Glunt III: Uppsala är bäst Titlar i manus: Nattsölet resp Månen hjälper dem ut från "Norbergs" Tempobeteckning: Vivace = livligt Stickord i W:s kommentarer: ”Du talar som en häst”, turkar, Bredman. Se även W:s Inledning s. 12 och 24 ”just som turkar…” Wennerberg skildrar i inledningen till Gluntarne hur det före Juvenalorden fanns en sammanslutning av studenter som musicerade utomhus med visselpipa, grytlock, lergök harskramla och liknande till skräck för alla sovande. Rektor förbjöd till slut allt vidare utförande av turkisk musik i fria luften. (W:s Inledning s.12) Se närmare Tom Lundin: Bland Tunguser, Turkar och Trattar. Studentkotterier och studentordenssällskap i 1800-talets Uppsala, Stockholm 2009. Detta busliv hade en ganska intressant bakgrund. Då turkarna erövrade arabväldet vid 1200-talets mitt upptog de med den arabiska kulturen också den arabiska musiken med instrument, som övertagits från den persiska musiken. Särskilt på 1500- och 1600-talen framträdde den turkiska musiken som egen tonkonst med flera turkiska musikförfattare och kommentatorer. De turkiska slaginstrumenten upptogs i Västerlandet först på 1700-talet (i Sverige på 1750-talet). Bland dessa märks gong, bäcken, triangel m. fl. som tidigare varit kända men nu fick heta turkiska. Omkring 1800 upptog man även det s.k. janitscharspelet med dess bjällror och klockor. (Efter artikel av Tobias Norlind i Nordisk Familjebok 3 uppl.) Turkisk musik förekommer hos Bellman flera gånger, då splitterny i den svenska armén. T ex nämns trummor, flöjter, cymbaler, trianglar, skallmejor, stålringar, trummor och spjäll. (Nils Afzelius: ”Konstnärerna tolkar epistlarna” i ”Kring Bellman”, red av Lars-Göran Eriksson WoW 1964). PS en musikforskare som granskat ovanstående tillfogar att pukor och trumpeter länge varit kavalleriets instrument, flöjter och trummor (som nämns på två ställen i referatet från Afzelius) infanteriets. Bredman se: sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Bredman Bredman "innehade sitt ämbete i tre decennier, 1811-1841. Under denna tid publicerade han ingen vetenskap. Detta lär ha berott på att han, ovanligt nog bland akademiker, inte ansåg att det han hade att komma med var så märkvärdigt. Under emeritusåren utgav han emellertid en länge använd och mycket uppskattad lärobok i teoretisk astronomi. Han var blygsam utan stora behov för egen del. Om en av sina första tjänstgöringar skriver han: "Lönen var obetydlig, men det frågade jag ej efter, ty jag var tillräckligt försedd med kläder och visste mig inte behöva något till extra utgifter." (Torgny Nevéus i Ergo) I Uppsala universitets histora står: "Professorerna Lars Regnér och Johan Bredman ägnade observatoriet föga uppmärksamhet." Bredman ligger begravd i Norrlands nations grav på Uppsala gamla kyrkogård. (Carl Frängsmyr: Uppsala universitet 1852-1916 del 2:2 s. 279 resp.415) Viveka Adelswärd skrev i Sv D:s språkspalt: Men det är inte alltid som det som förknippas med hästar innebär något positivt. V. Steinbock har skrivit ett vänligt brev där han tar upp uttrycket att tala som en häst. I Wennerbergs gluntar finns raden "Du talar som en häst. Uppsala är bäst." Är detta uttryck för beröm eller ej? Enligt Nusvensk ordbok är att tala som en häst detsamma som att vara dum, och i Svenska Akademiens ordbok finns också uttrycket upptaget med betydelsen "tala dumt". Men i Pelle Holms "Bevingade ord" påstås att tala som en häst - åtminstone i gluntsammanhang - kan betyda motsatsen, det vill säga att "tala klokt". V. Steinbock menar bestämt, att när han i finlandssvenska kretsar för rätt länge sedan fick omdömet att han talade engelska som en häst, så var detta menat som beröm. Själv har jag aldrig hört uttrycket och möjligen är det på utdöende. ( 12.10.2007) Kanske var Wbg ironisk när han skrev "vars namn ej självaste Bredman vet" ? Tillbaka till innehållsförteckningen Tillbaka till första sidan |