Glunt XIII

Glunt XIII Huru Gluntens svårmod, på "Äpplet", skingras av Magisterns vårfantasier
Titel i manus: Huruledes Glunten på Källaren Äpplet småningom repar mod vid Magisterns vår-fantasier

Stickord i W:s kommentarer:
Äplet, Lazarilla, randigt, Eklundshof, Fördärvet, Flustret, ångbåten. Se även W:s Inledning s. 26.
Melodin har W. lånat från Crusells tonsättning av Tegnérs Frithiofs saga. Frithiof och Björn börjar dessutom: Björn, jag är ledsen vid sjö och våg.
(Folke Bohlin i texthäfte till Richard Ringmars och Carl-Olof Jacobsons cd med Gluntarne.)

Den s. k. urglunten, "Huru Gluntens svårmod etc" som i själva verket är en tämligen exakt rapport om samma års aktuella vårtecken i och utanför Uppsala. Gunnar Wbg skrev den påsken 1846 när han var bjuden till friherre Johan Banérs hov på Sjöö sätesgård ute vid Mälaren. (Einar Malm under rubriken "I markerna runt Uppsala" i "Bland professorer och studenter", Lindblads förlag 1938, Red. Sven Thulin (i serien Hågkomster och livsintryck XIX).

Denna sång skrevs först som en trio. Till skillnad från tidigare trior skrevs den med ackompanjemang och det med ej mindre än fyra instrument: fiol. cello, klarinett och piano, av vilka de tre första skulle skötas av sångarna. Men första repetitionen med instrument misslyckades - det visade sig vara "fysiologiskt omöjligt" att "med munnen full av väder för klarinettens behov kunna undgå att, när denna plötsligt rycktes undan, flåsa ut orden i stället för att sjunga dem". Därmed övergick W. till ackompanjemang av endast piano. (W:s Inledning s.26)

"Kloten skall dundra vid sexornas lov"
Wennerberg fortsatte att spela käglor även sedan han lämnat Uppsala. Tom Lundin skildrar i boken "Enkan Bloms Bekanta: [E.B.B.] : ett kortlivat ordenssällskap" hur W. i vänskapskretsen kring Carl XV spelade käglor på Ulriksdal. Många av medlemmarna var också med i andra ordenssällskap såsom Juvenalerna, Samfundet SHT och Par Bricol. Det innebär att E. B. B. kan ses som en utlöpare till dessa sammanslutningar. Sällskapsordnarnas ursprung är dels kretsen kring Carl Michael Bellman och gustavianerna, dels 1840-talets studentliv i framförallt Uppsala.
1868 utfärdades en Kungl. Förordning om kägelspel i form av ett avsnitt i Ordningsföreskrifter för rikets städer (osäker om benämningen). Från kl. 10.00 på kvällen till 06.00 på morgonen var det förbjudet att spela käglor liksom under gudstjänsttid. Överträdelse bestraffades med böter.

Kanske det finns förarbeten som ger underhållande belysning av hur det kunde gå till? Läsarna utmanas kolla!

I JO:s utgåva 1949 ges en utförlig beskrivning av ”källaren Äplet”, dess historia och olika ägare.

Äpplet
Skylten på Österbergs källare vid Gilletorget föreställde riksäplet, hvadan .lokalen också benämndes derefter. I inledningen berättar Wennerberg om juvenalernas berömda söndagssoiréer på källaren Äplet. Ursprungligen hade man träffats på Åkerstens schweizeri vid Stora Torget på den tomt, som Handelsbankens hus nu upptar. Denna lokal visade sig snart vara för trång, och man flyttade då sammankomsterna till Äplet.
Källaren Äplet var vid denna tid så gott som nybyggd. Huset uppfördes 1838-39 av traktören Christian Berglin, och var Upsalas första egentliga restaurang i modern mening. Där fanns på nedre botten dels en utskänknings- och försäljningslokal - belägen ungefär där Barowiaks tobakshandel nu ligger - dels en "källare", som redan från början fick rykte om sig att vara ett gott matställe, och på övre botten fanns en för sin tid mycket storslagen festvåning, omfattande en stor sal och flera smärre rum. .
Namnet på källaren, "Äplet", hade säkerligen som Herdin antager (Herdin, K. W., Bygge och bo. 2. Stockholm 1934) övertagits från en äldre lokal på samma tomt, som vid 1830- talets slut var stadens mest besökta värdshus. .
I början av 1840-talet köptes rörelsen av Johan Erik Österberg, som alltså. svarade för trakteringen vid juvenalernas kapitel. Sundblad skriver: "Huset på, min tid gulmåladt och obrädfodradt, har sin historiska märkvärdighet derigenom, att juvenalerne under några år derhade sina soiréer. Wennerberg kallar det "Äplet". Jag mins emellertid aldrig något annat namn på det, än Österbergs. Teckningen af denne faller inom det sorglustigas område. Jag mins honom föga, och hvad som qvarstår, är blott en dimmig bild af ett rödbrusigt, något fnasigt ansigte och ett par förskrämda ögon, som nästan ständigt voro riktade åt kökshållet. (I detta departement regerade hustrun med klokhet och kraft, men för att kunna detta, hade hon måst sätta sig i respekt hos mannen, hvars roll var temligen underordnad.) Han såg ut som det onda samvetet, tyckte jag, och de enda ögonblick, då, han kunde se lifvad ut, var, då han höll sina bombastiska tal eller tog ”lektion i filosofi". (Sundblad, J., Upsalalif. Stockholm 1884. Sid. 520.)

etwas anders: något annat

attrapper: jfr t. attrappe, af fr. attrape, f., snara, fälla, oskyldigt bedrägeri, skälmstycke, eg. vbalsbst till attraper
posito: antag

För en vansklig lager låter flå dig fjorton gånger: För att få disputera för filosofie magisterexamen måste man först avlägga kandidatexamen vilket krävde att man tenterade i alla 14 ämnen. Det skulle i princip ske på samma dag men i praktiken jämkade man på det kravet.

Marsyas: Marsyas var en frygisk satyr i grekisk mytologi. En dag hittade han Athenas dubbelflöjt, som hon kastat bort, därför att hon ansåg att hon blev ful, när hon använde den och blåste upp kinderna. Marsyas var redan ful och brydde sig inte. Han beslutade sig för att utmana olympen Apollon i en tävling om vem som var bäst på att spela flöjt. Vinnaren fick göra som han behagade med förloraren. Apollon vann - enligt vissa versioner lyckades han med den omöjliga uppgiften att spela flöjt upp och ned. Apollon gjorde processen kort med Marsyas, som fräckt nog hade vågat utmana guden. Apollon hängde upp satyren i ett pinjeträd som stod vid en flod vid namnet Marsyas, och flådde honom levande. [1

Tillbaka till innehållsförteckningen
Tillbaka till första sidan