Wennerberg självironisk?   N. P. Ödman skrev i Idun 18 maj 1901: Gunnar Wennerberg. Ett blad ur min minnesbok. Denna artikel finns inte med i Sven G. Svensons litteraturförteckning varför jag gör ett litet sammandrag. Redan som gymnasist i Karlstad sjöng han både Gluntar och körverk av W.   Gluntarnas popularitet är en annan och mera begränsad än de fosterländska körernas: dessa senares måste ju av naturliga skäl vara mycket vidsträcktare. Men Gluntarnes är inom en viss krets, nämligen yngre och äldre student-generationers, icke mindre intensiv. Att senterandet av gluntarna dock är av mycket olika grad och art bland den stora krets av nuvarande oh f.d. ”academici”, är mycket naturligt. Olika sinnen och livsåskådningar, olika musikalisk och poetisk begåvning, olika förmåga av humoristisk uppfattning, ja, till och med olika ställning till den nu så brännande nykterhetsfrågan, kunna här vara bestämmande. Men visst är, att denna genialiska Wennerbergska skapelse i sina bästa nummer åt tusenden berett stunder av musikalisk och poetisk njutning, av glad vederkvickelse, av drömmande natursvärmeri – åtminstone under en viss period av deras ungdomstid, innan livets strider och livets allvar, och, jag tillägger, innan de djupare livs- och evighetsfrågorna dragit mången bland dem allt längre och allt mer berättigat ifrån den lätta, sorglösa och lekfulla ungdomsvärld, där dessa Gluntar röra sig och hava sin varelse.   Ödman erinrar om att gluntarna är en lika mycket ironisk som humoristisk skildring av ett stycke studentliv på 1840-talet. Wennerberg skulle säkert vara den förste att beklaga, om någon ytlig ung student toge sig för att göra hans Gluntar till en eggelse att föra ett alltför muntert och lättjefullt uppsalaliv, något som nog alltför ofta torde ha skett, till skada både för Gluntarna och för dessa glada studenter. W. betraktade sin tids studentliv med en humoristisk blick och ett självironiskt leende.   Skönast av alla Gluntarne är En solnedgång i Eklundshofsskogen. Vilken stämning, och vilken äkta svensk stämning ligger ej i denna sång!   J. A. Josephson beskriver i en dagboksanteckning från 1842 att W. lämnat in för inövning några gamla motetter och annan kyrkomusik av Astorga. De övades in och väckte beundran för sin klassiska skönhet. Sedan upptäcktes att de var komponerade av W. själv. Detta skedde 4, 5 år innan han skrev sina Gluntar.   Vet någon läsare, om Ödman senare arbetade in denna text i någon av sina många böcker? Tillbaka till innehållsförteckningen Tillbaka till första sidan