”Sparka
mot
porten och storma!” Studier i Gluntarne som teater
Klicka på bilden
så får du veta mer.
Boken
kom
ut
den
1
april
2009
på
Gidlunds
förlag
(ISBN
978
91-7844-772-5)
A. Presentation av Gunnar Syréhns bok
B. Referat av seminarium om boken
C.
Författaren som sångare
The all encompassing theme of this book is the implicitly performative character of Gunnar Wennerberg’s Gluntarne (The Boon Companions), and the principal thesis suggests that the Collection of Duets should be regarded as theatricalised and hence should at first hand be studied with this aspect foremost in mind, in spite of Wennerberg’s strong aversion to Gluntarne being performed as a stage play.
The study wants to show how the Collection of Duets relate to a theatre stage viewed from the spectator’s perspective. It also shows a relation to other different genres within the performing arts, as the text works with dialogue as well as scene directions and other theatrical practices. Even if Gluntarne is episodic, the contents are basically dramatic, and its lyrical parts are always incorporated into any given dramatic situation.
Apart from analysing Gluntarne from a dramatic viewpoint against a background of Wennerberg’s own experiences of theatre, this study will show how he works with different ironical perspectives, and also how Gluntarne have come to represent a bridge between a culture of more academic direction and another more popular kind of entertainment.
The dramatic character of the Collection of Duets invite the creation of a fabula, and the analysis finishes with an account of a number of stage plays with Gluntarne as a starting point.
A study of Gluntarne necessitates the simultaneous eye on both the individual duet and the work as a whole, and in both cases also on the particular’s place within the whole. Hence the method of the so called “hermeneutic circle” is favoured in this study as well as a comparable method to enlighten and clarify to a level that can not be achieved in an esthetical discussion.
Copyright Gunnar Syréhn, 2009
ISBN 978-91-7844-772-5
B
Gluntarne
som
teater
Seminarium 2 okt. 2009 I anslutning till årets
årsmöte och Gluntfrossa hade
Glunt-Akademin bjudit in till ett seminarium under ledning
av Gunnar
Syréhn, om
hans nyutkomna bok ”Sparka mot porten och storma! Gluntarne
som
teater”. 25 personer deltog. Deltagarförteckning ligger som bilaga till årsmötesprotokollet.
Gunnar Syréhn inledde med att återge att Torsten Göthson i våras i samband med inbjudan till detta seminarium sagt att det kunde bli ”ett kunskapande möte”. Han hade också fått förslaget att belysa vilka avvägningar som han gjort under tillkomsten av denna bok. Gunnar välkomnade detta grepp; det hade fått honom att i efterhand tänka igenom de val han gjort, inte alltid fullt medvetet. Han frågade sig därvid bland annat vilken roll intuitionen spelar för en forskares val, och vad annars som spelar in.
Redan valet av bokens titel – och undertitel - skedde i flera stadier. Först tänkte han sig ”Ställ dig här så står du bra! Alternativt ”Säg vart skall jag gå?”, båda med undertiteln ”Studier i Gluntarnes teatralitet”. Senare ändrade han titeln som följd av ändrat val av bild på framsidan till det slutliga ”Sparka mot porten och storma!”. Undertiteln ändrades p.g.a. de många olika definitioner av ordet ”teatralitet” som existerar, till ”Studier i Gluntarne som teater”, som senare blev bara ”Om Gluntarne som teater”, och det slutliga ”Gluntarne som teater ”. Inför slutversionen var frågan också om det skulle stå ”Sparka mot porten... ” eller ”Sparka på porten...”. Vilket av Wennerbergs alternativ skulle han välja? Även översättningen av titeln till engelska i bokens Summary och Abstract hade vållat huvudbry tills han fick kännedom om Michael Roberts översättningar av Gluntarne. Resultatet blev: ”Kick at her Front Door and Batter! The Theatrical Side of Wennerberg´s Gluntarne (The Boon Companions)” Professorn i engelska Arne Zettrersten, menade att det kanske vore bäst att låta undertiteln stå ensam.
Även dramatermerna är svåra att översätta till engelska, och en kompetent översittare svår att finna. En sådan fann Gunnar till slut på Nya Zeeland.
Stavningen i citat är ej moderniserad, Gunnar har följt JO:s utgåva, ett facsimil av originalet. Vilket även fick betydelse för valet av ”mot” istället för ”på” i titeln.
Urvalet av vilket stoff som skulle tas med var inte självklart, inte heller vilka kunskaper Gunnar skulle förutsätta hos sina läsare. Han har försökt hålla gränsen mot andra discipliner såsom föreställningsanalys, men i mån det haft betydelse för huvudlinjen använt sådant som biografi, socialhistoria, lokalmiljö. Musikens roll kunde han inte gå förbi, i synnerhet inte eftersom den är viktig även för dramatiken i Gluntarne. Musiken som exempelvis är följsam mot texten eller kontrasterar.
Att analysera rollerna var viktigt. Det finns ju inga kulisser utan allt ligger i texten. Men man måste ha frihet att resonemangsvis tolka in vad man tycker sig finna, så länge det inte strider mot texten. Sen gäller förstås, att det finns goda tolkningar och andra, rimliga tolkningar och mindre rimliga. Det har han f.ö. själv utnyttjat i sina sångspel, som bygger på Gluntarne men med fria tilldiktningar.
Även det berättande i en dramatext tillhör det dramatiska. Det gäller här liksom i annan världsdramatik.
Fråga: Finns det en utveckling i Gluntarne? De är ju skrivna med några års mellanrum mellan de första och de sista. Svaret var ja, vilket också redogjorts för i boken. Så t.ex.kunde ”En kväll på kyrkogården” inte ha skrivits de första åren.
Någon påpekade á propos nämnda glunt, att det brukar sägas att den inte vann gehör hos juvenalerna. Men fråga är om de nånsin fick höra den. Den skrevs ju sedan Wennerberg lämnat Uppsala. Han sände upp noter och text till Uppsala. Den är inte helt lättsjungen. Och en glunt ska ju sjungas utantill. Den som fick denna glunt sig tillsänd kanske inte tyckte om den och lät den bli liggande så att kamraterna aldrig fick chans att tycka något om den.
Någon annan påpekade att huvudtemat i den glunten – liksom i Magisterns slutmonolog - svär mot den dyrkan av vänskapen som i övrigt präglar Gluntarne liksom Juvenalordens verksamhet överhuvud; här framställs tvärtom vänskapen som obeständig. Detta är även en poäng i Gunnars bok.
Någon påpekade att det kunde gjorts mer av analysen av ”den sceniska potentialen” i Gluntarne när de framförs på det sätt Wennerberg själv tänkt sig dem, som duettsång av amatörer med pianoackompanjemang, utan kulisser och rekvisita. Det är inte fel att kombinera dem till sångspel. Men det finns möjligheter och begränsningar i den ursprungliga gestaltningen som kan lyftas fram mer än som sker i boken. Är det inte fel att framföra gluntar i frack – även om det är traditionellt i vissa kretsar att göra så? Jämför om en romanssångare skulle klä sig som en skärslipare, kolare vid milan osv alltefter vilka sånger som framförs. I Gluntarne kan man ändå spela mer med miner och gester än i romanssång. Men det förutsätter att sångarna sjunger utantill – ”annars så bär det på tok”. Gunnar menade att just den ”sceniska potentialen” är huvudpoängen i boken, alltså vilka möjligheter till sceniskt framförande som finns i Wennerbergs text.
Någon trodde att Wennerberg nog inte var principiellt emot att Gluntarne framförs teatralt. Men när han sett hur det blivit i praktiken så tog han avstånd från det. Gluntarne fungerar utan tillägg. Gunnar svarade att detta kunde vara en poäng, men tillade att Wennerberg i senare utgåvor expliciterat olika rekvisita, t ex ett mynt som slängs på golvet i ”Vigilansen”.
Någon påpekade som sin uppfattning att sångarna inte bör ha operaskolade röster.
Någon nämnde att Arsenius samtida teckningar av hur Wennerberg och hans vänner framförde Gluntarne ger en vägledning, vilket styrker uppfattningen att detta kunde ske med viss teatermässighet.
Någon citerade bokens slutord om hur Gluntarne liksom Bellmans visor lockat till dramatiseringar. Men ”grundförutsättningen (har) varit originalets sceniska potential”.
Någon berättade om ett av de mest bisarra – och lyckade – framföranden av gluntar han varit med om. Det var på JO där några välkända gluntar framfördes av en bastuba och en trombon.
Exkurs: Vid den efterföljande Gluntfrossan framfördes en hälsning från en ättling till den ursprunglige pianisten Eugene von Stedingk. Och de deltagande ättlingarna till Otto Beronius – Björn och Leif – berättade om hur man i släkten uppfattat Glunten som en slarver och överliggare, närmast något skämmigt att vara släkt med. De var nu glatt överraskade över hur Glunt-Akademin vårdar minnet av Otto och hans vänner – det hade varit en stor upplevelse att få vara med om detta. Ett porträtt av Otto och han son Gunnar sändes till Japan, där man kopierade det i japansk stil. Porträttet är gjort i så fint material, att det förvaras i mörker i en källare.
Gunnar Syréhn demonstrerade med hjälp av undertecknad Harald Bohlin, hur man med mycket enkla rörelser och utan annan rekvisita än en stol, kan göra en åskådlig framställning av en glunt, i detta fall ”Glunten på föreläsning”.
Lars-Åke Skagegård ombads presentera utförligare sitt projekt med en modern bok om Gluntarne med mycket illustrationer, lättsam och nästan lättsinnig text där man också förklarar många termer, som är okända för dagens unga, t ex nattvakt. Med hjälp av Uppsalaförfattarna Karl G och Lilian Fredriksson ska det bli en bok om Gluntarne som är tänkt att släppas nästa kulturnatt. De har spånat och tänkt på både gammalt och nytt när det gäller vår sångskatt och tror att det finns en marknad för boken. Den kommer att presentera Gluntarne på ett spännande och modernt sätt som kan passa även dagens studenter. En av tankarna är att utlysa en tävling där uppgiften är att skriva en Glunt som passar dagens studentvärld. Kanske blir det nån rappare som vinner? Det blir inte lätt att formulera tävlingsvillkoren och att finna en jury men det går nog.
I övrigt ska sådant som "vem är vem i Gluntarne" finnas med, mat och dryck i Gluntarne, kvinnoperspektiv, illustrationer genom tiderna m m. Delvis beroende på ekonomin kan man tänka sig att boken kombineras med en cd.
De vill gärna samarbeta med Glunt-Akademin om detta projekt. Vi skulle kunna få med vår loggo och hänvisning till vår hemsida.
Någon upplyste om att det sjungs Gluntar även i Israel. Det vore trevligt att veta mer om.
Vid pennan med rätt till viss subjektivitet
Harald Bohlin
<<<<<innehållsförteckningen
<<<<<Tillbaka till första sidan