| Nils-Magnus Folcke Glunt Till 100-årsminnet av Gunnar Wennerbergs födelse Så tyst det är – så tomt på sång och skämt. De unga har fått hårda veck kring munnen. Kristinas klocklang ljuder som förstämt. Din tid är död, din glädje är försvunnen. Är detta gatorna, där sången steg? Är detta Gluntens stad, den evigt unga? Vad det blev fattigt lyhört, då du teg, fast det var du, som lärde oss att sjunga. Är detta traditionens trånga gränder, vars gråa stenar även du har nött, och där små kvinnors vita, vackra händer med röda rosor sångens kungsväg strött? Vart svann din tid, dess glädjes överflöd? Säg, var är gränden, Glunt – det bleka ljuset I hennes fönster, där din hyllning ljöd, där ´invid hörnet av det vita huset´. Jag går och söker något, som försvunnit. Jag söker ungdomen och sången. Här – just här. Var eljest! – Och vad har jag funnit? En ton som dött, ett minne, en chimär. Så tyst och tomt, Den gråa staden tiger, det vita huset ligger ensligt grått. Då – som en syn ur Gluntens sånger – stiger din vita måne över Vasa slott! Vad har jag sagt, hur har jag dömt? – Så glöm det! Din sång är hos oss, fast ditt sekel flytt. Begär vår ungdoms vårtrots – tag det – göm det! Lys upp vårt liv! Tänd oss till sång på nytt! Ja Glunt, du lever än, du är ibland oss. Du är den tid, som inga gränser vet. Du själv är staden, minnena, som band oss. Och ungdomssången är av evighet. Lys över staden, natt, den gamla staden! Lys över Slottets klassiska fasad! Lägg silver över Flusterpromenaden och lys det vita husets serenad! Se Slottet, mäktigt, mörkt. Blott Dammen blänker mot månens festligt fyllda Bragehorn, och höstens blåa skymning stilla sänker sitt silverdok kring Dômens dubbeltorn. Än finns det oförnuft bland alla tämda, än brinner skaldens måne, högtidständ, än kan vi le åt allt det klokt förgrämda, än gå vi nattmarsch i Sankt Eriks gränd. Än i sin kammare vid brasans bränder en Glunt vill finna glömska för en stund, än räcks till vänskap unga starka händer, än sjungs din sång till avsked på Flottsund. Du Glunt! – I kväll skall dina sånger sjungas. Du bäres högt av sångens vita flod. Vårt tack, du glädjens sångare! De ungas, de evigt ungas hyllning vid din stod! Ur: Den förlorade sonen. Stockholm 1920 Vid Gluntens stod Nu sjunker still i höstnatt staden – Nu står det hänsovna upp på nytt, Och bleka syner från år, som flytt, Jag ser i skälvande skymning nalkas. …. - Men här är helande tyst och skumt, Här blir det gycklande nuet stumt. Och medan kvällen mot midnatt svalkas, Står jag och drömmer vid gluntens stod. Tänd månsken, natt! Hör du serenaden? Ser du ett ljus bakom tunn gardin? Ack i Arkadien – Du måne skin, på gluntens minne i Odinstaden! … Tänd månsken, natt, över dimmors dans Och bind en signande sagokrans Av strålars vithet och höstlövs blod Kring ungdomsdiktarens panna! Och jag vill tigande stanna I riddarvaka vid gluntens stod. (Sept, 1912. I Timmertallar och torrfuror, Sthlm 1913 På klassisk mark Min första Fyrisvår. – Hur helt jag gav mej! Hur kanske barnsligt ungt jag slängde av mej den solkigt gråa vardagsrock, vi bär så straffångsfogligt slött och sedigt lika. …. Jag kom – och kring mej låg i minnen staden – vår – Gluntens stad! Och över Slottsfasaden stod månen nytänd – Detta var dock liv! Här var jag ung, här hörde våren hemma. Här var ju varje gränd och varje rum ej blott det dödas epitafium, nej allt föryngrats röst, all vårtids stämma. ,,,, (i Uppsalavår. Sthlm 1916 med mottot: ”Våren är flydd, men med glödande runor, hela dess härliga saga finns kvar.” Vårstorm ….. Och du tog Carolinabacken liksom jag i ett enda tag, Sen du skrålat kring Gluntens sockel som det gladaste gluntsångslag. Under Slottsbackens klassiska murar, se där fick jag ditt följe fatt, Och så sjöng vi om vårn vid tornet, där Cecilia Vasa satt. Som man gör om vårarna – (I Uppsalavår) I gamla Sjuhelvetes-gluggar ”Du bleke skald, som diktar om det gamla, om allt, som i en prosans tid förglömts, som lik en girig lever för att samla de skatter, som av döda händer gömts, du epigon av Gluntens tid, som rimmar, om vissna vårar och förgätna dar, finns ej det gamla kvar för korta timmar så länge vårt Sjuhelvetes finns kvar? Nej, kanske inte – stämningen är borta, Den sång, som tystnat, klingar aldrig mer, Och Gluntens glada, sorglöst lustigt korta och vackra vårnatts måne har gått ner. Den dag vår serenad blev byråskriven, då blev du avsatt, åttitalsstudent. Den dag, då denna gamla kåk blir riven, då har vår glädjes sista blad vi vänt, då kan vi gärna lägga dej på hyllan, du gamla vita mössa, som tjänt slut, Och dränka det, du gav symbol, i fyllan Och leka Gluntens ´sista paret ut´. …. Ja bror, det döda lever mitt ibland oss, och aldrig tystnar Gluntens serenad. Och allt, som en gång och för alltid band oss vid våra ungdomssynders gamla stad, det är den glans av vår och jäsningstider, som dröjer kvar sen sekler, som förgått. .... Nu vill jag ut – vill ung och ensam stiga i tacksam andakt inför Gluntens byst och säga: Du är blodets stämma i oss – du är den vår, som inga gränser vet. Allt som vi möter glider snabbt förbi oss. Blott det förgångna är av evighet. (I Uppsalavår) (Till samma dikt hör enl. Bertil Almqvist följande) ”Hell, Glunt! Du lever än. – Du är ibland oss. Du är den tid, som inga gränser vet. Du själv är staden – minnena som band oss. Och ungdomssången är av evighet! Än är vi unga, Glunt – än dröms det drömmar, som aldrig åldrad visdom vill förstå. Och än vårt blod mer övermodigt strömmar i vår och höst än Fyris gamla å.” /Citerad i Bertil Almqvist: Upsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa (1926) s 106 f (Till samma dikt hör enl. Carlhåkan Larsén även följande:) Det gångna seklets romantik är borta, Den sång, som tystnat, klingar aldrig mer, Och Gluntens glada, sorglöst lustiga korta Och vackra vårnatts måne har gått ner. - - - - - … du hör dem dra förbi det gamla, evigt unga släktet, som aldrig dör, vars sånger ännu eka i dessa gränders gömda gavelsprång, där fordom från de låga fönstren bleka, små kvinnor, dårade av vår och sång, med lena löften och med lena händer, när serenadens sista toner dött, med röda rosor strödde samma gränder, vars nötta stenar även vi har nött. - Ja, allt det döda lever mitt ibland oss och aldrig tystnar Gluntens serenad. (citerad av Carlhåkan Larsén i ”Vårt land! Vårt land! I Sångare! En bok om svensk manskörssång och Svenska Sångarförbundet. Red. Carlhåkan Larsén Bromma 2009 s 131 f. Tentamenssvyck i Olympen ”Än sitter i oss den gamle studenten.” ….. Vi höll bardblot vid Wennerbergs punschgula byst under månens absintdävna glans, och den ljuvaste tös har jag rammat och kysst i en portgång i Gropgränd nånstans. Vi sjöng Gluntar vid Grindstugan. Ljuset var tänt - hennes fönster stod öppnat på glänt - (I Uppsalavår) Vår serenad vid Kap ….. Å den serenaden! Minns du! Minns du vår malör. Klas-Gösta? Hela den natten med gluntsång, galenskap och ljus april! Ja, jag vet nog att du minns det. Ingenting kan överrösta gamla minnens gluntduetter i vår ungdoms vådevill. … Och ”magisterns flamma” tog vi som prolog, den tog vi ständigt, den och ”Hulda skymning sänk dig – ” var vår stående bravur. Tänk så många ljumma nätter den och vi ha egenhändigt öppnat allt som går att öppna i en jungfrubur! Men när sjöng du bättre, Klasse! Du var klassisk just den gången! Ännu kan jag höra: ”Varför, varför fick jag ej bli kvar?” Hela vår gudomligt unga ungdom gav du röst i sången Och från Åsen gav oss ekot kärlekens orakelsvar. Men ej minsta ljusstump tändes, inte ens gardinen rördes, allt var tyst som vid din första statsrättstentning närapå. Blott ibland ett sakta gnissel som i sängresårer hördes - - men vi trodde visst hon drömde, för vi bara sjöng ändå. Och vi dunkade i dörrar och på fönsterbleck – med samma ringa resultat och samma ohört vägrade entré. - När du minst för fjärde gången presto drog ”Magisterns flamma” fick jag plötsligen min stora, olycksaliga idé. ……. När jag efter lycktad äntring nådde fönstret . halvt på glämt. Så ett ryck i rullgardinen! Och mitt ficklampslyse dränkte hela jungfruburn i blixtljus - - Herregud sen var det hänt! Visst var alltid gamle Taddy gärna sedd, förbaskat gärna. Men just då- - ! Och på det viset! Stora Zeus sån serenad! Det var då – när ännu alltid Venus´ vita aftonstjärna blänkte över alla galna serenaders gamla stad. ……. (Ur Uppsalavår) Uppsala åren 1912-1914 Jag kom den hösten ner till ungdomsstaden, ..... Sjuhelvetes – allt rivet nu – fanns kvar. Och glädjen likaledes! De kamrater som gav mig ljusa minnen dessa år, var inga stressade karriärister, nej något levde kvar av forn dar, av Glunt och av Magister. Nils-Magnus Folcke ”Ja, bror, det döda lever mitt ibland oss, och aldrig tystnar Gluntens serenad – Nu vill jag ut – vill ung och ensam stiga i tacksam andakt inför Gluntens byst ---” yy ”Hell, Glunt! Du lever än. – Du är ibland oss. Du är den tid, som inga gränser vet. Du själv är staden – minnena som band oss. Och ungdomssången är av evighet! Än är vi unga, Glunt – än dröms det drömmar, som aldrig åldrad visdom vill förstå. Och än vårt blod mer övermodigt strömmar i vår och höst än Fyris gamla å.” /Citerad i Bertil Almqvist: Upsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa (1926) s 106f/ Tillbaka till innehållsförteckningen Tillbaka till första sidan |