Ur Henriksons debutsamling Jazzrytm 1927.
Christer Åsberg har givit ut ”Sångbart. Alf Henrikson och musiken” (2011) där ett avsnitt har rubriken ”Gluntar”. Ur det citerar och refererar jag:
Moralitet vid en stenkross
En ung och glad student rapporterar från Uppsala att gluntsången lever och blir ett samlingstecken och ett klassmärke för alla som beger sig ut i landsorten efter examen:
För se än är det gluntar på färde,
det är turkisk musik på tapeterna än,
och studentmössors minimivärde
är adjunkter och tulltjäntemän,
är placerade män, är rangerade män,
respekterade män, dekorerade män.
Med den ställning Gluntarne, både som text och musik, hade inom den bildade allmänheten under förra delen av 1900-talet var det självklart att Alf Henrikson ofta använde dem i form av adaptioner under sitt tidiga dagsverksskrivande.
I samband med den s.k. studentriksdagen 1934 travesterar signaturen Henrik Gluntarnes inledningsduett i ett helt annat stämningsläge än det som präglade gluntdikten i Jazzrytmer. Man kan lägga märke till att Magistern tycks leva i det förflutna med Glunten, som läser ekonomi och statistik på lån, har blivit representant för den nya, oromantiska sakligheten.
Den gamle magisterns och den unge gluntens möte.
M: Minns du så trevligt vi hade på Flustret
adertonhundrahundra och nittiosju?
G:Nähä, det minns jag ej. Jag var ej påtänkt jag.
M: Allmänna sången som följd utav punschen.
Ingen var nykter och saklig som du.
G: Tiden var hård och kall. Läget är tryckt idag.
Båda: Viken tidens flyktiga minnen!
Stundens fröjder, bleknen, försvinnen!
M: Medan tillfälle yppas frågar jag: Betalar herrn ett glas?
G: I min bokföring finnes intet konto upplagt för kalas.
Båda: Adjö med de framfarna år.
Det går så länge som det går.
Mot slutet av 1900-talet förlorade Gluntarne terräng. Samhället och universitetsmiljön förändrades, studentromantiken kändes falsk, genusperspektivet skäligen skevt. Men Alf Henrikson kunde se igenom detta och prisa Gluntarne för de musikdramatiska förtjänsterna i En uppslagsbok:
”... faktiskt ett genialt verk på sitt sätt, ty det står utan motstycke i svenskt skriftställeri och musikproduktion. Djupsinnigt är det väl inte, men det vittnar om förmåga av melodisk uppfinning och dramatisk byggnad och kunde förtjäna större uppmärksamhet bland litteraturvetare och musikkännare än vad som någonsin kommit det till del. ”(1990)
Henriksons positiva bedömning av Gluntarne gällde inte Wennerbergs manskörer. I en recension skrev han att programmet innehöll ”ganska litet av de lindrigast sagt onjutbara bravurnumren i Wennerbergsstil som man är van att få höra vid sångarmöten.... och som mer än något annat ha förmåga att låta alla manskörers sämre egenskaper komma till sin rätt.”
Tillbaka till innehållsförteckningen
Tillbaka till första sidan