PÅ TAPETEN: Fylleriets visdiktare
PUBLICERAD 2002-04-27

Gunnar Wennerberg står stadigt på Slottsbacken i Uppsala medan berusade studenter raglar runt hans ben.
text Ove Säverman

INGEN HAR SETT så många fulla studenter i samma park så många gånger som Gunnar Wennerberg. Sedan 1911 har han stått staty i den lummiga Slottsbacken nedanför universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Det är där som Rector Magnificus kliver ut på balkongen på valborgsmässoafton klockan 15.00 och tar på sig studentmössan, varpå trettiotusen brännvinsberikade studenter gör detsamma och rusar ner förbi den evigt nyktre Gunnar Wennerberg.
Det var ändå han som tonsatte studentfylleriet i Uppsala "där man kan leva just som turkar och få heta folk ändå" som det heter i hans berömda Gluntar. Han får skörda vad han sått när studenterna, som han kallade Ljusets Riddarvakt, raglar runt benen på honom.
En gång under den så kallade Rebellrörelsens dagar 1968 var jag med om att se Wennerberg omringad av revolutionärer iförda knölpåkar och störthjälmar. Deras ledare klängde sig upp på Wennerbergs staty och utslungade en eldande fråga:
- Skall  vi inta slottet

Anhängarna var dock upptagna med att spana in säkerhetspoliser som grubblade på om hopen med knölpåkar var revolutionärer eller knäppgökar. Det lutade åt det senare. Revolutionärerna gick hem. Wennerberg står kvar.

Han levde 1817-1901. Han skrev text och musik till "Gluntarne", duetter för baryton och bas med pianoackompanjemang. Från början var Gluntarne (glunt = pojke på uppländska) menade att framföras bland vännerna i den evigt festande Juvenalorden. Han fortsatte att skriva gluntar i Skara där han fått tjänst som lektor och kände sig förvisad från det svunna, fria studentlivet i Uppsala.

Som student var han knappast lysande. Men han umgicks i de rätta kretsarna, inte minst med Prins Gustaf, sångarprinsen, död i unga år men odödlig som tonsättare av två evergreens, "Studentsången" och "Glad såsom fågeln". Prinsens bröder Karl och Oscar, som blev kungar efter varandra, sjöng gluntar under sin tid som kronprinsar. Liksom det svenska borgerskapet och alla andra som hade tillgång till en bas, en baryton och ett piano.

Som om denna framgång inte vore nog såg Wennerberg till att han blev ecklesiastikminister, det vill säga skol- och kyrkominister, två gånger till och med. Dessemellan var han landshövding i Växjö och invigde järnvägar tillsammans med kung Oscar II. Prisad och ordensbehängd levde han ett lugnt och lyckligt familjeliv utan stormar och såg sina döttrar ingå lämpliga partier i det oscarianska Sverige. Dock drack han sig med åren allt oftare dumt berusad på punsch så han ska inte klaga när studenterna skrålar.

Som riksdagsman blev den gamle glunten stockkonservativ och var den ende i riksdagen som förordade vapenmakt för att upprätthålla unionen med Norge.

Självironi var honom främmande. Vid en sexa i Uppsala, som Wennerberg och kung Oscar II bevistade, stämde studenterna upp en parodi, sedermera välkänd, på Wennerbergs patriotiska dikt "Hur länge skall i Norden/den döda fred bestå".

"Hur länge skall på borden
den lilla Halvan stå..."

Wennerberg höll på att gå i taket av ilska, men kungen lugnade honom:
- Inte bli ond, Wennerberg, inte bli ond.

Ove Säverman
är reporter på DN.
ove.saverman@dn.se