gunnar Wennerberg Sällskapet sjunger sånger ur  ”Gluntarne”.
7 okt  Hyllningshögtid -  Wennerbergsällskapet/, Stockholms Studentsångarförening (SSSF) i Lidköpings Stadsträdgård, Wennerberghermen. Därefter invigning av utomhusutställning i Stadsträdgården och senare Jubileumskonsert med SSSF, Manskörsmusik, trios mm av Gunnar Wennerberg som följs av jubileumsmiddag med sång och musik.
16 nov  ”Wennerbergsalong, Mat, dryck och olika kulturella inslag.

Alla för kommittén kända inslag presenteras på ovannämnda hemsida.
Här kan du lyssna på Klingande gluntsång:
http://gluntarna.se/CD_inspelningar.html
Många inspelningar finns på Youtube

Kompilator
Harald Bohlin
Gluntarnas Vänner

Anförd litteratur: Sven G. Svenson: Gunnar Wennerberg. En biografi, Norstedts 1986, Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie nr 5: Gunnar Wennerberg - ministern, guvernören, serafimerriddaren, landshövdingen, tonsättaren, filosofen, skalden ).  Red: Bengt Wahlström och Johnny Hagberg. (Lidköping 2001, tyvärr slutsåld på förlaget), Johan Stenström: Bellman levde på 1800-talet, Atlantis 2009, Gunnar Syréhn: Sparka mot porten och storma! Gluntarne som teater. Gidlunds 2009.