ANDRA REFERENSER TILL WENNERBERG

som ej nämns i Sven G. Svensons bok om GW

H.C. Andersen besökte Sverige maj till augusti 1849. Han skriver om studentsången i Uppsala och att han hörde gluntar vid en fest på Uppsala slott: ”Herlige Melodier, I holde os fast, saa vi glemme, at Solen gaaer ned og Maanen op.
”Herre min Gud, hvad den månen lyser
Se, hvilken Glans utöfver land och stad.!”
”Högt opp i Slottet hvarenda ruta
Blixtrar, som vore den en ädelsten.”
….
Stille, hør den livlige Sang! Gunnar Wennerberg, ”Gluntarnes” Digter og Componist. synger med Beronius sine Sange, og giver dem Dramaets Liv og Virkeklighed.
 
Her er aandefuldt og hyggeligt, man bliver i godt Humeur herinde, man føler sig glad i sin Tid, lykkelig fjern fra de Rædselsminder, Historien mæler om indenfor disse Mure.
 
Vi kunne først høre herom, naar Melodierne tie, naar venlige Skikkelser forsvinde og festlige Lys slukkes herinde; fra Historiens Blade bruser det da saa, at man gyser af Rædsel.”
(Därefter antydningar om Erik den XIV:s hemska dåd på Uppsala slott mm)
(H. C. Andersen: I Sverrig.  Ed. Mogens Brøndsted, Borgen 2003 s.68 f. Utgivaren påpekar, att vid denna tidpunkt var gluntarne knappt publicerade.
(s. 150. Se även Svensons biografi, s 112 samt ”H. C. Andersens underbara resor i Sverige.” Red. Ivo Holmqvist. Riga 2005)
 
Boken är översatt till svenska, engelska, tyska, holländska och japanska. I förordet till den första svenska översättningen skrev HC att han ogillar översättningar mellan svenska och danska – de borde inte behövas. Men än så länge var de nödvändiga för många.

Louise Forsell skrev i sin dagbok om en resa till Marstrand  där hon under några trimmar mötte den ”högst genialiske Wennerberg (även sådan till det yttre) som sjöng två av sina besynnerliga gluntar vari så mycken trånad gömmer sig under humorn att man nästan måste skratta med en tår i ögat.”
(citerat av  Ulf Wittrock i en recension i UNT19 maj 1988 av Ingeborg Nordin Hemmels utgåva av ”Mamsell Forsells dagbok” (Corona). Mamsell hade f.ö. en brorsdotter Anna, som gifte sig med Nathan Söderblom)-
”Besynnerlig” betyder enl. SAOB bl a "som ej (kan l. bör) sammanblandas med andra, skild från andra., speciell, synnerlig, (synnerligt) stor, utmärkt, framstående, ovanlig, särskild.

Svedelius om Wbg
Wilhelm Erik Svedelius skrev om Wennerberg:
”…juvenalerna voro icke mitt folk, ty de voro så fasligt musikaliska. Men när jag hörde gluntarne sjungas, tonerna sammansmäla med orden, musiken med poesien, då begrep äfven jag att något vackert var å färde. Men att Wennerberg skulle blifva statsråd och landshöfding kunde väl på den tiden ingen menniska tro.” Anteckningar om mitt förflutna lif. 1889 (s 384 f)

Adam Taube: Gunnar Wennerberg och Wade Hampton – en oväntad konstellation (i Westrogotica 1989 s, 27-43 med faximil av GW:s Wade-Hamptonhymn.

Adam Taube skrev Sommarbrev i UNT 23.7.02 om GW:s kontrasignationsvägran och avgång 1891. Den händelsen behandlas av Svenson s 375-378, men Adam hänvisar också till Documenta Ophtalmologica 68:145-156 1988, där det finns en intressant förklaring till Oscar II:s misstro mot Nordenson, vilken GW förordade. (Nordenson hade ställt diagnosen TBC på drottningens ögonsjukdom och det var henne inte värdigt.)
yy
I Louise Forsells dagbok "Mamsell Forsells dagbok", utgiven av Ingeborg Nordin Hennel (1988) berättar hon om en resa till Marstrand och ett par timmar med "den högst genialiska Wennerberg (även sådan till det yttre)", som sjöng två av "sina besynnerliga gluntar, vari så mycken trånad gömmer sig under humorn att man nästan måste skratta med en tår i ögat" (enligt rec. av Ulf Wittrock i UNT 19.5.88)

I Malla Silfverstolpes salong presenterades Gunnar Wennerberg i november 1839 som informator till en av hennes släktingar. Han tycktes henne vid första mötet "litet stel och obetydlig". Hon fortsätter dock: "men han hade något ovanligt som väckte mitt intresse." (Signe Taube: Gunnar Wennerberg. Bref och Minnen del 1 s  75 Stockholm 1913)

F.A. Dahlgren om Wennerberg? Sexa för Gunnar Wennerberg å Stallmästargården (dagboksanteckning)

Lotten Dahlgren återger ur en dagbok, förd av en av E. G. Geijers systerdöttrar, som vistades  en tid i Uppsala hos sin morbror:
”Gluntarnas” skald var däremot föremål för odelat intresse. Han förefaller vid första intrycket ”högst besynnerlig med sitt långa hår, säger så många kuriösa saker, vilket gör att man betraktar honom som en kuriositet och inte rätt vet om man skall ta honom för en narr eller ett geni”, men vid närmare bekantskap blir det sistnämnda alternativet övervägande. ”Den långlockige Wennerberg” har ”det intressantaste utseendet på en karl i Uppsala” heter det sedermera, ”verkligen högst genialisk. Agnes och jag har kommit överens om att han är farlig, inte för oss förstås” – hon som skriver har sitt hjärta oåterkalleligt brandförsäkrat och Agnes Geijer befann sig just i inledningen till sin egen roman, med en helt annan ung man som hjälte – ”men i allmänhet talat, och man vet att berätta om åtskilliga unga flickor som är fast”. _ -Frenologien var på den  tiden på modet, och Wennerberg vurmade för Gall och hans vetenskap. ”Vi fingo veta åtskilligt om organernas läge”, heter det i dagboken vid beskrivningenpå en av de Wennerbergska visaftnarna, ”och om våra anlag. Wennerberg trevade med förtjusning på  professorns huvud, som fanns avtaget i gips, När han gick, bockade han sig med ett vackert ”frenologiskt leende” (citat efter Almqvist) ” och tog morbrors skalle med sig under kappan.” Totalintrycket är. ”att det är roligt att se någon som inte är lik alla andra, utan har karaktär att skilja sig från den vanliga slentrianen.”
Ur Ransäter. Värmländska släktminen från adertonhundratalets förta hälft, upptecknade av Lotten Dahlgren, Stockholm 1905, Kapitlet: Ur en ung Värmländskas dagbok s 278 f,
yy
Längre fram skildras hur W. deltog i läsericirkel där man läste skådespel och fördelade roller. Ur det kom idén att i levande tavlor framställa scener ur skådespelet. Wennerberg och fru Knös var de egentligen styrande.
yy
På s 128 noteras att i Uno von Troilis hem fanns Molins ”präktiga” porträttbyst av Wennerberg. (s 128)

Wilhelm von Braun skrev till en vän om ett besök i Uppsala 1851. han mötte  latindocenten Pettersson, som sa: Nu ska vi ha roligt i kväll, ta mig fan! Bestäm nu själv, hur du vill hava det?
"Lite Bellmanssång, några Gluntar, en sup, en smörgås, en toddy eller en bål och framför allt... liberalt folk" var mitt tacksamma svar.
"Allt utom det sista kan på stunden erhållas" sade han skrattande.... Jag måste ut att vigilera ihop liberala sångare - och gott folk dessutom."
Ur Ture Nerman: Wilhelm von Braun. "Ungkarlspoeten" Stockholm 1938 s 355

Carl Fredrik Bergstedt: I en recension av Gluntarne betraktade han "dess epikureiska dagdrivare som ättlingar av romantikens livsodugliga genityp."
Bergstedt fortsatte att starkt kritisera W. Han såg en tendens till "esteticerande dilettantism" i det under W:s ecklesiastikministertid utarbetade underlaget till reform av
läroverkens undervisningsplan. Ingvar Bengtsson: "Allt detta lovar jag". Löftesmomentet vid prästvigning...  Diss. Borås 2011 s. 482 f.
yyy
Anna Sandström besökte 1889 G. Wbg och ansökte om statsbidrag till sin pedagogiska tidskrift Verdandi. Denne hade givit henne "faderliga förmaningar" att ha verkligt "utredande" artiklar i tidskriften och inte bara sädana, som "vidröra" viktiga frågor. Man borde inte nöja sig med att kasta ut hugskott, som "ungt och snillrikt folk" gärna ville göra. Han hade slutat med att ge henne en faderlig klapp" med löfte att göra sitt bästa. Då Anna Sandström vid avskedet uttryckt en förhoppning, att statsanslaget inte skulle lägga band på henne, hade han sagt: "Nej bevars, inte skall jag hindra er att skriva så mycket dumheter ni vill, det gör förresten den andra (Ped. Tidskr., den uttryckte han rätt mycket förakt för) också."
yy
Brev fr AS citerat i Sven Grauers: Anna Sandström 1854-1931. En svensk reformpedagog, Lund 1961 not s. 2312-232

Hedin L. A.: Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugène von Stedingk. Ord och bild 1901, Se s 641 f
yy
Carl Rupert Nyblom skriver bl a . att ”Wbs musik har liksom allt inom konstens värld,  som skall bli starkt och levande, haft en rent lokal utgångspunkt. Wbg är såsom ungdomens känslotolk framförallt uppsaliensare, liksom Bellman var stockholmare. I Lund hade han troligen icke blivit det han nu blev. Lund har sina traditioner och sin Otto Lindblad, vars älskliga sångmö, besläktad med det närliggande danska landets kynne, har sin sfär för sig, vilken också berört det fosterländska, men på ett helt annat, mera mjukt, målande behagfullt sätt. Wbg har däremot givit uttryck åt det allvarliga, ibland även sträva patos, som tillhör mellersta och norra Sverige och såsom sin medelpunkt haft Uppsala. dit hela det övre Sveriges ungdom i århundranden samlats, ett patos som är kännetecknande för det gammalsvenska folklynnet. Därav beror nog också till stor del hans framgång och popularitet....”/ Carl Rupert Nyblom: En sjuttioårings minnen (Sthlm 1908) där han bl a skildrar hur G Wbg själv sjöng Gluntar och ger en karakteristik av hans musik (del II s 218-235. Stavningen moderniserad).

Helena Nyblom hann tröttna helt på de uttjatade gluntarna och studentromatiken och vid en middag
På Gillet slängde hon i ursinne ett glas rödvin över Gunnar Wennerbergs gula väst, när denne kallat henne för ”blåstrumpa”.
 (Erik och Marta Ronne i Ergo 5:2000)

Knut Nyblom, ”Manasse” skildrar studentsången på 1880-talet i ”Uppsala är bäst” Skolpojks- och studentminnen upptecknade i glad oordning.” Stockholm 1908)

Han skildrar ett lill-OD 1887 (?) då Grahl och farbror Nyblom sjöng Gluntar.
När klockan blev 12 blir det plötsligt tyst; alla kasta av sig sina rockar Hela OD sitter plötsligt i skjortärmarna, basarna på ena långsidan, tenorerna mitt emot. Stunden blir högtidlig, det är minnenas skål, som går av stapeln under tonerna av Gunnar Wennerbergs första Glunt.
”Hur söndertragglade och genom dåligt föredrag illaåtgångna dessa Gluntar ofta blev i Uppsala, så att man mången gång helst skulle ha velat slippa höra dem föredragas  - det fanns ju lyckligtvis på den tiden,  likasom nu gyllene undantag bland studentsångarna! - så var dock detta ögonblick uppe i O.D. alltid lika nytt, lika njutbart och varför? Jo, där sjöngs med varm, uppsaliensisk kärlek till ämnet, pietet för kompositionen och verklig äkta uppfattning av det stora, djupa, som finns i texten.
”Stora Glunten” är verkligen och måste för all framtid ständigt förbliva den äkta studentsångarens sanna uttryck, för vad han innerst känner, då han tänker på sin Fyristid, han må nu absolverat sin examen med kurrirtågshastighet  eller ha varit som Gunnar Wennerberg en hederlig överliggare med ett säkert statsrådsperspektiv i kikaren. … Ingen, som ej hört Orphei Drängar!” i sittande kamratlag sjunga denna Wennerbergs så kolossalt uppsaliensiska skapelse, kan ens närmelsevis fatta, vilken storartad och varm stämning den kunde framkalla hos ett ungt och levnadsglatt, sjungande studentsläkte… Det ligger jubel och förhoppning och tro på en ljus lycklig framtid på botten, när de tillsammans utropa:
”Ja skål, för de kommande år
och så till slut för en evig vår!.”
Vid dessa slutord reste sig alla Orphei Drängar, sträckte glasen mot varandra, mötte varandra med blicken, och det var inte en, som icke i denna stund förstod allt det goda, varmt kamratliga, äkta studenthjärtliga, som allas vår kära Gunnar Wennerberg lagt såsom bärande grundsten till sin första, sin ”Stora Glunt”. (s 192 ff)
yy
I "Gammal och Nytt. Kulturbilder från skilda tiders Uppsala" av K.W. Herdin (1937) finns ett kapitel "Kring Gunnar Wennerberg och Uppsalavännerna på hans studenttid", där det bl finns svar på frågan "Var bodde han?" med foton. (s 134-162)

I samma bok finns ett kapitel "Kommentarer till några av Gunnar Wennerbergs gluntar, sedda i lokal- och personhistorisk betydelse" (s 194-235).

Albert Engström: ”Han kunde ´inte sjunga vad man kallar ordnad sång´
(R. Norrby) men han älskade gluntarna, och han ville gärna delta i sångens glädje. I brist på skönare stämma fick han föredra bevärings- och bondvisor från Småland.”
(Helmer Lång: Den unge Albert Engström. Sthlm 1959 s. 147.)

Rudolf Kjellén: "Gunnar Wennerberg. Minnesord vid Stor-OD den 13 oktober 1917" (Tryckt som manuskript 1917, 12 s)

2 oktober 1917 ‑ 100‑årsdagen af Gunnar Wennerbergs födelse ‑ firades å Skansen af Stockholms förenade studentkårer, som i fackeltåg uppmarscherade till Skansen efter att först vid Gunnar Wennerbergs staty å Djurgården nedlagt lagerkrans och bringat sin sångarhyllning. Å Orsakullen invid Gunnar Wennerbergs byst tal af lektor Karl Starbäck och sång af Student-sångarförbundet. Tjärtunnor och kraftiga strålkastare belyste Orsakullen.
Ur Fataburen / Redogörelse för Nordiska museets utveckling och förvaltning År 1917)

Nathan Söderblom: ”Ett av de berömda ögonblicken från hans tid som kårordförande var, då studentkåren uppvaktade Gunnar Wennerberg valborgsmässoaftonen 1893 i universitetets vestibul, och Söderblom talade. ´Gunnar! Jag nämner dig icke med alla dina titlar och värdigheter´, började den unge studenten sitt tal och duade den 75-årige pensionerade ecklesiastikministern. Det vill mycket till för att lyckligt genomföra ett sådant retoriskt vågstycke. Den gamle Wennerberg stod stel och outgrundlig, men plötsligt när Söderblom kallade honom ´urstudenten´ , vände han sig till den bredvidstående övermarskalken – numera borgmästaren G.A.Björkman – och tog studentmössan från hans huvud och satte den på sitt eget huvud. Det måste ha varit en triumf för Söderbloms talekonst. Man skulle kunna säga att urstudenten och idealstudenten där möttes.” /Olle Nystedt: Nathan Söderblom (1931) s 55f/

Karl Starbäck, lektor och riksdagsman, som höll talet vid firandet på Skansen av hundraårsdagen av  Wennerbergs födelse, beskrivs på nätet som att han under studentåren varit en glad sällskaps- och sångarbroder. Gösta Malm har beskrivit  hur han senare kunde använda en glunt för att lätta upp en politiskt känslig situation.
Riksdagens statsutskott var på resa i övre Norrland strax efter "borggårdstalet" 1914.  Med på resan var många tunga politiker, förutom Starbäck t ex Axel Ekman och Olof Jonsson i Hof. Malm var med som opolitisk tjänsteman. Staaffska ministären hade just avgått, den politiska ställningen var oklar. Den ene politikern efter den andre anförtrodde Malm, att han erbjudits att vara med om att bilda regering. Mitt under en festlig middag kom telegram om den nya ministären och namnen lästes upp. Det blev ett politiskt tisslande och tasslande, parvis eller i smågrupper. Men Kalle Starbäck kom i tagen, fyllde ett champanjeglas, reste sig och sjöng glunten: "Ja, jordens kungar, sku abdikera, och ministrarna resignera..." Politiken jagades på flykten och den glada stämningen återställdes.
(Gösta Malm: I min krafts dagar, Sthlm 1963 s 89)
yy
Elias Grip: "Gunnar Wennerberg" i serien "Vår vitterhets stormän under 1800-talet" utg. av Sveriges Kristliga Studentrörelses Bokförlag (1925) (109 s).

Otto Sylwan: Poeter från 1830-50-talen. Sthlm 1925 Del XV i Sveriges Nationallitteratur 1500-1920 utgivet av Henrik Schück m fl. Sylwan har skrivit inledningen där GW presenteras i sitt sammanhang.
yy
N. P. Ödman; Lite till, Sthlm 1911 s. 227-238 om GW.
N. P. Ödman i Idun: Var W. självironisk? y

Pimpinella Ordens historia i kort sammandrag

Denna framställning bygger på de av framlidne Stormästaren Åke Ohlmarks sammanfattade och reviderade uppgifterna om den illustra Pimpinella Orden efter "Skarhultsboken, Röda Boken, Schwerinska minnesanteckningarna samt Ohlmarska minnesanteckningar och hågkomsterna".

Som framgår av Pimpinella Ordens statuter är Pimpinella Orden ett programmatiskt otidsenligt Ordenssällskap, som bygger på Bellmanska 1700-talstraditioner ("rödt vijn med Pimpinella") och vill verka för ett - under broderliga och konviviala former - strängt iakttagande av en förgången tids kultiverade och förfinade umgängesstil. Detta ety "Ingenting är omöjligt.....". Om Pimpinella Ordens äldsta historia är intet annat med visshet känt än att Orden existerade i Uppsala på 1840-talet såsom "den vidt berömde Piminellaorden" med ett icke preciserat antal "bröder" och med Gunnar Wennerberg som Stormästare sedan ett antal år. Han bar titeln "Signor Pimpinello" och tillträdde sitt ämbete med en oratin över ämnet "Beckasin och Pimpinella, eller huruledes dessa i urkunderna förekommande kabbalistiska utryck af ordensbröderna böra rätteligen förstås och uttolkas". Den Bellmanska frasen återkommer som första fråga i ritualen vid reception till Väpnargraden och orationsprincipen lever vidare i form av dissertationer och disputationer vid det fria Pimpinellska Universitetet.

Historien såväl före som efter Wennerberg är dunkel, men ordenstraditionen vill till förste Stormästare göra Adolf Bellman, skalden Carl Michael Bellmans son, och till Wennerbergs efterträdare August Sohlman.

I varje fall är det ett faktum, att Pimpinella Orden flyttade till Stockholm och efter några år där ingick i Ordensföreningen Idus Martii varifrån en kärntrupp på tio man bröt sig ut vid mitten på 1920-talet.

Sensommarsolen glödde över prunkande plommonträd i den vackra trädgården i centralaste Bromma, några hundra meter från Höglandstorget, där New Orleans-paraderna tog sin början år 1950: Gustaf von Plomgren och hans Lena (Sandegren) tog emot Sveriges ragtime-elit, med USA-celebriteterna och göteborgarna Peter Lundberg och Kjell Waltman i spetsen.
.....

I centrum lördagen den 13 september stod än en gång Gustafs pianola ("självspelande piano"), ett perfekt välskött instrument som inte bara går att spela "live" på utan kan ställas om för att återge pianorullar inspelade efter skilda system. Spelsugne Kjell utkristalliserade sig omedelbart ur skaran av tjoget vänner och levererade W. H. Tyers' "Maori - A Samoan Dance" och sin egen expresstolkning av Joplins "Maple Leaf Rag".
....

Gustaf interfolierade med smakprov ur sin jättesamling rullar, som tre raka stycken av/med Eubie Blake, pianostämmorna till "Nattmarschen"(2) och "Månen över Slottsbacken"(3) ur Gluntarne, två stomps av/med Morton,

Var man stamgäst som Carl Larsson, arkitekt Ferdinand Boberg som ritade både NK och huvudposten på Vasagatan, Oscar Björk professor på konstakademien och gluntarnas fader Gunnar Wennerberg kunde man utnämnas till kommendör eller Riddare av Tennstopet.

Bertil Almqvist:
”Gluntsångerna få icke vara självändamål, de ha blott välsignelse med sig, där de tjäna till vederkvickelse åt den målsynt arbetande, åt den, som i en hårdhänt tid kämpar för sitt människovärde…., åt den, som i sin gärnning drives av den nermanska ljusa entusiasmen för livet och framåtskridandet. Den entusiasm, om vilken Gluntdiktaren själv talade i sitt sista tal till Upsala studenter:

Entusiasmen är en himmelsk genius. Där den mottages med likgiltighet eller hån, där uträttas ingenting. Motarbetad av gongongfanfarer från mammontjänarna kan den stundom draga sig tillbaka, men den återkommer alltid hos ungdomen. Missbruken den ej, tagen ej kallsinnigt emot den, - ty det är på den vårt land slutligen skall bygga sitt hopp.”

Bertil Almqvist: Uppsalastudenten i Wennerbgergsvers och Strindbergsprosa.
Stoclholm 1926 s. 217

Kornitzky, Hans Georg: Wennerbergs "Gluntarne". Ein Beitrag zur nationalschwedischen Literatur. (Diss.) Hamburg 1940 bl. (Maskinskrift)

Joh. Lindblom: prof i Lund, rekor för LU 1945-47: 1943, långt efter att han flyttat från Uppsala till Lund, blev han av Lunds studentkår inbjuden att kåsera över Uppsala och Lund. Han talade om "månen över Uppsala och månen över Lund. Det behövs kulisser och gömställen för att månsken skall komma fullt sin rätt. Sådana fanns i Uppsala, medan det flacka Lund inte gav månen sådana möjligheter. Så blev för mig Lund idyllens stad, medan Uppsala blev romantikens." Han berättade "hur vi gärna såg på Uppsala med Gunnar Wennerbergs ögon. Ingen sann uppsaliensare kan utan rörelse sjunga eller höra dessa rader ur Gluntarne: "Högt opp i slottet varenda ruta/ blixtrar som vore den en ädelsten./ Tänk dig vid tornet en prins med luta/ fladdrande lockar och charmanta ben./ Och i ett fönster Cecilia Wasa/ bländade skön uti månens sken." Hur många gånger strövade jag icke ensam omkring däruppe på Slottsbacken i sena kvällar dagen före en tentamen med examensfebern brännande i kroppen."   Joh. Lindblom: "Från Askeby till Uppsala", utg. av Oloph Bexell 2011 s. 121

Leif Jonsson: Ljusets riddarvakt. Uppsala 1990 Diss. Han beskriver bl. a. polemiken mellan vänsterhegelianen B E Malmström och liberalen C F Bergstedt i Tidskrift för Litteratur 1852 om Gluntarne. "Medan liberalen hade den abstrakta, estetiska bildningen som måltavla, uppställde idealisten den akademiska estetiken som normen för borgerlig bildning." (s 15)

Mats Rehnberg: Gluntarna räknas av många som trista och gammalmodiga. Förmodligen beror detta på till stor del på att de till skillnad från andra visor inte är avsedda för solosång utan utgör dramatiska duetter. Det behövdes inte mer än de åtta mera lättsjungna raderna om "Här är gudagott" för att vi skulle få en av våra mest älskade sånger." Svenska Gästabud från alla tider. En antologi om svenska mat- och dryckesseder sammanställd av Mats Rehnberg, Sthlm 1963 s. 138)

Einar Malm: Men med glödande runor. Sthlm 1957. Slutkapitlet: ”Hela dess härliga saga finns kvar.” Ett kapitel till Gluntarens 100-årsjubileum.

Otto Sylwan: Poeter från 1830-50-talen. Sthlm 1925 Del XV i Sveriges Nationallitteratur 1500-1920 utgivet av Henrik Schück m fl. Sylwan har skrivit inledningen där GW presenteras i sitt sammanhang.

Sigfrid Siwertz:
"Så tog man studenten i maj under sekelskiftets år (1900).
Gunnar Wennerberg hade länge varit skolans inspektor (Norra Latin, Sthlm) och hållit  sagolikt tråkiga tal på avslutningarna. Gluntarnas diktare var en skugga av sig själv och kunde bara med en skälvande gammalmansstämma tala om allt som man borde akta sig för. En gång stod han och muttrade om det fördärvliga och snuskiga tobaksmissbruket. Lärarna satt i en krets bakom honom och den jovialiske Tunnan, som var en ivrig snusare, tog demonstrativt upp en väldig silverdosa ur fickan och lade in en jättepris med sked. Hela aulan log. Wennerberg blev visst förvånad och rörd över det stilla jubel, som lästes i våra ansikten. Han är inte den förste som alldeles misstagit sig om arten av en succé." (Att vara ung. Sthlm 1949 s. 136 f)

Sigrid Gillner skrev i ett brev till sin make: "Jag har varit glad i dag. Sjungit ensam i restaurangvagnen. Det befanns visserligen vara "Ack vad vårt liv är eländigt"– men i alla fall." (11 aug 1932. Återgivet i Eva F. Dahlgren: Fallet Sigrid Gillner. Falun 2008 s 161.)

Bengt Wahlström, Johnny Hagberg, Karl-Erik Tysk m fl, Gunnar Wennerberg. 2001. Inb. 152 s. Illustr. 120 kr

ERGO 13:2003 ägnar en helsida åt "Wennerbergs väg mot "Gluntarne" av Erik och Marta Ronne. Ingår i en serie artiklar av detta par, som finns på ERGO:s hemsida.
http://ergo.ronne.se

Hofberg, H. (förstår inte nu vad som avses men ska senare kolla och låter det därför stå)
ur: Svenskt biografiskt handlexikon. 1906.

Per-Erik Brolinson och Holger Larsen skriver: Fridavisornas musik 1999 (återgivet under Google: "Gluntarne")

Det finns vill vi hävda en obalans mellan visornas reception och forskningens betoning av deras textliga sida. Att Sjöbergs visor företrädesvis ägnats litterärt intresse är säkert ingen tillfällighet, såsom resultat av en akademisk disciplinindelning, utan ett förhållande som troligen också beror på att de analytiskt är svårhanterliga. Paradoxalt nog -- men som ofta i samband med populär och folklig musik -- är det hörbarligen enkla och lätt identifierbara samtidigt det analytiskt svåråtkomliga. Detta gäller för såväl musik- som litteraturvetenskapen. Fredrik Böök skrev 1923 i sin recension av Fridas bok:

Gärna skall musiken klinga med, ty det svenska folket, som kan hända har rätt måttligt intresse för tonkonstens högsta och strängaste uppenbarelseformer, älskar mera att sjunga än att läsa -- liksom vår klassiska studenttyp. Och allra helst skall det vara någonting som icke river upp, oroar eller stiger för högt mot det blå, utan ger frid och trevnad. Det svenska folket trivs uppenbarligen med Fridas bok.
 
August Brunius skrev samma år också om Fridas bok:

Genren ligger onekligen något på gränsen, och om det finns stora och goda verk i genren -- Fredmans epistlar och Gluntarna -- finns det också mycket enkelt trallande. Själva det nationella draget, själva den svenska visformen hindrar en uppskattning från specialisterna: det ser inte riktigt ut som "fin" litteratur.

Johan Sjöberg:

Studentföreningen var synnerligen impopulär bland företrädare för universitetet, kyrkan och de kungliga. Föreningens förste ordförande, sedermera historieprofessorn Wilhelm Eric Svedelius, talade om att "de gamla omätligt konservativa professorna voro grufveligen rädda för Studentföreningen". Man fruktade att "politiska kannstöperier" skulle frodas inom föreningen och motarbetade den på olika sätt. Det var t.o.m. så att om en enskild student tog ställning för Studentföreningen ansågs det att hans framtid därmed kunde äventyras.

Det fanns även studenter som avskydde föreningen, Gunnar Wennerberg omnämnde den t. ex. som "Studentföreningsdjäveln". Trots den beskedliga verksamheten, såsom tillhandahållande av tidningar och läsesalar, samt vetenskapliga diskussioner, var Studentföreningen kontroversiell. Den uppfattades som ett hot mot nationerna, det traditionella studentlivet och t o m mot själva samhällsordningen. Mycket förenklat kan två förklaringar ges till bråket kring Studentföreningen och de andra nya föreningarna. För det första var dessa föreningar organisatoriska uttryck för en ny typ av samhällsordning med betonande av frivillighet och individualism, medan universitetet var en korporation organiserad enligt den gamla privilegiebaserade samhällsordningen. För det andra representerade föreningarna nya uppfattningar om ungdomens politiska roll i samhället, uppfattningar som gick stick i stäv mot den patriarkalism som genomsyrade alla gamla korporationer, inte minst universiteten, som ju hade egna styrelser och egen jurisdiktion. Just universitetens privilegier och den akademiska jurisdiktionen var en symbolfråga i 1800-talets liberala angrepp på det gamla privilegiesamhället. Göranssonföreläsning på G-H  Nation.

Arne Garborg: Skriftir i samling, bind 1: Bondestudentar: XII

      Offset! 4112, 9 Side 182  XII.

Joli vart lang og strid.
   Det gjekk med Toddygilde og Matlag Dag etter Dag
Bygdi rundt, og Nattevaking og Dans innimillom; det var
ei Turing som Daniel ikkje hadde set Make til; Endre
Storr sagde paa sin Maate, at det var "Villmannen, som
rasa". Han og dei andre Bykarane heldt elles ikkje lengi
ut; dei drog til Byen att strakst yvi Joledagane.
   Men Daniel totte det stod godt til. Dei fine Herrane
hadde vori rimelege mot han sidan; og han var stød paa
at dei ikkje visste noko. Og Joleturingi skulde han alltid
klara. Han var som i Himilriki no mot ifjor dette Bìle,
daa han gjekk der inn-i Byen og svalt.
   Kor godt han i Røyndi lika dette Jolelive her, det fekk
han best vita daa det tok Ende. Det var reint vondt aa
gaa i Veg att med Striskjorta og Havrelefsa; og daa han
fyrste Gongen skulde til med Smaagutane og høyre deim
i Tysk, var det so han kunde rømt til Skogs, so leid var
han. Aldri i Verdi heldt han dette Stræve ut. Han kjende
det so vel, baade den Dagen og sidan.
   Ein Hugnad hadde han, og det var den, at Skjegge
hans tok seg godt upp. Og so var han visst i det heile
meir sjølvstendig no enn han hadde vori. Han hadde ikkje
lenger slik Ovvyrdnad for Proprietæren. Og den munnsterke
Endre Storr hadde i k k j e kunna rikke han i hans gamle
Tru paa Aand og Ide. Han hadde ein Dag vaaga seg
i Ordkast med denne Mannen. Vilde Grosseraren v e d s t a a
den Setningen -- hadde han spurt -- , at det berre
var dei rike som kunde vera upplyste? Til dette svara
Grosseraren ja. Og han hadde Autoritetar for seg, Tenkjarar
"som Herr Kandidaten sjølvsagt kjende likso godt
som han"; ja det var i k k j e Daniel, som vann i den Striden
Men han v i s s t e at Storr hadde Urett; Grunnane fekk
han tenkje ut etterkvart. Storr hadde Urett i det heile.
Det som han fór med, det var paa tvers mot alt det Daniel
hadde høyrt og lært; heile Samfunde, fraa Kapellan Hirsch
Side 183
til Dølen, fraa Professor Darre til Fram, vilde samrøystes
fordøme slik Materialisme.
   Han var ikkje so bundin av sine gamle Autoritetar heller
som fyrr. Han tok til aa skýna, at ikkje alt som glima
var Gull; naar endaa ein Mann som Folkehøgskulelærar
Meier kunde vera ein aandeleg Næringsspekulant, so var
det ikkje godt aa vita kven ein skulde tru; "Den gode
Borger" laug kannhende mindre enn Folk tenkte. Kven
kunde t. D. vita, um Kapellan Hirsch var slik ein Mynstermann
som han galdt for? Hadde han ikkje ein Gong
reist ifraa ein Gjerning, av di han ein annan Stad kunde
faa nokre Hundrad meir i Aarsløn? -- Nei, nei; um
Hirsch vilde ikkje Daniel tenkje slikt. Men dei andre,
 -- kven kunde han stole paa av dei andre?
   Av Fru Louise hadde han høyrt, at Kjærasten til Hans
Haugum skulde vera ei Gjente paa sine 10000. Kven
skulde ha tenkt, at Haugum hadde slik Sans for Pengar?
Og kven kunde vita, um ikkje han for dei 10000 Dalane
hadde selt og svìki -- sin Ungdoms Ideal?
   Fru Louise hadde sagt, at Haugum var ein Mann som
hadde L y k k a med seg. Hm ja; paa ein Maate. Det
hadde ikkje vori ille, um Inga Holm og hadde vori rik;
det hadde vori ein greid Maate aa koma ut av Armodsdomen
paa. Eller ... um ein hadde havt eit anna Ideal?
Det var i Grunnen tankelaust aa binde seg, fyrr ein var
so gamall at ein hadde eit Grand Greide paa Verdi.
   Han tottest tydeleg forstaa, at Hanna ikkje hadde noko
imot han. I det seinare hadde ho jamvel vorti meir husleg
av seg, baade i Klædnad og elles; og det var komi
paa, etter at Daniel ein Dag -- paa Tal um fru Stensrud
 -- hadde sagt at han lika huslege Kvinnur. Fyri Jol
hadde ho helst spéla norske Folketonar, som han hadde
sagt han var glad i; etter Jol, daa han fortalde henne at
han var förtjust i "Gluntarne", tok ho til med deim, spela
"Gluntar", so Daniel vart mest leid av det. Flere slike
Merke var der; og Daniel tenkte med seg, at det i Grunnen
var Synd i Gjenta; ho kunde vera betre verd enn aa bli
gangande Attergløyme. --
   -- Han dreiv paa og tagde med sine Meiningar som
Side 184
fyrr. Men han gjorde det paa ein annan Maate; for ljuge
vilde han ikkje. Naar Proprietæren kom med sine Setningar,
heldt Daniel fram kva Motpartie meinte; "so og
so segjer dei; kva skal ein svara til det?" -- og so lét
han sistpaa Proprietæren vinne. Dette gjekk godt. Daniel
var i Grunnen leid av den Politiken.

Arne Garborg: Skriftir i samling, bind 7: KNUDAHEIBREV: VIII

Offset! 1290, 9 VIII

Knudaheio 3. 6. 1902.      
       Du Steinar!
   Det er kaldvori i Aar, og helst ser det ut til ein
Regn-Sùmar.
   Hulda og eg køyrde fraa Bryne til Undheim i full
Vinterbunad og fraus so me skalv; det var i Slutten
av Mai Maanad. Og enno er det so, at eg maa hengje
paa meg alle dei Fillune eg eig, naar eg skal vaage
meg aat Skriveborde. Som er ei Aln langt og attan
Tomar breidt ...
   Hulda? Ja; ho var her nokre Dagar; ho skal til
Færøyane. Ut i Atlanteren, paa Golfstraumen, der ho
no snart ligg, vil det vera lognare, fær eg tru ...
   Golfstraumen? Færøyane? -- Ja bia no litegrand.
No skal du trast faa det.
   Hulda hev vorti so glad i Folkevisune vaare. I det
me hev av deim daa; for du veit at ei heil Mengd av
deim ligg uprenta paa tvo Professorloft og vert der
liggjande til Verdi øydest. Men lat os takke til at me
fekk Jørgen Moe og Landstad og Ross, fyrr Verdi vart
altfor lærd; i det heile skal ein "nøies med hvad man
har faat", som Diktaren segjer.
   Ho hev elles aldri brytt seg um Folkevisune, ho
Hulda. Det er Nordmanns Vis; kva skal me med slikt,
naar me hev Gluntarne og Schubert? Men so hende
det noko her um Aare: T h o r v a l d  L a m m e r s tok til
aa kveda Folkevisur. Denne store Songaren med sin

 
Side 254

magtfulde Kunst og si rolege Kraft var som skapt og
send til aa ny-reise denne herlege Dikting. Og millom
deim som vart tekne av Folkevisesongen var Hulda.
Visune fekk Liv, og Magt; større, fagrare Tidir vakna
genom deim; skulde det vera reint raadlaust aa faa
denne Songen upp att?
   Det vart stundom nemnt noko um "Færøydans";
den skulde eikorleis hava Samanheng med Folkevisur.
Men ingen i Norig hadde Greide paa Færøydansen.
Me hev gløymt vaare Ut-land som me halvt-um-halvt
hev gløymt oss sjølve. Men so kom Hulda ifjor til
København. Der fekk ho Tak paa eit lite Skrift um
Færøydansen av H j a l m a r  T h u r e n. Og freista, daa
ho kom heim att, aa setja upp ein slik Dans. Det
gjekk ikkje verst. Men meir og meir skýna ho, at ho
maatte s j a a Færøydansen; og J ó h s .  P a t t u r s s o n,
Riksdagsmannen fraa Færøy som ho raaka i Kristiania
ein Gong, gav henne same Raadi. So fekk ho Greide
paa Færøy- og Islandsbaaten "Egil"; og i Aar bar det i Veg.

Per Anders Hellqvist:
”Gluntarne” nådde hösten 1849 för första gången en bredare publik då första häftet kom ut i  tryck, gnetigt kritiserat av beckmessrar som fann sångerna bryta mot akademiska musikaliska rättstavningsregler. (i En sjungande August. Om Strindberg och musiken i hans liv. Sthlm 1997. s 24)

(Ein Beckmesser ist ein kleinlicher, pedantischer Kritiker, nach dem Nürnberger Meistersinger und Schreiber Sixtus Beckmesser in Richard Wagners Oper Die Meistersinger von Nürnberg von 1867.
 
Die Figur des Beckmesser lehnt sich an den historischen Sixt Beckmesser an, den die Nürnberger Meistersinger zu den zwölf Alten Meistern zählten. Dieser lebte wohl (historische Zeugnisse fehlen) im 15. Jahrhundert in Nürnberg.

Tom Lundin: Bland Tunguser Turkar och Trattar. Studentkotterier och studentordenssällskap i 1800-talets Uppsala, Sthlm 2009

Ur UNT:s webbsidor tisdag 8 maj 2007
W:s Malmsjötaffel
Uppsala universitet får en Malmsjötaffel från 1800-talet som har tillhört familjen Wennerberg. Donationen kommer från Karin Ensmann i tyska Truchtlaching som fick instrumentet av sin farfar, målaren Brynolf Wennerberg. Taffeln överlämnas tisdagen den 8 maj på Musikinstitutionen Musicum.

Ingrid Elam skrev 18 febr 2010 i DN:
Ännu fler poeter skrev vers i Bellmans efterföljd. Stenström nämner många men koncentrerar sig på de åtta mest namnkunniga. Det blir ändå lite för mycket av det goda, av de åtta är det endast Stagnelius och möjligen Snoilsky som tål omläsning, jag tvivlar på att Gluntarnas Wennerberg är värd att hållas vid liv och Valerius och Sätherberg är med rätta stendöda."
PS Ingrid Elam efterträdde Lönnroth som ordf. i Kulturrådet så hon borde ju vara omdömesgill

Kornitzky, Hans Georg: Wennerbergs "Gluntarne". Ein Beitrag zur nationalschwedischen Literatur. (Diss.) Hamburg 1940 bl. (Maskinskrift)