| STRINDBERG OCH GLUNTARNE Referat och citat ur: Bertil Almqvist: Uppsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa. Sthlm 1926 s 117 ff., ur Per Anders Hellqvist: En sjungande August. Om Strindberg och musiken i hans liv. Sthlm 1997 samt ur brev från Strindberg. I ett fragment till en Uppsalaskildring, skrivet omkr. 1871, nämner Strindberg Gluntarne som exempel på huvudpersonens löjliga lektyr. Almqvist påpekar, att det från början stod Bellmans namn men att han satt dit Gluntarne för att det passade bättre i det studentikosa sammanhanget. (s 130 f) (Tjänstekvinnans son, kap. Islossningen) Själva Uppsala stod för skolynglingen Johan i en helt annan dager än det senare skulle visa sig. Uppsala började hägra såsom frihetens tillhåll. ”Där fick man gå illa klädd, vara fattig, men ändå vara student, det vill säga vara överklass, där fick man sjunga och dricka, komma hem full, slåss med polis, utan att förlora anseendet. Det var ideallandet. Vem hade lärt honom det? Gluntarne, som han sjöng med sin bror. Men han visste nu ej, att Gluntarne voro överklassvyer på saken; att dessa sånger tillkommo för att höras stycke efter stycke av prinsar och blivande konungar; att hjältarna voro av familj; han tänkte icke på att vigilansen ej var så farlig, då det fanns en moster i bakgrunden, tentamen icke så riskabel, då man hade biskopen till morbror, inslagningen av en ruta icke så dyr, då man var i så gott sällskap. (Även i Hellqvist: En sjungande August, s 48) Snart hatade han Uppsala och allt vad studier hette. Vid vårterminens slut reste han hem, desillusionerad och gluntfientlig. Nu först visste han, att gluntarna var ”överklassvyer på saken”, att hjältarna var av familj – och inte söner av tjänstekvinnor. Men han återvände våren 1870 till ”den satans hålan” (Uppsala). Men nu slog han sig lös, skaffade sig umgängeskretsar och spelade vira långt in på nätterna. (Almqvist a.a. s. 121). Hellqvist konstaterar: ”Strindbergs distans till ”Gluntarne” innebar inget totalt avståndstagande. Tvärtom gjorde ”Gluntarne” starkt intryck på honom och säkert sjöng han gluntar under Uppsalatiden. I ”En dåres försvarstal” skildrar han sig själv sjungande ”Wennerbergs duetter” med sin nyvunne vän ”baronen” (Siri von Essens förste man, Carl Gustaf Wrangel). Även i "Götiska rummen” diktar han en episod med ett gammalt stugsittaroriginal, som ”aldrig varit något, sedan han var student i Uppsala” och som livet igenom levat på en livränta. Gubben var en attraktion, ty han hade varit juvenal, vilket man förbättrade till att han var ”en av gluntarne”. Han hade nämligen sjungit med Wennerberg och träffat både Karl XV och Jenny Lind... Denna lilla detalj i romanen ger intryck av att vara modellerad på en förebild ur verkligheten.” (s 54). Under resten av livet fortsätter han att – med gitarr i hand – sjunga de mest välkända studentsångerna.(s 54). ”Några dagar senare sjöng han duetter av Wennerberg (troligen ”Gluntarne”) med baron Carl Gustaf Wrangel, Siri von Essen satt säkert vid pianot. (s. 64. Jfr s 87) ... Trots den ideologiskt kritiska synen på ”Gluntarne”, formulerad i ”Tjänste-kvinnans son” (del I) är Strindberg sålunda hemmastadd och väl till mods i gluntens värld. Han bröt aldrig med den så kraftfullt som han tog avstånd från Bellman. Hans vankelmod blir synligt vid en säregen episod, då han oförmodat kommer i direkt kontakt med Gunnar Wennerberg. Mötet med denne återkallas i grotesk förvrängning: Han var som författare snillrik, som underordnad ämbetsman utmärkt, men som kulturminister oduglig, svag och i alla sin snillrikhet klerikal. Han var huvudet högre än andra, hade en kämpagestalt, örnblickar under kolossala ögonbryn, väldiga ryska mustascher och imponerade på alla som kommo i hans närhet. En dag, jag var då ung, kom jag upp i ministeriet för att söka chefen i ett tjänsteärende. Jag kan icke neka att jag inträdde något darrande inför den store, berömde mannen. Han bad mig sitta, var nedlåtande och såg min förlägenhet. Hans ögonbryn, som skrämde mig mest, lade sig ner som ett par fällda vingar, hans ögon glänste skälmskt när han frågade: - Har ni frossan? I det samma lyftes de väldiga mustascherna, han log, och jag såg för första gången en liten smal käke med en råttas små tänder. Jaså, du är bara en gnagare, tänkte jag; det var därför du inte blev något stort ministerrovdjur.” Också vid ett tidigare tillfälle skymtar Wennerberg. Det gäller en ofullbordad text, ”En berättelse från Stockholms skärgård” från 1872. Någon kommer in i en students rum och finner en gitarr och en sliten flöjt. På bordet: ”Davids psalmer av Wennerberg – seså han har blivit läsare också! den olycklige älskaren av ´Gluntarne´ – nej fan!” Wennerberg fortsatte att vara i Uppsalastudenternas medvetande långt efter att han lämnat staden och dragit ut i den stora karriären. (s 64 ff). När Strindberg och Siri von Essen 1886 var i Grèz sjöng han bl.a. gluntar med Spada (journalisten Johan Janzon, s 100) Vid förfrågan i maj 2012 till Strindbergsällskapet fick jag följande svar av David Gedin: Har aldrig hört talas om att Strindberg skulle ha översatt Gluntar. ... Däremot tycks Strindberg inte varit så negativ som han beskriver Johan i Tj.kv. son. Gluntarne omnämns i ett par brev just kring förf. av boken: (3.9 1885) Siri ber dig vara snäll sända henne Gluntarne och ett band skrifna Sångnoter. (4.3 1887) Min hustru och jag sjunga Gluntarne, spela bräde, dricka bier och lefva som nygifta. Strindberg i sällskapet Idun Strindberg ger en detaljerad skildring av vad som "kunde hända på ett möte i Sällskapet Idun" ("Societeten i Stockholm") i Lettres de Stockholm (1886). Författaren ansåg sig vara 'för mycket part i målet för att vilja ge en skildring av Idun'. Istället valde han att återge en muntlig berättelse av en (fiktiv) berömd ryss. /---/ 'Efter föreläsningen vidtog supén. Då serverades det ofrånkomliga 'smörgåsbordet' med brännvin efter eget omdöme eller bristande omdöme.' Man superade stående, utan vin! Det serverades bara öl! /---/ Efter en ny omgång 'toddar' krävde idunesarna att man skulle sjunga visor ur Gluntarne. Därvid kom gästen in på förhållandena vid rikets två universitet, 'veritabla småhålor på 10.000 invånare var'. Han nämnde förstås visornas upphovsman, den dåvarande landshövdingen (utnämnd 1875), idunesen Gunnar Wennerberg, tidigare ecklesiastikminister (1870-1875). Jan Billgren: Strindberg i gott sällskap. Ingår i "Idun 150 år. Red Anders Björnsson och Pär Frank" , Sällskapet Idun 2012 s 48 ff. (Strindbergs text, översatt till svenska av Sven Stolpe, ingår i boken ”I Bernadottes land” (1981). Strindberg om Gluntarna inför fransk publik Sven G. Svenson:
Strindberg, som i vänners lag själv uppträdde som
gluntsångare, har i en
av sina smädeskrifter ”Lettres des Stockholm”, avsedd att
publiceras i
Frankrike, gycklat med den kvardröjande gluntromantiken i
1880-talets Stockholm.
Han har därvid granskat Gluntarne” och sökt nedvärdera
dem. Men Strindberg har
inte riktigt lyckats. Han kan inte dölja ett slags
beundran. ”Trots att dessa sånger är skrivna i en
burlesk ton, ligger
ändå över dem fläkten av Weltschmerz, 1840-talets
upplevelse av själens
förtvivlan. En dyster ton genomtränger det hela, även de
uppsluppna och mustiga
sångerna. Färgen är snarast mörk, och det leverne som
skildras har en lantlig
atmosfär. Man finner där rentav en kyrkogårdsscen som är
verkligt hemsk,
fylleriscener som är nästan outhärdliga, en makaber
improviserad bal och en
tyst supé framdukad i gröngräset. Men tvärs igenom allt
detta hör man ekot av
ett förtvivlat rop från en fördömd grupp begåvade
människor som känner sig
sakta degenererats av brist på ljus och livgivande luft –
ett foster som
förtvinat genom kvävning.” (Strindberg: I Bernadottes land
(tryckt först 1981)
s 79 f Svenson, Sven G. Gunnar Wennerberg, not
till tredje kapitlet
nr 87. Recenserad av Lars Andrée i Förr och nu
– Stockholm: Förr
och nu, 1974-1996. 1981:3 s. 76. Tillbaka till innehållsförteckningen Tillbaka till första sidan |