Texter om Gluntar och Wennerbergiana efter Svensons bok
(eller som ej tas upp av Svenson)
Se även  Andra referenser till Wennerberg.

Gluntarna hör till spexets förhistoria
Christer Åsberg
konstaterar i en spexhistorik att Gluntarna hör till spexets förhistoria. ”De är dramatiskt slagkraftiga exempel på ett slags protospex som lånar drag från de samtida lustspelen men också från den verklighet som omgav studenterna. Ett framgångsrikt sångspel av något äldre slag, Edouard Du Puys Agander, Pagander och Winberg, 1818, framfördes länge och inspirerade Wennerberg när han började sin karriär på 1840-talet. Långt senare återvände han till sin ungdoms sångspel genom att tonsätta det studentikosa upptåget ”Auerbachs Keller” ur Goethes Faust för solo, kvartett och kör 1877. Det spexiga stycket fick fäste i Ultunas musikaliska mylla under 1800-talet och ansågs i OD-sammanhang spelbart så sent som 1959.”
(Alla Tiders Uppsalaspex. Carlssons bokförlag 2016 i kapitlet Från bronsålder till guldåldrar. En spexhistoria s. 21)


Hedin, L. Alfr: Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugeene von Stedingk. Ett par minnesbilder med anledning af Gluntarnes femtioårs-jubileum och Wennerberghyllningen i Uppsala den 15 maj 1901 i Ord och Bild 1901 s. 41-53.




Carl Rupert Nyblom skildrar i denna uppsats Gunnar Wennerberg, bl a som gluntsångare, för Nyblom fick ibland sjunga tillsammans med GW. Men han sätter också in GWs musikskapande i sitt musikhistoriska sammanhang. Han pekar på inflytande från Bellman men vad gäller förmågan att skriva både ord och musik till sina sånger lyfter han fram Erik Gustaf Geijer som förebild. Han ger tips om hur olika gluntar kan framföras för att nå avsedd effekt.

CRN karakteriserar också GWs kompositioner i andra genrer.

En lustig detalj är att GW blev medlem av OD – som auditör ! (passiv medlem, senare kallas denna kategori ”Farbror”). Uppsatsen inleds med att den då 67-årige författaren vänder sig till den 82-årige GW med en vänskapsfull hyllning.

CRN 1(832-1907) var professor i estetik samt litteratur- och konsthistoria vid Uppsala universitet och ledamot av Svenska Akademien. Uppsatsen skrevs 1899 och publicerades i Ord och Bild följande år och har påträffats av Nils Sjölander, som också gjort en pdf-fil av texten för vår hemsida.

Länk: http://gluntarna.se/Nyblom_1899.pdf

Texter i DN av Ove Säverman

PÅ TAPETEN: Fylleriets visdiktare
Glunten i lunden

Gluntarne som “stinkande smittor”
Richard Dybeck, jurist och fornforskare, som ägnade sig åt folkmusik, skrev 1865 att folkvisor sjöngs före 1830 sällan i Uppsala. Men omkring 1845 blev det ändring genom Geijers och Hæffners herrliga tonskapelser, som stod folkmelodin nära. “Juvenala trallar hofvos vid denna tid upp och gingo som stinkande smittor öfver land och rike”. Enligt Leif Jonsson avsågs därmed Gluntarne. (Leif Jonsson: Ljusets riddarvakt. 1800-talets studentsång utövad som offentlig samhällskonst. Uppsala 1990 s. 149.)


Annerstedt om Wennerberg

Nils-Eric Fougstedt 1910-1961.
Skall GLUNTSÅNGEN DÖ UT? (Publicerat i Hufvudstadsbladet 17 jan. 1937)
Han var alltså 1937 27 år och studerande vid Helsingfors konservatorium.
Följande år anställdes han vid den finländska radion och fick därmed möjlighet att befästa glunttraditionen. Kanske än mer så när han under några år var dirigent för manskören Akademiska sångföreningen i Helsingfors.


Harald Eklund om gluntar

Albin Warne: "Striden om de s.k. småläroverken" (Årsb i sv underv.hist 113) (1965) s 54-57 o 104-105 handlar om GW o hans inlägg i riksdagen 1873 o 1890.


Taube Signe f Wennerberg "Några bref från landshöfdingen Gunnar Wennerberg till landshöfdingen Curry Treffenberg." 1918/19 s 135-141. .

Uppsatser från litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala:

Robert Egnell:


Ur käll- och literturförteckningen till hans magisteruppsats saxar vi följande, som inte tas upp i Sven G. Svensons bok:


Kungliga biblioteket: (Vs 150), Koncept till Gluntarne (Wennerberg).
Uppsala universitetsbibliotek: Odensviholmsförvärvet (439 0:1), Gunnar Wennerberg: Tidigt manuskript till Gluntarne.
Almquist, Sigfrid: Wennerberg, Hans tid och hans gärning, Stockholm 1917.
Almqvist, Bertil: Upsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa, Stockholm 1926.
Bennich-Björkman, Bo, Furuland, Lars och Lönnroth, Lars: ”Liberalismens tidsålder,
   en periodöversikt 1830-1890”, i Den svenska litteraturen III, red. Lönnroth, Delblanc,
   Stockholm 1988.
Burdach, Konrad: Studentensprache und Studentenlied in Halle vor hundert Jahren, 1894.
Grout, Donald J. Palisca, Claude V. A History of Western Music 5 ed. London 1996.
Hackzell, Axel: Turkiska Musiken, anteckningar till juvenaleriets historia, Uppsala 1921.
Hellberg, Johan Carl: Sånger från Upsala för trettio år sedan, Hamburg 1866.
Holmquist, Ingrid: Salongens värld: om text och kön i romantikens salongskultur, Eslöv 2000.
Holmquist, Ingrid: ”Vänskap och kärlek som projekt i salongskulturen: om Malla
    Silfverstolpe och Amalia von Helvig som salongskvinnor och skribenter”,
    Nordisk salonkultur, et studie i nordiske skønånder og salonmiljøer, s. 209-229
    red. Anne Scott Sørensen, Odense 1998.
Hägg, Göran: Den svenska litteraturhistorien, Stockholm 1996.
Jeanson, Gunnar: Gunnar Wennerberg som musiker, Uppsala 1929.
Jonsson, Leif, Tegen, Martin: Musiken i Sverige III: Den nationella identiteten 1810 - 1920,
    Stockholm 1992.
Lönnroth, Lars: ”Lärdomsstadens Ljus - Geijer och den akademiska offentligheten”, i
    Den svenska litteraturen III, red. Lönnroth, Delblanc, Stockholm 1988..
Mankell, Abraham: Sveriges tonkonst och melodiska nationaldikt, Stockholm 1853.
Olsson, Bernt, Algulin, Ingemar: Litteraturens historia i Sverige, Stockholm 1995.
Philipsson, J.: Student-visbok: Studentens glada lif, eller den politiserande, majfirande, 
    serenadgifvande, sexande, laborerande och poculerande ungdomen, skildrad i sånger af svenska, norska, danska, latinska, franska och tyska författare, Göteborg 1850.
Rinman, Sven: Studier i svensk bokhandel, Svenska bokförläggareföreningen 1843- 1887,       Stockholm 1951.
Sjöberg, Johan: ”En tagg bland blommor. 1840-talets studentkarnevaler i Uppsala”, i
 När studenten blev modem - Uppsalas studenter 1600-1850, red. Henrik Agren,Uppsala 1999..
Taube, Signe: Gunnar Wennerberg. Bref och minnen I, Stockholm 1913. (Delarna 2 och 3 kom ut några år senare)
Öhrström, Eva: ”Musikalisk salong i Europa och Norden - en översikt” Nordisk
   salonkultur, et studie i nordiske skønånder og salonmiljøer, s. 57-75, red. Anne
   Scott Sørensen, Odense 1998.
   Om hur GW valde att ”resignera”:
E. A. G. Kleen: Den stora ofreden vid Karolinska Institutet. En återblick, Sthlm 1892.           Lärdomshistoriska samfundets årsskrift Lychnos 1969-1970.sid 200-248
Rolf Kaijser: Gunnar Wennerberg, kung Oscar och professorsstriden vid Karlinska institutet 1890-91.
Erik Nordenson: Aktenstücke betreffs der Besetzung der ausserordentlichen Professur der         Ophtalmologie am Karolinischen Institute…. Stockholm 1892.
Björn Tengroth: The appointment of Johan Widmark to the first chair in ophtalmology in        Stockholm 1891 i Documenta Ophtalmologica 68: sid. 145-156, 1988.
Samuel Landttmanson:  Gunnar Wennerberg som kriarättare. Vestrogothica, skriftserie utg av
  Västgöta nation i Uppsala VI s 51-57 (Uppsala 1944)
      /Skaraborgs länsmuseum/ "Museet förestods av den kände Skaralektorn Sven Hof - en lärd linnean. En senare lektor och intendent var Gunnar Wennerberg, som 1849 införde en kokosnöt, en paddelåra och fem förgiftade pilar från Söderhavsöarna, allt insamlat på fregatten Eugenies världsomsegling.
/Hagberg, Ulf Erik: Tio år i tiotusenåriga Skaraborg. I: Vestrogothica 1989 (1989), s 12
Arne Garborg: Skriftir i samling, bind 1: Bondestudentar: XII

Wennerberg som boksamlare

Jag borde ju ha antecknat, vad allt han hade att berätta om förflutna tiders yrkesförhållanden, men under min av brådskande göromål överhopade verksamhet, har jag aldrig hunnit med att föra någon dagbok. Bland det han berättade minnes jag dock att han omtalade Gunnar Wennerberg som en av sina bästa kunder. Wennerberg samlade bl.a. elzevierer [ɛlsəvi:ʹr-, böcker utgivna av förläggarsläkten Elzevier, mestadels tryckta i litet, smalt duodesformat] och dessa hade J. stående långt uppe vid taket. Men W. var lång till växten och uppklättrad på stegen drog han då och då fram en och annan volym. Emellertid måtte han en dag ha funnit någon verklig dyrgrip, och han såg mycket förvånad ut, då J. för denna begärde blott några kronor. Då han var i färd med att avlägsna sig frågade han J., om denne hade tid att infinna sig i Wennerbergs bostad den följande söndagen, för att se på några böcker som W. ville bli av med. J. fick där plocka åt sig flera klädkorgar med nya och kuranta böcker, och vid uppgörelse om priset försäkrade gluntarnas skald, att han hos J. köpt så många elzevirer till hyggliga priser att han absolut ej gjorde anspråk på betalning för sina egna böcker. Har någon bland mina snälla kollegor råkat ut för en dylik generositet?

ur Om Björck och Börjesonantikvaritatets historia

Herdin K.W. Gammalt och nytt. En samling kulturbilder från skilda tiders Uppsala. Uppsala 1935 Slutkapitlet heter: Kommentarer till några av Gunnar Wennerbergs Gluntar. Det har delvis återgivits på denna hemsida under Wennerbergiana. Komplettering till W:s inledning.

Herdin K.W. Gammalt och nytt. Kulturbilder från skilda tiders Uppsala, 1937:
I kaptlet "Kring Gunnar Wennerberg och Uppsalavännerna på hans studenttid"  (s 137-162) besvaras frågan:     Var bodde Wennerberg under sin studenttid? Därvid gör han  också utvikningar till W:s vänner, Malla Silfverstolpes salonger och de små Knöösarna, Pimpinellaordens Midvinterfest 1845, J.A. Josephson, Hedda Cronstedt mm

Herdin nämner följande texter, som inte tas upp av Svenson:
Malla Montgomery-Silfverstolpe: Memoarer
Signe Taube, f Wennerberg: Gunnar Wennerberg: Bref och Minnen
Anna Hamilton Geete: De små Knöösarna

Leif Jonsson sätter in Gluntarne i sitt musikhistoriska sammanhang i sin dr-avhandling ”Ljusets riddarvakt. 1800-talets studentsång utövad som offentlig samhällskonst”. (Uppsala 1990) ”Inget har betytt så mycket för studentromantiken  som GLUNTARNE.” Han avslutar detta avsnitt med:

”…återspeglar sångsamlingen ett tvärsnitt av en students musikliv, alltifrån den enkla studentvisan till erfarenheter från salongens och operans värld. Wennerberg kan därmed inte skyllas för plagiat. Paroditekniken – förfarandet att använda redan känd musik i nytt sammanhang – var allmänt vedertagen inom sällskapslivet och sångerna var från början inte alls avsedda för en offentlig publik.” (s 182 ff.)

Syréhn, Gunnar,
Sparka mot porten och storma!” Studier i Gluntarne som teater. With a Summary in English, ”Kick at her Front Door and Batter!” Studies of the Theatrical Side of Wennerberg’s Gluntarne (The Boon Companions). Department of Literature, Uppsala University, Box 632, SE-751 26 Uppsala, Sweden. Gidlunds förlag, Box 123, SE-776 23 Hedemora, Sweden, info@gidlunds.se, published in 2009. A literary study. ISBN 978-91-7844-772-5, XXX pages.

 

Nygammal bok om W

Jag har på Carolina lånat en bok om W. i Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie  nr 5:  Gunnar Wennerberg - ministern,  guvernören, serafimerriddaren, landshövdingen, tonsättaren,  filosofen, skalden (Lidköping 2001).

Red: Bengt Wahlström och Johnny Hagberg 152 sid, Slutsåld på förlaget.

 

Boken är ju inte ny men jag kommer inte ihåg att jag hört om den tidigare och kallar den därför nygammal.

Den presenteras på vår hemsida eftersom den både är aktuell och svåråtkomlig.

 

1. Först en översikt:

Johnny Hagberg inleder: GW - vem var han? (s 9-30) Han återger fakta som vi i allt väsentligt redan läst men en del var nytt för mig.

 

Sen följer Anita Gustavsson: Kvinnorna W. Där presenteras Sara W, De kärvännliga beundrarinnorna (Malla m fl) Hedda W. samt  Släktarvet (Brynolfs dotter Sara W-Reuter) s 31-64

 

Bengt Wahlström: GW och den inomkyrliga väckelsen. Innehåller mycket som jag inte visste. s 65-88

 

Karl-Erik Tysk: Atterboms docent - Om GW som filosof. d:o. s 89-116


 

Sören Bolander: GW - studentsångare och kyrkomusiker s117-138

 

Gunnar Richardson: En skolman som skolminister s 139-152

 

2. Axplock bland sånt som jag inte tror mig ha läst på annat håll.

 

Inledningen:

Glimtar från barndomshemmet och W:s musikaliska aktivitet i gymnasiet. Konkurrensen om lektorstjänsten – en medsökande A.G. Hollander hade bättre meriter än W och överklagade. Brev från svågern, greve Rudenschiöld om W:s sista dagar. Foto av lokaltidningen Westgöta-Postens extranummer om W:s död som trycktes några timmar efter W:s död. Westgöta-Postens referat från begravningen.

 

Kvinnorna W:

Om Sara s 31-46. Malla s 46 f, Alida Knös s 47 Ava Wrangel s 48 ff,Hedda s 50-61, Sara W-Reuter s 61-64.

 

W. och den inomkyrkliga väckelsen:

Tre kristliga liberaler som W. var i kontakt med men inte influerades av (EG Geijer, Thekla Knös som förmedlade den swedenborgska traditionen från W:s hembygd och Betty Ehrenborg. W:s skarpa recension 1847 i Frey, Tidskrift för vetenskap och konst av Emilie Flygare-Carléns roman En natt vid Bullarsjön. Han anser att förf:s karikatyr av den religiösa väckelsen blir till ”ofrivillig självparodi”. Kontakt med Rosenius efter flytten till Stockholm. Både Gunnar och Hedda var läsare. Men Gunnar hade med sig en legering av försynstro, gudsförtröstan av gammallutherskt och humanistiskt slag och en humanistisk öppenhet för mäniskoandens spekulativa kraft. Hedda skrev: Gunnar säger alltid att Gud inte blott är god och sann utan skön, och det går inte an, att vi människor vilja ur hans värld, … vilja utesluta några av dessa egenskaper. Det sköna måste ha sin plats och få taga ut sin rätt.”

 

Atterboms docent

Från fackfilosofisk synpunkt kanske det inte finns någon som helst anledning att slösa krut på en så död hök som W. Men ska man skildra W:s person kan man inte lika lätt gå förbi hans filosofiska engagemang.

W:s disputation pro exercitio om 54 sid har titeln: Försök till en Paralellism mellan de religiösa Kulternas och den bildande Konstens historiska utveckling. Tysk refererar innehållet och sammanfattar att avhandlingen är dilettantmässig. Han refererar hur disputationen gick till. Tysk skildrar turerna innan W. fick sin docentur.

För att ytterligare meritera sig i estetik författade W. ännu en avhandling på latin om Hegel tolkat Spinoza rätt. Tysk refererar även innehållet i denna avhandling och hur disputationen gick till. På slutet kommenterar Tysk W:s kritik av Fahlcrantz.

 

W – studentsångare och kyrkomusiker

En trevlig sammanfattning av vad som tidigare skrivits.

 

En skolman som skolminister

W. var som lektor vice ordf. i Skara stadsfullmäktige och fattigvårdsstyrelse och ledamot av landstinget i Mariestad.  Som statsråd intresserade sig W. inte förde återkommande kraven att göra folkskolan till bottenskola i relation till läroverken.

 

Hans intresse gällde läroverken. Han gick emot en av honom själv tillkallad utredning och föreslog riksdagen att flytta latinet från läroverkets andra till dess fjärde klass. Därmed blev de tre första klasserna gemensam för både latinare och realare. Hans förslag att sänka minimiåldern för inträde i läroverket från tio till nio år gick inte igenom. Det ansågs motverka strävandena att göra folkskolan till bottenskola. En tredje fråga gällde att minska elevernas arbetsbörda; många ansågs överansträngda. Det blev bl a en minskning av antalet skriftliga hemuppgifter och en lindring av fordringarna för avgångsexamen.

 

Han stödde till mångas förvåning en motion om anslag till folkhögskolorna – en sensation! När han blivit landshövding i Växjö valdes han till riksdagsledamot och  bevakade då folkhögskolans intressen.

 

När han återvänt till posten som ecklesiastikminister stödde han anslag till Stockholms arbetarinstitut. Biskop Billing ansåg att ledaren för institutet, läkaren och fritänkaren Anton Nyström var ateistisk och revolutionär och krävde att anslaget skulle dras in. Men W. menade att det var fullt möjligt att hålla isär ledarnas åsikter och objektiva fakta. Billings förslag skulle innebära ett kraftigt slag mot ”de oskyldiga arbetare som här i staden söka en högre grad av bildning”.

 

Han ville också att flickornas möjligheter till studier borde förbättras. Med stöd av en utredning föreslog han att flickläroverk skulle inrättas i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Han mötte motstånd, bl a att kvinnan därigenom skulle lockas bort sin rätta ”verksamhetskrets”, familjen. W. svarade: Det fanns en tid, då en fattig flicka kunde genom sömnad försörja sig… men den tiden är för de flesta förbi. Det fordras nu en mångsidigare eller annan duglighet för att slå sig igenom. Och det är en sådan som staten bör bestå, sig själv till vinst.” Först vid nästa riksdag gick ett reviderat förslag igenom.

 

En proposition om röstberättigad kvinna skulle kunna väljas till ledamot av skolråd och fattigvårdsstyrelse försvarade W. med stort engagemang.

 

Richardson avslutar detta avsnitt: ”Om man vill peka ut manliga ”feminister” på 1800-talet så måste Gunnar Wennerberg finnas bland de främsta – om den saken råder ingen tvekan!”

 

1890 var det dags att åter reformera läroverken. W. intog en mellanställning i frågan om latinherraväldet; han föreslog att man inte längre skulle kräva att eleverna skulle kunna översätta från svenska till latin. Han signerade också proposition (1891) om att realstudenterna skulle kunna studera vid universitet och att avlägga filosofiska examina.

 

Richardson rubricerar slutavsnittet: Samhällsengagerad humanist och självständig politiker. Han pekar där bl a på att W. vände sig till riksdagen även i frågor som han kunde avgjort på egen hand. En sak som med god vilja kanske kan ses som en parlamentarismens förebud; och detta i desto högre grad som han vägrade att alltid låta sig styras av kungen.

 

Som lektor gick han emot både rektor och övriga lärare och krävde hårdare tag mot självsvåldiga gymnasister i en otrevlig pennalismhistoria.

Referent: Harald Bohlin


 
Referenser med anknytning till Gunnar Wennerberg, som anges i Tom Lundin: Bland Tunguser, Turkar och Trattar. Studentkotterier och studentordenssällskap i 1800-talets Uppsala.  Malmö 2009 och ej finns nämnda i Svensons biografi

 
Auber, François  (1833)  Sångstycken ur operan Fra Diavolo. Hedbom, Stockholm
Bohlin, Folke (2009)  Fyrstämmig studentsång. Ett 200-årsminne. Acta Universitatis Upsaliensis,  B. Inbjudningar, 157, Uppsala
Chrysander, Olof  (1941)  Åkerstens. Juvenalisk Årsbok 1939-1940.
Davidsson, Åke (1961)  Här och där små krogar. Almqvist & Wiksell, Uppsala
Hackzell, Axel  (1921,a)  Turkiska musiken i Upsala. Ur studentlivet på 1820- och 30-talen. Upsala Nya Tidning, Julnummer
Hackzell, Axel  (1924a)  Juvenalerna 1849. Ett 75-årsminne.  Uppsala
Hägg, S.A.  (1881/1966)  Bacchi-templen i Upsala. Almqvist & Wiksell, Uppsala.
Lundin, Tom  (2005)  Enkan Bloms Bekanta, E.B.B. Ett kortlivat ordenssällskap. Uppsala Publishing House, Uppsala.
Sjöberg, Johan  (2002)  Makt och vanmakt i fadersväldet. Studentpolitik i Uppsala 1780-1850. (aa) Studia Historica Upsaliensia, 206.
Strömholm, Stig  (1998)  När föddes studenten?  Lychnos, sid. 187-199.
Taube, Gurli  (1963)  Musik, dans, språk och andra akademiska färdigheter i Uppsala. Acta Univ. Upsaliensis, C: 5, Uppsala.
Taube, Nils E.  (1940)  De Delandska Teatersällskapen i Uppsala.  Almqvist & Wicksell, Uppsala.
Taube, Nils E., Eklund, Torsten, Rehnberg, Mats & Åhlén, Bengt  (1948)  Uppsala i närbild.  Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Taube, Nils E.  (1950)  I de glada musernas tjänst. sid. 387-434 i ”Upsalastudenten genom
Tiderna. En skildring utgiven i anledning av Upsala Studentkårs hundraårsminne.”, Uppsala.
Treffenberg, Curry  (1851)  Juvenalia  Handskrift i UUB.
Wennerberg, Gunnar  (1922)  Sextettens upplösning.  Hackzell, Uppsala.

<<<<<Tillbaka till innehållsförteckningen
<<<<<Tillbaka till första sidan