Att tänka på refrängen
I språkspalten "Ord & uttryck" i Sydsvenskan den 31 mars 2013 fanns följande fråga:
Jag är nyfiken på uttrycket "Dags att tänka på refrängen" vid uppbrott. Jag kommer ihåg, att jag hörde det som liten, då våra föräldrar hade gäster. Vad är det för "refräng"? Vilken visa kan det syfta på? Jag har också sett uttrycket som reklam för något artistevenemang lite senare i år. Har glömt vilka artister det gäller.
Språkspaltens redaktör Bo Bergman svarade:
    Först ska det sägas att uttrycket går tillbaka på ett par rader i en dikt av Gunnar Wennerberg: "Nu tror jag det kan vara tid / att tänka på refrängen / och efter dagens strid och frid / bege sig hem i sängen."
    Ett synonymt uttryck är tänka på senare delen, och refrängen är senare delen, slutraden eller -raderna i en strof. I Wennerbergs dikt ska man väl tolka refrängen som slutet av samkvämet (och det följande uppbrottet).
 
Folke Bohlin, som tipsat om detta, kommenterar: Bergman har väl knappast läst "dikten" - de två kamraternas långt drivna kväll på krogen skulle han i så fall knappast kallat "samkväm".
Däremot har han slagit upp "refräng" i SAOB. Där talas om två bildliga användningar av ordet. Det ena utgår från refrängen såsom regelbundet upprepade ord. Om den andra betydelsen ("bryta upp") står det inledningsvis: och så citeras strofen som hos Bergman.
 
Det är väl Sven G Svenson som räknat antalet Gluntcitat i Pelle Holms Bevingade ord. Lite speciellt med detta fall är att Wennerberg lyckats införa en ny betydelse av ett ord. Den ursprungliga betydelsen av "refräng" = "omkväde" innehåller ju två moment: upprepandet och placeringen (i regel) sist i versen och därmed som hela sångens avslutning (man använder väl inte det ordet för inre omkväden?). Att så helt fokusera på det senare momentet och ge det den bildlika betydelsen "avslutning" = "uppbrott" är något som Wennerberg tillfört det svenska språket.
Frågeställaren undrade till vilken visa refrängen hörde. Svaret är att ingen bestämd visa åsyftas, alltså inte heller Glunt VIII (som f ö har ett ovanligt konstruerat omkväde: först två i varje strof återkommande rader och därefter den enskilda strofens två slutrader). Jag undrar om Wbg nånsin använde ordet refräng om sina omkväden?
Wbg börjar f ö också en annan glunt med samma tanke men uttryckt på annat sätt: "Slutat för i dag! Se så ja, gubbar, / Nu skall smaka skönt att ta en lur."
Bergman kopplar uttrycket "tänka på senare delen" till Wbgs strof. Det verkar sannolikt att innebörden är densamma men mindre sannolikt att "senare delen" skulle förstås som senare delen av en sång vilket skulle vara liktydigt med "refräng".
I SAOBs otroligt finfördelade artikel "del" finns under moment I.1.b "senare del" såsom avseende predikans indelning. Ger inte det en rimlig förklaring till uttrycket "tänka på senare delen" med betydelsen "tänka på tillställningens slut"? Det verkar inte som om SAOBs redaktörer tyckt det. Under moment I.1.f anför de "uttrycket tänka på (den) senare delen", vilket uttolkas så: "tänka på att (bryta upp från ett sällskap osv. för att) gå till sängs l. komma till ro" och anger ett språkprov från 1867. Ingen hänvisning ges till passusen om predikan, däremot till uttrycket "tänka på refrängen".
Jag vill i stället lansera den t v obestyrkta hypotesen att Wbg återger en i hans kretsar förekommande skämtsam variant av uttrycket "tänka på ”RETRÄTTEN".
 
Synpunkter?
Folke
PS en hypotes ang inledningsstrofens senare del: När Gluntarne gavs ut tror jag att många i orden "strid och frid" såg en anspelning på Fredrika Bremers år 1849 utgivna "Teckningar utur vardagslivet 5. Strid och frid eller några scener i Norge". De två kumpanerna kan antas under kvällen på Norbergs krog ha haft livliga diskussioner i Norgefrågan. Obs f ö att i de tryckta noterna står "kvällens strid och frid", inte "dagens" som i texttrycket. "Kvällens" är nog ursprungligare. De bremerska teckningarna anförs ju uttryckligen i en annan glunt (En kväll på kyrkogården) vilket stärker min lilla hypotes. Den rubbas inte i grunden av att Glunt VIII skrevs ett par år innan Bremers bok kom ut och att "strid och frid" var ett i olika sammanhang använt uttryck (så komponerade t ex finländaren Engelberg ungefär vid samma tid en sextett Opus 8 med de orden som rubrik). Bremer kan ändå ha upplevts som en meningsfull intertext till nr VIII.

Christer Åsberg 22 maj 2013:
Jag ser på nätet att frågan om var talesättet kommer ifrån dyker upp då och då i takt med att ursprunget i Gluntarne glöms bort. Jag såg också att det upplivade Gyllene Tiders nya cd heter ”Tänka på refrängen”. Wennerberg var ju en tillräckligt bra låtskrivare för att komma på idén och han fick dessutom ett trevligt rim. Att uttrycket fick ett sådant genomslag kan ju bero på att både ordet och själva refrängtypen var tämligen nya i Sverige (omkväden som i folkvisor är ju en annan sak liksom t.ex. Bellmans sätt att bara låta en rad eller två signalera omtagningen, eller bara en fras,  ”Käraste bröder …”. Likaså i den aktuella glunten. Folke har säkert rätt i att Wennerberg och andra knappast kallade denna senare omkvädesform för refräng. Jag tror att SAOB:s språkprov ”tänka på den senare delen” är sekundär i förhållande till refrängfrasen eller i alla fall att ordboksredaktionen tänkt så. Det finns väl inga tidigare belägg för del-frasen än 1867 och därför kan man avskriva att det skulle röra sig om ett äldre uttryckssätt med rötter i predikan eller rentav den klassiska retorikens ”partes” som man tragglade med i skolorna. (Även katekesen var indelad i delar framgår av den förnämliga artikeln.) Jag har aldrig mött frasen ”tänka på den senare delen” i tal eller skrift, inte heller ”tänka på reträtten” i överförd mening.

Det äldsta belägget på ordet refräng (Kellgren) avser ”det upprepade uttrycket”. Tänk om det i själva verket är den betydelsen som Wennerberg har tänkt på. Ännu en hypotes! Det händer ju ofta i krogsammanhang att en uppmaning till uppbrott måste upprepas mer än en gång. Och det dröjer ju ett tag innan sista strofen ger en indirekt uppmaning att lämna lokalen.
 
Det mest spännande i Folkes kommentar gäller frasen ”strid och frid”. Men han har fel på en väsentlig punkt som dock styrker hans hypotes. Bremers ”Strid och frid” utkom 1840, dvs. sju år före glunten i fråga, inte två år efter. Bremer och hennes böcker var i ropet och det är rätt naturligt om ”strid och frid” blivit en fras som kunde stoppas in här och var, ungefär som den samtidiga ”det går an”. Kyrkogårdens ”teckning ur vardagslivet” är ett stöd, som Folke säger. Att det handlar om en lexikaliserad fras tycker jag bekräftas av att den passar illa i sammanhanget: ”och efter dagens (eller kvällens) strid”, alltså efter vedermödorna, så långt stämmer det, men friden, det är ju den som man längtar efter och som hägrar i sängen. Det finns ingen antydan om att strid och frid hade växlat om under dagen. Det är väl därför det uppstått en textvariant (såg jag någonstädes): ”efter dagens kiv och strid” som passar bättre. Jag tror f.ö. inte man behöver fatta Bremer-associationen så bokstavligt att man behöver anta att Glunten och Magistern diskuterat Norgefrågan.
 
Det spännande i Folkes uppslag – något jag inte tänkt på förut – det är ju frågan om hur det omgivande samhället eventuellt sipprar in i Gluntarnes värld. Bremerassociationerna är två exempel. Kanske finns det flera. Jag tycker det är en berikande aspekt på Gluntarne.

PS
Medan jag funderade över ditt intressanta uppslag angående ”strid och frid” var det parallell som dök upp men som jag inte kunde placera förrän den lidnerska knäppen kom under en cykeltur till Gamla Uppsala, nämligen i Glunt XVI, Vid brasan … där Magistern i den hulda skymningen sjunger: ”Det är ljuvt att vila / efter dagens strider, /låta tanken ila / hän mot bättre tider.” Här skildras, tycker jag, den frid som man talar om på krogen i Glunt VIII, och den ställs i motsats till ”dagens strid”. Det visar att dubbeluttrycket med ”frid” måste vara ett felval, med stor sannolikhet följden av den Bremerska frasens inverkan. Det är väl också troligt att frasen ”dagens strider” är det egentliga ursprunget, den finns säkerligen med i andakts- och bönespråket. SAOB har inget belägg eller förklaring till frasen men i STRID 2 f anger man ”dagens strider” i definitionen (Höjd över dagens strider). Så etablerad är alltså frasen.
Min ”hypotes” blir då att Wennerberg använt sig av Bremer-frasen som en variation av det välbekanta ”dagens strider”. Växlingen mellan ”qvällens” och ”dagens” kan kanske ses som ett tecken på att han var osäker om vad som var bäst i relation till den välbekanta basfrasen.



Rectissime, strictissime

det är adverbial i superlativ och betyder ytterst rätt,  ytterst koncist, 

frater amantissime betyder käraste bror

"Hon redan från sin disk har gått
i bäddens kvava iden
hon drömmer nu...."

SAOB ger ju på "ide" bl a följande:
) om bostad l. vistelseort för människor; i sht om liten l. oansenlig l. undangömd l. tarvlig bostad, 'lya'.
c) (enst.) usel l. tarvlig bädd. BENEDICTSSON Ber.142 (1883)

Sista raden passar ju. Men varför pluralis? Och det blir ju tautologiskt: det står ju "bäddens kvava iden."
W. ville ha ett rimord på "likviden" men nog brukar han finna fyndigare rim?

Skål för Mälarbanken…
”I Aftonbladet 1851 framdrages den lånerörelse, som bedrevs av Mälarbanken och Sparbanken i Uppsala; den förra hade till 150 studenter föregående år lämnat 49 000 rdr bco och utsökningsnål hade förekommit för 14 500 rdr rgs. Detta senare var nog en mera övergående företeelse, ty bankerna fortsatte rörelsen och det lär nog inte varit blott av medlidande med studenterna. Bankerna torde icke ha förlorat därpå. Ännu på åttiotalet hette det, att man på ett enkelt medikofilbetyg utan svårighet fick lån på 10,000 kr. eller mera, och läkarna klarade nog sina skulder på den tiden, konkurrensen var ej svår. Mången skolkarl däremot fick hela sitt liv dras med skulder från det glada ungdomslivet – egna och andras.” (Otto Sylwan: kapitlet ”Studenten” i ”Svenska folket genom  tiderna” bd 9. Huvudred. Ewert Wrangel. Allhems förlag Malmö 1939 s. 362)

"Vad äro alla jordens ljus
mot en av himlens dankar"

SAOB uppger: dankar: (i sht hvard.) smalt talgljus, talgljus af den smalaste (o. sämsta) sort som göres vid en stöpning; i utvidgad anv.: dåligt l. simpelt ljus i allm. (ofta i jämförelse med ngt annat, bättre); jfr PRÅS(A); numera stundom liktydigt med: ljusstump, ljusbit. )... Halfmånen lyste bland .. måln, som en dank fastsmetad vid pannmuren i ett immigt brygghus. TÖRNEROS Bref 2: 33 (c. 1823). ...
a)i ordspråksliknande talesätt. Den kan ej skilja dank från ljus; der kann das schlechte von dem, was gut ist, nicht unterscheiden. MÖLLER (1790). Att hvar och en skulle vilja tända sin dank vid solen, för att dermed lysa sig till sängs: det ansåg man (i ä. tider) vara nog mycket begärdt. GEIJERI. 5: 76 (1811); jfr C. V. A. STRANDBERG5: 369 (1865)
......
DANK.sbst1 .b.β]
β)(hvard., skämts.) i uttr. nu går en dank upp (för mig osv.) l. nu tändes en dankt i en hornlykta o. d., nu går ett ljus upp, nu förstår (jag osv.); jfr TALG-DANK i motsv. anv.
...
b) mer l. mindre oeg. o. bildl. Hvad äro alla jordens ljus / Mot en af himlens dankar? WENNERBERG 2: 51 (1847, 1882).