Glunt I: Storglunten (I anledning av Magisterns och Gluntens första bekantskap)   
Titel i manus: Skål för en sådan vår.

Tempobeteckningar:

  Allegro animato =  raskt och livligt
  Rall(entando) = långsammare
  A tempo = tillbaka till tidigare tempo
  Trem(ulando) = darrande

Stickord i W:s kommentarer:
Carl den tolftes dag, apparenser, ”den är likafullt den malheurn, som varje annan, passagèr”. I Inledningens senare del presenteras Juvenalerna.
 
Christer Åsberg Utdrag ur tal vid Stor-OD april 2009
Att sjunga den s.k. Stora Glunten eller Storglunten är en av OD:s allra äldsta traditioner, införd i senare delen av 1860-talet. Vid sidan av lystringssången ”Hör, I Orphei drängar” är den OD:s äldsta kvarlevande tradition, ett par år äldre än vårkonserttraditionen.

Vid firandet av Karl XII 30 november sjöngs traditionsenligt Geijers dikt ”Viken tidens flyktiga minnen”, tonsatt av C. F. Hæffner. Dikten skrevs 1818 till minneshögtiden till 100-årsdagen av Karl XII:s död. Melodin lär ha irländsk bakgrund och används i Finland som begravningsmusik.

Betr. Wennerbergs text finns några småsaker att lägga märke till. Ordet ”Bror” efter frasen ”Det var uppslaget till …” har ingen motsvarighet i notskriften och behöver inte sjungas. Det dundrande kalaset ska enligt Wennerbergs sista version vara åttaårigt, inte tioårigt, som ofta skrivs och sjungs.  I slutstrofen tycks Wennerberg ha missat en stavelse när han skrev ”Hm, om, om”. Oftast sjungs frasen nu som ”Hm, men om, om”.
I Glunt II Glunten blir Juvenal säger han  att han "fäktat och arbetat, nu i nära åtta år." Detta alltså  innan han upptogs bland juvenalerna!  Det kan ju ha gått viss tid innan han mötte Magistern och sen innan Magistern recipierade honom. Sen blir det ytterligare ett åtta - eller t o m tioårigt - kalas! Hur många år antas Glunten ha legat vid universitetet? Eller räknar han in även skoltiden, eller i vart fall gymnasiåren? Vad gäller Wennerberg personligen kom han till Uppsala samma höst som Glunten träffade Magistern men Wennerberg var informator utanför Skara under läsåret 1938-39. Han promoverades 1845 så han låg inte i Uppsala mer än  just åtta år.

”Lass basen” betyder ungefär ”Skit samma”, att ”malören är passagèr” innebär att oturen eller olyckan är övergående och ”apparenserna”, slutligen, betyder ”goda framtidsutsikter”. (I glunt XII Magisterns misslyckade serenad betyder samma ord dock att ingen visat sig i fönstret för att ta emot serenaden. Den gemensamma nämnaren är att något påtagligt ska visa eller yppa sig.)

Tänk också i stillhet på den snygga variationen i slutraderna. Först de gångna åren och sedan det löpande, innevarande, och sist de kommande. Och likaså allra först den långa vår de har att se fram mot, därefter den vår som de hoppas ska förlängas, prolongeras, precis som de växlar som utgjorde deras studiemedel, och allra sist en evig vår.

Varför sjunger OD Stora Glunten? För det första: Det är en gammal tradition, en av de trådar som håller Sångsällskapet OD samman och den samhörighetskänslan bidrar till att OD är en alldeles unik kör. Den förste Hederspresidenten Carl Rupert Nyblom sammanfattade i sina memoarer En 70-årings minnen att Stora Glunten är: ”Det högsta uttryck för kamratkänslan, sångarglädjen och studentminnena eller förhoppningarna.”

”Det var uppslaget, Bror, till ett tioårigt, dundrande kalas”
I JO:s utgåva förklaras under avsnittet ”Manuskriptvarianter i text och musik” att så lyder texten i alla textutgåvor. Men i musikhäftet saknas ordet ”Bror”, och i stället för ”tioårigt” står det ”åttaårigt” i alla tryckta upplagor (men inte i hand-skriften ”Gluntens Duetter, GD). I ”Glunten blir Juvenal” står det ”Nu i nära tio år” i GD men ”åtta år” i upplagorna. Tydligen var det Wennerbergs avsikt att ändra ”tioårigt” till ”åttaårigt” i den första glunten, men han gjorde ändringen endast i musikhäftet och glömde att införa den i textboken.

Allmänna Sången gick marsch omkring torget "På Carl XII-dagen 1830 tågade en kör bestående av 250 sångare ned till Stora torget sjungandes "Viken tidens flyktiga minnen". Det var första gången sedan 1819 som kungens minne högtidlighölls på dödsdagen, men därefter blev det årliga 30.novemberfirandet en bestående tradition. Under 1850-talet flyttades Carl XII-firandet från Stora torget till Skytteanska valvet och Domtrappan, där fackeltåg genomfördes."  (
Carl Frängsmyr, Uppsala universitet 1852-1916, del 2:2 s 385)

"apparancerna dagligen färre"
Se kommentar till Glunt XII

Vi dela ljuvt och lett":
LED le⁴d, äv. (bygdemålsfärgat l. vard.) le⁴, adj. -are: n. o. adv. LEDT let⁴. ( le (-ee) 1688–1929. led (-ee-, -dh) 1523 osv. lehr c. 1600
[fsv. leþer, sv. dial. le, motsv. d. led, nor. lei, isl. leiðr, t. leid, feng. láð (eng. loath), fr. (lånat från germ. spr.) laid, ful; av ett germanskt participialt laiþa-, rotbesläktat med isl. læ, skada. – Jfr LEDA, sbst.² LEDAS, LEDSAM, adj.² LEDSEN. adj. samt BELEDA, v.²]

a) jfr motsv. anv. i fsv.] i förb. med l. i motsats till ljuv; särsk. (i sht i högre stil, ngt arkaiserande) i uttr. ljuvt och (eller) ledt o. d. Dela ljuvt och ledt. Ee huadt thet ær hendric liwfft eller leedt. G1R 2: 9 1525. (En idog hustru) gör honom (dvs. sin man) liwfft och icke leedt, j alla sina lijffzdaghar. Ordspr. 31: 12 (Bib. 1541. Liufft kan snart blij leedt. GRUBB 464 (1665). Ächta makar böra älska hvarannan både i ledt och liuft. KOLMODIN QvSp. 1: 13 (1732). Det var förunderligt, så ljuft och ledt voro förenade här i världen. SLOTTE Karleb. 79 (1912). jfr: En person, som sett honom i både godt och ledt. 3SAH 33: 189 1921. – särsk. (i lagspr., †) sammanfattande, om både det bättre o. sämre av ngt. Förrättas vidare delningen (av ägorna) efter Lag och den rätta vanliga praxin, så at hvar får sin tilbörliga andel öfver alt, både i ljuft och ledt. LandtmFörordn. 61 (1725). Sedan gäld (i bolag som skall upplöses) gulden är; skifte och tage hvar (bolagsman) sin del, så i ledt som liuft. HB 15: 8 (Lag 1734. PH 5: 3386 1752.  (Ur SAOB)

Du skall åt Ystad och jag åt Sundsvall?" Den finländske historikern Matti Klinge har påpekat att vad Magistern menar är att de då aldrig kommer att ses mer. Men inte långt efter Gluntarna började järnvägar anläggas som så småningom skulle förbinda Sundsvall med Ystad. Och telefonerna har fört människor ännu mycket närmare varandra än vad SJ förmått. (återgivit av Magnus von Platen i Skandalen på Operakällaren och andra essäer (1996)


Denna glunt analyseras av Lars Lönnroth i Den dubbla scenen s 227-234. Denna glunt, som hör till de senast skrivna,  innehåller en exposition av samlingens viktigare teman, den är såtillvida mindre "dramatisk" än de flesta andra gluntar: det är i huvudsak fråga om ett lyriskt deklamationsstycke (liksom den avslutande "Magisterns monolog" ), inte om en komisk sketch (som t.ex. "Nattmarschen i S:t Eriks gränd").

Varje strof består av två huvudavsnitt: det första (rad1-6) med melankoliskt/nostalgiskt innehåll, det andra (rad 7-11) glättigt/optimistiskt. Det är knappast en tillfällighet att Magistern fått fler optimistiska rader på sin lott än Glunten. Till det återkommande rollspelet mellan de båda "bröderna" hör nämligen att Glunten oftast är dyster och nedstämd, Magistern uppmuntrande.

Spelstil och tempo ansluter till detta grundtema."Snyftdelens avslutning har sålunda tempobeteckningen "rallentando", den skall alltså successivt utföras långsammare. Vid skåldelens början står "a tempo" alltså  det från början angivna "allegro animato". Publiken skall för varje strof få ett intryck av att Gluntens och Magisterns "naturliga" livlighet - som introduceras av pianostämman innan Magistern säger sin första replik - först avtar i dyster stämning, därefter åter tilltar och kulminerar med "Gutår".

Också den språkliga koden underordnas schemat på så sätt att snyftdelen utformas i ett romantiskt-idealistiskt högtidsspråk som i skåldelen slår om i mer burschikost vardagliga vändningar.

Magisterns fråga: Minns du hur ödet oss förde tillhopa" antyder dels att det första mötet varit på något sätt romantiskt, dels att deras nuvarande förbindelse är av helig natur, närmast ett platoniskt äktenskap. Ty "ödet"!  brukar inte göras ansvarigt för mer triviala möten, och årtalet framsuggererar tanken på någon historisk begivenhet. Lönnroth vidareutvecklar detta tema betr. följande strofer.

Sista versens "oblida nornor" är en pendang till det "öde" som förde dem tillhopa och till andra strofens fornnordiska anspelning på "glödande runor".

Detta referat har av utrymmesskäl utelämnat de övergripande analyser, som Lönnroth skickligt genomför av både denna och andra gluntar. Mer om Lönnroths analys under Personkarakteristik.
 
Till kompletterigarna
Tillbaka till innehållsförteckningen
Tillbaka till första sidan