Glunt VII Harpospelet på Schylla Titel i manus: Harpo-Concerten på "Schylla" Stickord i W:s kommentarer: Schylla, ”harpor och slagsmål och fylla”, Lünzmans Baranko, knodd, Österberg m fl, bottfor. Presentation på tyska under Translations Kommenterat av Herdin (1935): Harpospelerskorna intonerar Carl Maria von Webers sista musikaliska tanke men det slog ej an: "Nej, för Guds skull, inga klagovisor, kära barn!" Då försökte de med en "suckvals" samma effekt. Magister avbryter. Då tar de upp den gamla studentsången: Edite, bibite, collegiales. men Magistern förblir försmädlig: "Ausserordentlich..." Då börjar gracerna joddla men då tar tålamodet slut och Magistern och  Glunten tänker gå men då spelas upp "en splitter ny sång". Och då sjunger de med i Hymnen till Våren. sannolikt hämtad från äldre tyska studentsånger. Herdin har med största sannolikhet lyckats namnge flera av deltagarna i den uppsluppna festen, vilkas namn Wennerberg ej velat uppge. Jfr Herdin K.W., Gammalt och nytt 1. Uppsala 1935 Sid. 196 f. (JO) "Nå, präst då och garvare, släpp Marianne! Hon är nog beredd, er förutan, minsann." Ejnar Haglund brukade kommentera detta med att prästen "bereder" själen och garvaren "bereder" skinn.   "Nystedt skall gå främst och hålla stången, han är just en bra tamburmajor."   Så skaldar Gunnar Wennerberg, i Gluntarne, i Hemmamarsch från Eklundshof, sången med strofraderna: Är det inte trevligt här i skogen? Hela atmosfären doftar vår. Det är annan luft än in på krogen! Nå nå, den var just ej heller svår.   Såg man i Uppsala på 1840-talet, en medelålders man, klädd i en blå frack med blanka knappar och i övrigt snygga men något luggslitna kläder samt hög hatt, som ursprungligen varit svart, och såg man honom på förmiddagarna slinka in hos Österbergs eller Sundbergs, där han genast började med sina kannstöperier av det vidunderligaste slag, så var det Nystedt.   Vad som gjorde honom så omtalad bland studenterna, var, som sagt, hans politiska kannstöperier och hans pratsjuka men framför allt hans rysshat, som slutligen övergick till ett slags monomani.   Han var musikus till yrket och var, eller lät åtminstone gärna kalla sig för "direktör". Ville man hava en historia satt i gång, så behövde man blott anförtro den åt Nystedt, och gjorde man det under tysthetslöfte, då var medlet ofelbart. En syförening ersatte han fullt, så mycket är säkert.   Han kunde tala rätt förnuftigt i andra avseenden, men kom han in i politiken, och i synnerhet på den ryska, så blev han otillräknelig. Ryska intriger, ryska spioner och ryska rubler spårade han över allt. Man kan väl begripa, hur pass klok han var, då han av någon "god vän" med tacksamhet emottagit en salva genom vilken han ofelbart skulle kunna upptäcka "ryssvänner". Han kallade den för ryss-salva och behövde blott stryka den på dobbskon av sin käpp och hålla den för näsan på någon "misstänkt", så tvingades denne ovillkorligen att rygga tillbaka. Höll han sig rak, så var han oskyldig. Ibland kunde medlet verka, och då jublade han; att han var utsatt för drift av någon "invigd" kom aldrig i hans tankar.   Nystedts fosterlandskänsla sattes understundom på hårda prov. Genom några rätt goda vänners medverkan fick han en gång sig ett plakat tillsänt, genom vilket han utnämndes till musikdirektör vid alla ryska regementen.   Såsom bevis på i vad skala driften försiggick. meddelas härmed själva patentet:   Wi NICOLAUS med Guds Nåde Kejsare och hela Russlands sjelfherskare, Konung af Polen, Storfurste af Finland etc.; etc.; så och Arfvinge till Norrige, Hertig till Schleswig-Holstein, Stormarn och Ditmarschen, Grefve till Oldenburg och Delmenhorst etc.; etc.; etc.; Göre vetterligt, att Wi i kraft af denna Wår öppna Fullmagt i Nåder utnämne Den i Wårt höga våld numera med Guds Nådiga bistånd lyckligen komne Nystedt till Chef för all Musiqué i Wårt Kejsaredöme Russland, hafvandes bemälte Nystedt att utbekomma den gaga WI i Nåder bestå Wåre trogne Fältmarskalkar, och dessutom att vid inhändignande af detta genast ikläda sig den Kejserliga Fältmarskalks-Uniformen. Det alla, som wederbör, till underdånig efterrättelse länder. Till yttermera visso hafva WI detta med Wår Egen hand underskrivit och anbefallt Wår Stats-Canceller att härnedan teckna sitt namn. Gifvit i Wårt Höga Residence, Winterpalatset uti den Kejserliga staden St. Petersburg den 24 April 1847.   NICOLAUS.   Med indignation förklarade Nystedt, att det vore långt ifrån honom att vilja bliva landsförrädare, och avvisade stolt det gjorda anbudet. Källa: Upsalalif af Johannes Sundblad, 1884 BOTTFOR botfå⁴r, [fr. botte forte, av botte, stöfvel, o. fort, stark; jfr bottin. visst slags ytterstöfvel (företrädesvis för herrar). "När djupa snölager betäckte gatorna, kunde man ej gå med låga galoscher, utan nödgades bära s. k. "bottforer" eller yllefodrade ytterstöflar af läder, som räckte upp på halfva benet och knäpptes på ena sidan. Det hjälpte att bära bottfor när man hade podager (giktvärk) som har sitt säte i en stortåled och (under anfallen) medför svullnad, stark ömhet, feber och gör tån blåröd. Se vidare Wennerbergs förklaring. Tillbaka till innehållsförteckningen Tillbaka till första sidan