|
Wennerberg
plagierade inte - han citerade! Det har genom åren varit oklart om Wennerberg själv skrivit texten till den tyska vårvisa, som sjungs i glunt VII Harpospelet på Schylla. Den sjungs ju efter att harpospelerskorna först spelat ett antal då välkända slagdängor. Glunten och Magistern tänker besvikna och arga lämna lokalen men då harpospelerskorna stämmer upp ”en splitter ny sång” stannar de och sjunger med i sången som börjar ”Es kehret der Frühling”. Den är fyra verser lång. Om man googlar på första raden i sången får man flera svar: Texten återfinns i några tyska diktantologier för barn och ungdomar från början av 1800-talet och även i en svensk lärobok (som scannats in av University of California !). Detta har tidigare uppmärksammats av Jonas Håll i en akademisk uppsats: Analys av Gluntarne: nr VII: Harpospelet på Schylla, vilken återges på Gluntarnas Vänners hemsida www.gluntarna.se Den svenska boken av J. E.Lyth gavs ut av Bonniers förlag 1836. Wennerberg avlade studentexamen i juni 1837 men han lär inte då läst någon lärobok i tyska. Och dikten finns inte ens med i första upplagan. Först i femte, ”ånyo översedda” upplagan (1842) kom dikten med, då utan att det angavs författarnamn under övningstexterna. Först i sjunde upplagan (1848) sattes författarnamnen ut, men då hade vårdikten strukits. Boken kom ut i 18 upplagor, den senaste 1884. I de senare finns rejäla författar presentationer. Jag erinrar om att Bernkonventntionen om upphovsrätt, och gäller internationellt, ingicks först 1886, Sverige anslöt sig först 1904. Fråga är om boken kan ha använts vid Skara läroverk när Wennerberg var lektor där (1849-1861), och i så fall i vilken upplaga. Sven-Olof Ask vid Skara Stifts- och landsbibliotekets forskaravd. har kunnat kontrollera att boken använts vid denna skola i vart fall efter 1857 fram till1862, möjligen även både tidigare och senare. Vi vet inte vilken upplaga men rimligen den då senaste upplagan där vårdikten inte är med. Kan Wennerberg, som undervisade i filosofi och svenska 1849-1861 fått kännedom om dikten genom en kollega, som hade en äldre upplaga? Kanske ett studium av brevsamlingar kan ge svar? Bland de tyska textsamlingarna anger en som författare Neumann, en annan Miller. Det namnet anges också i en engelsk lärobok i tyska. Dessvärre anges inget förnamn eller ens initialer. Några av de tyska antologierna trycktes innan W. skrev glunt VII, så han kan ha mött dikten på annat sätt än genom Lyths bok. Nu ska vi inte bli ohistoriska. I början av 1800-talet var man liksom tidigare öppen för att texter och musik kunde återanvändas av andra än upphovsmannen. Ett utryck för detta är ju att författarnamnen inte är utsatta i de äldre av de antologier, som jag refererar till. Men det kan vara intressant att dokumentera när så skett. Harald Bohlin PS: en detalj: i några utländska källor börjar rad två med ”Vergnügend” i st f ”Verjüngend” men annars stämmer texten. Men i några tyska källor står ”det Verjüngend”,Vem som skrev den tyska texten är oklart. Några källor anger ingen författare, i andra finns två olika namn, kanske fler,
PPS Att Wennerberg musikaliskt ibland var starkt påverkad av andra kompositörer är välkänt. Se t ex kommentaren på denna hemsida till ”Här ä gudagott att vara”.
|