|
Det frågade Nils-Eric Fougstedt i Hufvudstadsbladet 17 jan. 1937 i en stort uppslagen artikel med denna rubrik. Där presenterades Wennerberg och gluntarne efter följande ingress: ”Är gluntsånges tidevarv slut – de sångare som förvaltat traditionerna ha tystnat och de nya generationerna rids av tidens raskare tempo som lämnat idyllerna från Wennerbergs tid. Åtminstone tillsvidare kan man inte skönja någon återväxt. Alla vänner av Gluntsången betrakta emellertid denna vågdal som tillfällig – ty överallt där god gluntsång presteras väcker den alltid genklang.” Och det behöves ingen stor apparat, inga operastämmor för Gluntarna – Vad de fordra för att vara, vad de vilja vara, är känslans och uttryckets sanning, sådan denna älskar att visa sig bland förtroliga vänner, sade Gunnar Wennerberg.” Gunnar Wennerbergs ”Gluntarne” har blivit en klassisk musikskatt för hela Norden. Det är ägnat att förvåna, att sånger, så tidsbetonade och av så stark lokalfärg som ”Gluntarne”, kunna bli allmän egendom och överleva sin upphovsman genom flera generationer. Men musiken till ”Gluntarne” är åtminstone delvis av bestående värde oberoende av texten. Fougstedt erinrar om att den första glunten beledsagades av violin, cello, klarinett och piano. Violinisten skulle samtidigt sjunga barytonpartiet, och det gick ganska obesvärat. Svårare var det för klarinettisten att sjunga baspartiet. När barytonen sjunger ”Då blir grönt i varendaste dal” skall klarinetten utföra en drill och därefter ännu hinna med åtskilliga toner, fastän basen i samma sekund faller in med ”Lärkan drillar och göken han gal.” De fåfänga försöken att efter det snabba bytet flåsa fram orden utlöste hos de övriga exekverande våldsamma skrattsalvor, och man kom under fund med, att det vore mera opraktiskt att överlåta ackompanjemanget endast åt pianot. Som komponist följer W. de klassiska mästarna. Hans förebild är framförallt Beethoven, inte minst när det gäller klaverstilen. Intervallsprången och harmoniken, speciellt vid patetiska utbrott, påminna till den grad om den store klassikern, att man ibland tycker sig igenkänna vissa lånade episoder. Egentligen är ju W. att betrakta som en amatörkomponist, och man måste hysa aktning inför hans stora kunnande. Gluntsången har i allmänhet hos oss uppfattats som någonting, som vilken körsångare som helst kn utföra och vem som helst kan ackompanjera. Och det finns väl ingen musik som till den grad misshandlats som gluntarna. Textbehandlingen bör enligt Wennerberg vara tydlig utan att fördenskull göras överdrivet deklamatorisk, som hos dåliga Bellmansångare är så vanligt. Framförallt får icke den musikaliska rytmen förfuskas genom att sångaren på någon favoritfras företar sig allehanda extravaganser. En sak, som flertalet gluntsångare tyckas förbise, är att komponisten för alla gluntar skrivit tempo–beteckningar. Dessa betyda givetvis mycket mera än slarvig slentrian, även kallad tradition.” <<<<<Tillbaka till innehållsförteckningen <<<<<Tillbaka till första sidan |