| Bo Bergman: Han skrevs in vid universitetet en vårdag 1888. ”Gluntromantiken levde kvar i äldre studentkretsar. Ännu kunde man få höra en serenad ”invid hörnet av det vita huset”. Hela det unga hjärtats majstämning fick där uttryck, och det var underbart att se hur ljuset tändes i den skönas fönster. Sedan sjönk visserligen stämningen så småningom, när man upptäckte punschbuteljerna som langades mellan sångarna för att klara strupen. De erotisk svärmerierna mötte man lite varstans, på Kappromenaden, i Botaniska trädgården, utåt slätten. Mitt hade jag framför Geijers ”Tanke”, den skulpterade folkvisan, som jag aldrig tröttnat att lyssna till, även om den var av brons. Hur mång tunga, ensamma stunder hjälpte hon mig inte över!” (”För tre kvarts sekel sedan” i ”Mitt Uppsala. Tjugo Uppsalavänner ser på stan.” Red. Roland Hentzel, Stockholm 1965 s 9-17.) Den gamla glunten
Jag var dum som reste hit, en förtappad gammal fåne. Slut är hela häxerit, Fyris’ vårbrus, Gluntens måne, tjugoårens livskredit. Själen är så ljum som denna ljumma Skåne- akvavit. I samlingen Makter, 1962, s. 117 Anm: ”gammal glunt” betyder här desillusionerad gammal student med minnen från forna dagar Tillbaka till innehållsförteckningen Tillbaka till första sidan |