Gluntar och Wennerbergssång Ur E.A. Karlfeldts inträdestal i Svenska akademien, Minne af  C.T. Odhner,  1904 (SAH 19, 1906, s. 23-25).   Om vi, som äro af en senare generation, försöka att med fantasiens hjälp försätta oss tillbaka till Uppsala, som det var vid förra århundradets midt, är det, som om vi plötsligt hörde en hel flod af sång strömma emot våra öron. Det sjunger i glädjeyra och det sjunger i vrede, det klingar vekt, nästan känslosamt om solnedgång i Eklundshofsskogen och om kvällsklockans toner, som sväfva ned som änglar från rymden, det dånar trotsigt och utmanande om de grafvar, som friheten skall reda åt österns slafvar på Svithiods strand, och om Sveriges fana, som är de fallnas brudtäcke i döden. Men det är alltid flykt och klang i sången, och en tid som sjunger så starkt, att rösten slår öfver, sjunger nog af hjärtat. Denna tid var också, i ord och toner, den svenska studentlyrikens storhetstid. Den sångskatt, som då hopades, är så rik, att våra dagars sjungande studenter ännu ur den ösa sina bästa pärlor. Den främste af koragerna, typen för dessa sångrika års svenske student, hade lämnat Uppsala ett par år innan Odhner kom dit, men han hade öfverflyttat just till Skara, och i dess gymnasium hade Odhner varit hans lärjunge. Odhner har inför denna akademi berättat om den förtrollning, hvari Gunnar Wennerbergs personlighet höll honom och hela gymnasieungdomen fången. Femtiotalet var gluntsångens glansperiod, och samma årtionde hörde flera af skaldens fosterländska hymner ljuda för första gången.                       Juvenalernas glada sällskap var upplöst, men deras anda lefde nog kvar hos en stor del af den lifskraftiga ungdom, som älskade gluntens och magisterns duetter. Liksom Wennerberg själf stod höjd öfver den bullersamma backanaliska glädje han skildrat, hade med all säkerhet hans landsman Odhner ännu mindre fallenhet för några öfverdrifter i den vägen. Man har sagt mig, att han som student var sluten och fåordig i större sällskap, hvilket ej hindrade, att han kunde ha mycket nöje af ett godt skämt. Ett rått ord hörde ingen gå öfver hans läppar. Tillbaka till innehållsförteckningen Tillbaka till första sidan