GLUNTENS TIDER

Vilka tider, när studenten
med examen knappt i vanten
stängde sina rosendrömmar
i en flaskuppfylld berså
och i samkväm hela nätter
i duetter och 1 kvartetter
lät sitt unga jubel strömma
med den gyllne Fyris' å!

Alla allvarsgriller dränktes,
mycket taltes, mindre tänktes,
orden voro sommarsländor
kring ett värdshus' blomrabatt;
klang och tokprat hela kvällen,
och kring alla glada ställen
drog man arm i arm på rundgång
i en ständig' månskensnatt.

Vilka tider, vilka seder!

Men de skapte män av heder,
och de sparde åt den gamle
ungdomsfröjd och poesi;
från den bjärta karnevalen
bar man med sig idealen
ej som blomman blott på fracken,
men som hjärtat inuti.

Vilka seder, vilka tider!

Men mot större krav och strider
slog man upp den blåa blicken
sanningsdjärv och oskuldsfull;
ej av guldets klang kan mutas
den, som levat i en lutas:
för den sanne juvenalen
sångens gull var ärans gull.


Så i mulna samtidsnatten
låt oss lyfta än på hatten
för magistern och för glunten
och med gamman än en gång
drömma oss till deras nätter
av duetter och kvartetter,
svärmerier, raljerier,
vänskapsord och månskenssång.
Låt igen en huldrik fader
gälda våra serenader,
alla våra brustna strängar
vid en fager tärnas lov;
och när gubben blir besvärlig,
lät oss svara med en härlig
mästerduo över ämnet:
Solnedgång vid Eklundshov!