Oljemålning av Otto Beronius,
Foto och ägare till porträttet: Leif Beronius.
Otto Beronius var farfars farfars bror till Leif Beronius.)
Sångarhyllning "Ur-Glunten"
Strängnäs 26 aug - 06 - Ingemar Mundebo
Välkommen! Jag säger detta som ordf. i ODs Vänner till alla här med relationer till Sångsällskapet Orphei Drängar, till Gluntakademien, till Veteraner och Vänner och likaså till några representanter för Strängnäs kommun.
Detta är en något ovanlig sångarhyllning. Den knyter inte an till någon födelsedag eller dödsdag. Och ingen av oss som är här kände ju Jonas Otto Beronius och hans familj, förklarligt eftersom han gick bort redan 1895.
Och ändå känner vi honom så väl. Vi har tillsammans med honom upplevt
- en solnedgång i Eklundshofsskogen
- en månskensnatt på Slottsbacken
- en nattmarsch i S:t Eriks gränd - kanske t.o.m. upplevt "dagen därpå"
- tagit avsked på Flottsund - "fast visst for vi med till Alsike".
Jovisst känner vi honom, Glunten, glytten säger vi i Sydsverige och åtminstone då i Uppland om unga män, pojkar. Och vi känner hans sångarbroder, magistern, Gunnar Wennerberg, författaren till den samling sångduetter för baryton och bas som utkom omkring 1850, lektor, landshövding, statsråd, och god vän med Beronius livet ut.
Då Lillemor och jag under våra vandringar som deltidsboende i Strängnäs fann denna grav noterade vi att det inte fanns några som kände omsorg om graven. Vi tyckte att något borde göras, att en så betydande man i 1800-talets kulturliv borde ha en välvårdad viloplats här på Strängnäs gamla kyrkogård. Vi tecknade därför ett skötselavtal med domkyrkoförsamlingen. Vi talade med Hans och Harald i Gluntakademien och menade att några kanske kunde komma och hedra Ur-Glunten. Några har nu blivit många.
Vem var då Glunten? Vi börjar med en annan fråga: Vad är Gluntarne? Några här är ju inte gluntsångare och Uppsaliensare. Gluntarne skildrar 1840-talets glada studentliv i Uppsala - med 40-tal menar jag tiden från slutet av 30-tal till början av 50-tal. Det var en tid av intensivt sällskapsliv, av sociala, politiska och kulturella debatter. Studentlivet motsvarade väl inte till fullo vad Folkhälsoinstitutet numera kräver. Några menar att det finns en doft av punsch över Gluntarne. Kanske delvis, men mera rättvisande är att säga en känsla av vänskap, av värme och innerlighet, av Uppsalaromantik i god mening. Det var en tid då många sällskap tillkom i Uppsala, t.ex. juvenaler och trattar, Enkan Bloms Bekanta och Sångsällskapet Orphei Drängar. I Gluntarne möter vi ett par studenter, Glunten och Magistern. Vi möter deras glädje och bekymmer, deras upplevelser av studier, av föreläsningar och studiefinansiering, om jag använder ett nutida ord. Vi möter detaljrika bilder av dåtida Uppsala, av krogar och gränder och Eklundshof.
Och Glunten, "världens bästa bas, en stämma för vilken naturen icke satt någon gräns nedåt", sade Wennerberg. Jonas Otto Beronius föddes i Dannemora i Uppland 1820. Han tog studenten i Uppsala och blev - trots omfattande sällskapsliv - fil dr i filosofi. Han lämnade Uppsala och kom till Stockholm och var åren 1858-1879 kamrerare i Städernas allmänna brandstodsbolag, då ett betydande försäkringsbolag. Några kan tycka att kombinationen glad sångare och kamrer inte passar ihop, men också nutida exempel visar att så kan vara möjligt.
Otto gifte sig först 1873 med en 13 år yngre änka med tre barn, Emma Gunilla, f. Nordblad. Otto var då 53 år. Två år senare föddes sonen Gunnar. Familjen flyttade efter försäkringsåren till Stensund, nära Trosa, och kom 1881 till Strängnäs, där Otto levde som pensionär och fastighetsägare - "långt från Fyriså" och 40-talets studentliv. Han gick bort 1895, 75 år gammal. Hustrun hade gått bort fem år tidigare. Sonen Gunnar hade efter studentexamen flyttat från Strängnäs och levde efter fortsatt utbildning som jägmästare i Umeå. Gunnar, som gick bort 1954, med hustru Henny vilar också i denna grav. De hade inga barn och denna gren av släkten Beronius är sålunda här avslutad.
Mycket har skrivits om Wennerberg, om Beronius däremot inte så mycket. I en dödsruna i Dagens Nyheter 4 febr 1895 sägs följande: "Med åren blev "den gamle studenten" en smula svårmodig och mot slutet av 1880-talet, då han en gång låg allvarsamt insjuknad, var han så viss på att döden skulle använda sin lie mot hans livstråd, att han inköpte gravplats, lät uppskotta grav och till och med beställa kista."
Detta om Glunten, "Ur-Glunten", och Gluntarne. Låt mig sluta med några ord som vännen och sällskapsbrodern F W Scholander skrev vid ett besök här i början på 1880-talet, ord som kan passa just i denna stund, på denna plats:
"Högt sångens kraft Dig bar
Från solig ungdomstid
Du sköna minnen har
Njut, gamle, dem i frid."
*********************************
OTTO BERONIUS = GLUNTEN PM 20061111 Erland Bohlin
I anslutning till att Lillemor och Ingemar Mundebo bjöd in till Beroniusträffen i Strängnäs 26 aug 2006 blev jag nyfiken på mannen bakom den rollfigur som jag haft sådan glädje av i så många år och så många sammanhang. Utöver de fakta som Ingemar Mundebo redovisar i sitt tal, återgivit på annan plats på denna hemsida, har jag därför samlat de fakta om Glunten som jag kunnat hitta i olika källor. Jag har dock tagit mig friheten att inte på varje punkt precisera mina källor på det sätt som krävs i andra akademiska sammanhang än Glunt-Akademin. (OB betyder Otto Beronius och GW Gunnar Wennerberg. Jag har lagt in några frågor i förhoppning om att få hjälp med kompletteringar.)
Jonas Otto Beronius föddes den 11 sept. 1820 i Films församling (Uppl.). Fadern, Jonas B., var geschworner, senare bergmästare, vid Dannemora gruvor. "En av Sveriges skickligaste gruvbyggare." En äldre broder, Victor B., blev gruvläkare i Falun och riksdagsman, en yngre, August B., blev kyrkoherde i Edebo (Sthlms län). OB blev elev vid Uppsala katedralskola, student vid Uppsala univ. 6.6.1838, inskriven i Upplands nation ht 1838. - "Minns du hur ödet…aderton-hundra och trettiosju" kan alltså inte stämma! Då GW var på kondition hela lå 1838/39 bör första möjligheten för dem att sjunga "Viken tidens.." tillsammans ha varit november 1839. Jfr GWs tvekan mellan "åttaårigt" och "tioårigt dundrande kalas". Glunt nr 1 skrevs 1849. Kanske också behovet av ett rimord på "du" ledde till siffran sju?
Disputerade pro exercitio 6.6.1839 med "Konsttheoriernas historia" för prof. K J Lénström. Vt 1840 "kunglig stipendiat" och kvarstod som sådan t o m vt 1844 utom lå 1840/41. Stipendieinspektorer var i hans fall ett år vardera professorerna E A Schröder, E G Geijer, L P Walmstedt och P D A Atterbom med vilka han alltså borde kommit i någon beröring och som följt hans tydligen inte så misslyckade studier.
Han var borta från Uppsala (ej upptagen i studentkatalogen, på kondition?) ht 1845 och hela 1846, men återkom vt 1847 och avlade fil.kand.examen 28.4.1848, disputerade pro gradu 14.6.1848 på ett ark (s 87-100) i prof. Schröders "Anteckningar i Philosophiens Historia. I. Giordano Bruno" och promoverades till magister två dar senare. Det innebar att han senare tituleras doktor, t ex "Fil. dr." på gravstenen. (1850 ändrades reglerna så att respondenten själv måste ha författat sin dissertation.) De följande åren växlade han med studentpoeten Johan Nybom som nationens äldste junior. 11.6 1850 avlade han kameralexamen. (I st för att bli gymnasielärare, som hans utbildning tycktes predestinera honom till, avlade han kameralexamen, som var den "minsta" examen man kunde ta och som gav inträde t ex till de statliga verken.)
Enligt Signe Taube hade Beronius till en början "läst på prästexamen" men sedan övergått till juridiken och gått ini verken i Stockholm. Noten skriven för att GW i ett brev kallat honom ”f. d. prästkandidaten”.
Signe Taube: Gunnar Wennerberg. Bref och Minnen, del 1, Stockholm 1913, s 284. (Att han inte läste juridik vet vi av andra källor.)
Att OB fick smeknamnet Glunten berodde på att han gjorde stor lycka med sina uppländska visor på dialekt, särskilt "Inte vet ja´ va´ hä ä sum fallerar gamle glunten, /="glytten", pojken/ Mitkel vår", Ett annat av hans smeknamn var Bero. Hösten 1843 gavs några teaterföreställningar till förmån för Johan Nybom, bl a andra akten av Rossinis "Wilhelm Tell" och då hade OB rollen som Walter Fürst. Han kom med bland juvenalerna strax efter det GW lockades att bli medlem i maj 1843 eller snarare 1844, enligt Sven G Svenson. "Därmed ökades det juvenaliska välljudet än mer", skriver Einar Malm. GW kommenterar hans medverkan vid juvenalernas söndagssoaréer och kallar honom världens djupaste bas, "för vilken naturen tycktes hava glömt att sätta någon undre gräns".
OB spelade klarinett, men då GW försökte få honom att växla mellan klarinett och sång i det första arrangemanget av "Huru Gluntens svårmod…" för tre röster, till ackompanjemang av violin, violoncell, klarinett och piano så visade det sig ogenomförbart. (Det var GW som hjälpligt kunde spela cello.) Hur tidigt OB fick vara med i de fina salongerna hos landshövding von Kraemer, Malla Silfverstolpe och med prinsarna vet jag inte, men 8.12 1848 framfördes Gluntar för första gången utanför juvenalkretsen just hos Malla.
Vt 1845 hade GW doktorerat. Om OB var med på studentresan till Köpenhamn 1843 vet jag inte. Ht 1845 var både OB och GW borta från Uppsala och när GW återvände var han aktiv både som Allmänna Sångens ledare och 1Q (förste kurator) på Västgöta nation. Från våren 1846 skrev GW trestämmiga serenader, som han, OB och Daniel Hwasser sjöng för Hedda Cronstedt, som då bara var 16 år.
Ht 1846 och vt 1847 skrev GW "De tre" för sig själv, OB och "Pylen", (dvs Johan Stenberg, senare tullinspektör i Katthammarsvik på Gotland). I manuskriptet benämns de tre Mineur, Miltopé och Hubenette och OB hade tydligen också smeknamnet Miltopé, vilket Malm antar berodde på att han kom från det "vallonska" Dannemora. En förebild till "De tre" kunde vara "Agander, Pagander och Winberg", som GW hade hört redan som gymnasist.
"Gluntarna" tillkom successivt från ht 1847 till vt 1850. GW flyttade från Uppsala i dec. 1847 och på våren 1848 blev OB fil.kand. och disputerade, alltså tre år efter GW (Promotioner genomfördes vid denna tid bara vart tredje år.) Gluntar som "Examenssexan" och "Avskedet" "borde" alltså ha handlat om Magistern snarare än om Glunten! Kanske t o m Daniel Hwassers avresa 1846 finns med i bakgrunden? Till viss del var också GWs skolkamrat Adrian Thengberg en förebild för Glunten, t ex i det att han var "polyglott". "Mostern" byggde nog till stor del på Adrians mamma och moster, som GW bodde hos sedan han flyttat till Skara. Enligt Malm är Glunten bara skenbart huvudpersonen, en "genomsnittsstudent, leklysten, naiv". OB karaktäriserar han som "en god och älskvärd kamrat (…) en indolent, godmodig, hjärtans beskedlig svensk normalborgare". Ht 1849 sjöng OB och den italienske operasångaren Ciaffei vid en konsert och framförde då "En solnedgång…", till vilken GW hade inspirerats av sin kärlek till Hedda Cronstedt och GW frågar irriterat i ett brev till damerna Knös: "Vem ger Beronius och Ciaffei lov att publicera /här = offentligt framföra/ mina högst privata affectioner vid Eklundshof?"
Då häftena med "Gluntarna" börjat utges - de två första kom i december 1849 - hade de redan spritts genom avskrifter och gjorde nu omedelbar lycka. Under jullovet, i januari 1850, for GW till Stockholm och hyllades redan på vägen i Örebro. I Stockholm var OB med och sjöng Gluntar bl a på Börsen.
På försommaren avlade han kameralexamen och flyttade sedan till Stockholm.
I Stockholm skrev OB in sig vid olika verk samtidigt som tidens sed var och avancerade i några: E.o. kammarskrivare i kammarkollegiet 27.6 1850 och i statskontoret 19.11. samma år; e.o. tjänsteman hos krigskollegiet 24.9. samma år; e.o. kanslist i statskontoret 12.10 1852; utsedd till generalmönstringskommissarie 4.5 1853 och 8.5 1855; kanslist i bondeståndet vid riksdagen 1853-54; e.o. tjänsteman vid Städernas allmänna brandstodsbolag 1.10 1853; t.f. kanslist i krigskollegiets avlöningsavdelnings kansli 27.5 1856. Erhöll avsked från krigskollegiet 1858 och hade då fått fast anställning i Brandstodsbolaget som t.f. sekreterare och ombudsman vid åtskilliga tillfällen fr.o.m. 7.7 samma år; uppbördsman 4.8. samma år; sekreterare och biträdande sakkunnig hos kommittén för bolagsreglementets ombildande 1859; t.f. kamrerare (kassör) i Städernas allmänna brandstodsbolag 1.7 1874; erhöll avsked p.g.a. sjukdom 25.6 1879. Han blev samma år RVO (Riddare av Vasa Orden).
Enligt en av dödsrunorna (den i Tidningen Upsala 5.2 1895) var han också "associerad i den kända firman Warodell & co. Sedermera erhöll B. anställning som kassör i Städernas allmänna brandstodsbolag. Denna befattning skötte han under många år på ett ytterst noggrant sätt och fick vid avskedstagandet en vacker pension av bolaget".
Vid GWs bröllop med Hedda Cronstedt i Västervik i augusti 1852 var OB marskalk tillsammans med Curry Treffenberg. På aftonen sjöngs gluntar av GW och OB. Sedan gick OB med ett sällskap till stranden, OB fick låna en gitarr och sjöng så vackert i månskenet att man kallade på GW och Hedda, "så intagna av Beronius älskvärda föredrag att vi ville aldrig gå hem", skrev svärmodern grevinnan Cronstedt i ett brev. Ö.h. betonas att OB var populär bland damerna.
(Hur nu det kan ha låtit!)
OB var med i ordenssällskapet "Enkan Bloms Bekanta" , som startade sina "samman-rullningar" på Daniel Hwassers initiativ i mitten av 1850-talet kring olika kägelbanor i Stockholm med Svante Hedin som Stormästare. OB kallades till medlem 12.5 1863 och Karl XV året efter, 30.6 1864, och därmed kom sällskapet att flytta till Ulriksdal. OBs vapensköld återges i Tom Lundins bok "Enkan Bloms Bekanta" och också hans devis "Jag Orkar Betydligt". Sällskapet upphörde i och med Karl XVs död 1872. OB var också medlem i Par Bricole.
Den rike grosshandlaren Cederlund ("Cederlunds punsch") ingick i vänkretsen och sommaren 1869 blev bröderna Hedin tillsammans med OB, då 49 år, bjudna av honom att låna ett hus på Storholmarna i Värtan. Där fanns dessutom i ett annat hus en ung änka Gunilla (Gurli) Bildt, född Nordblad, 36 år, med sina tre söner 16 resp 15 år (tvillingar). Hennes make Carl Oscar Bildt hade utnämnts till överjägmästare i Uppsala 1855, men begärt avsked strax efter det och dog på sin egendom Torsätra i V. Ryd (Uppl.) 1863. Nu bodde hon med sina söner i Stockholm,
Som ett resultat av den idylliska sommaren 1869 kan man se att den 11 september 1873 - OB:s födelsedag - vigdes OB och Gunilla Bildt i Ladugårdslands (senare omdöpt till Hedvig Eleonora) kyrka i närvaro av släktingar och så många av hans uppsalavänner som då ännu fanns i Stockholm. GW hade komponerat en vigselhymn till detta tillfälle. Bröllopsakten var avslutad vid sjutiden och sedan samlades vännerna till en improviserad "juvenalisk" fest, "säkert en av de allra sista, som här i Stockholm höllos och gingo i den gamla äkta Upsalastilen". Apropå GWs bruk av alkohol och dåliga ölsinne citerar Svenson ett brev från Calle Scharp om detta tillfälle: "Rådet /statsrådet GW/ var liksom litet vacklande."
Rollen som styvfar för Gunillas tre söner var nog inte så krävande. Daniel var då 20 år och Carl och Axel 19 år. Daniel blev grosshandlare i Newcastle 1886 och dog ogift i Göteborg 1894, Axel blev grosshandlare i Newcastle tillsammans med brodern, "Bildt Brothers". Han dog ogift i Karlstad 1908. Carl blev verkmästare vid SJ och sedan VD i AB halgaspannor (egen uppfinning). Gift 1887 med Gerda Hasselblad. De fick tre barn. ("Vår" Bildt tillhör dock en annan gren.)
I Adolf Fredriks födelsebok för 1875 kan man läsa att fil.dr. OB och hans hustru Emma Gunilla f. Nordblad på Nybrogtan 22 den 17 maj fått en son som den 5 juni döptes till Carl Otto Gunnar, med tilltalsnamnet Gunnar - en hälsning till GW?. Dopvittnen var landshövding GW, landshövding C. Treffenberg, grosshandlare E. Cederlund, hovkamrer J C Nygren, kungl. sekr. A L Fries och doktor Otto Nordblad. Dopförrättare var komminister Jonas Widén, ODs grundare.
I juni 1879 fick alltså OB, då 59 år, pension p g a sjukdom och flyttade kort tid därefter till Trosa skärgård, som hyresgäst på Stensund, som ägdes av P A Isoz på Åda säteri. Alfred Hedin berättar att OBs hustru till hans sextioårsdag i sept. 1880 "sökt att från alla hans vänner samla ihop lyckönskningar i alla former, såsom sentenser, verser, vänskapsord, teckningar m.m. och sedan låtit binda ihop dem till ett fint och vackert album, vilket nu som den käraste överraskning överlämnades till hennes känslige och lättrörlige man".
GWs bidrag var manuskriptet till den först författade Glunten, "Bror, jag är ledsen…" Den åtföljande skrivelsen löd: "Känner du igen de gamla lapparne, mot vilka fordom så många gånger våra ögon strålande vände sig? De utgöra originaltexten till den första Glunten, som nu gulblek av ålderdom och trasig av hård medfart i ungdomen men i själ och hjärta oföränderligen densamma, kommer till sin sextioårige farbror med hjärtliga, trofasta hälsningar från sin sextiotreåriga pappa." (Finns månne den boken kvar och i så fall var?)
1881 flyttade de till
Strängnäs (till Ny nr 22) och 1882 till nr 173 och 1887
till ett eget hus Ny nr 4b (N.Strandgatan 5 eller
Roggegatan 6). Enligt Alfred Hedin var det en villa
"vackert belägen vid Mälarestrand, omhägnad av den
täckaste lilla trädgård med högstammiga äppleträd,
krusbärs- och vinbärsbuskar, som mot höstarna dignade
under bördan av de utmärktaste frukter och bär - men
framför allt strålade där rosor av utsökt skönhet; och
nere vid bryggan gungade hans gamla fisksump, en gåva av
Karl XV och
även den benämnd Glunten.
Hågen för fiskesporten hade icke, trots en med åren
tilltagande, medfödd krämpighet i lederna, övergivit vår
gamle vän. "Greta Holmgren hade också livliga minnen av
OB: "Hans händer voro förvridna och ledbrutna, vilket
inte hindrade honom att själv styra sin båt, Särla, som
han övertagit efter den yngste av bröderna Annerstedt,
/--- Han/ seglade ofta och gärna. Hans mörka, vackra fru
Gurli /Gunilla/- betydligt yngre än sin man - och deras
lille son Gunnar voro vanligen med."
Så gott som årligen vallfärdade GW för att besöka OB, vanligen åtföljd av gamle vännen landshövdingen Curry Treffenberg. Någon gång samlade också OB ett större lag av gamla Uppsalavänner, t ex september 1888 då Strängnäsbåten medförde statsråden GW och Richert, landshövdingen Treffenberg, biskop Strömberg, hovrättsrådet Armfelt och grosshandlare Calle Scharp. (På sommaren hade GW flyttat till Stockholm.)
Biskop Annerstedt i Strängnäs hörde också till de gamla vännerna som GW besökte. Biskopens dotterdotter Greta Holmgren har berättat om ett sådant besök och om hur GW och OB efter middagen i biskopsgården "sjöngo till bords med armarna studentikost om varandras axlar något dämpat: ´Här är gudagott att vara´".
23.71890 dog OBs hustru Gunilla (Gurli), 57 år gammal. Sonen Gunnar var då 15 år och konfirmerades samma år. Hedin skriver: "Fru Beronius var i allo ´en kvinna sådan vi tillönska vårt fosterland allt flera och flera´, slutar en i tidningen Idun för den 22 augusti 1890 intagen, sympatisk och väl avfattad minnesruna över hennes gagnrika och verksamma livsgärning".
OBs sista år var tunga. Enligt Hedin hade "med åren en viss släng av vemod och hypokondri fått makt med den gamle Bero." I DNs minnesruna (4.2 1895) sägs: "Med åren blev den ´gamle studenten´ en smula svårmodig och mot slutet av 1880-talet, då han en gång låg allvarsamt insjuknad, var han så viss på att döden skulle använda sin lie på hans livstråd, att han inköpte gravplats, lät uppskotta grav och till och med beställa kista."
Att han var riksberömd framgår av att bulletiner från hans sista sjukläger också publiceras i t ex Nerikes Allehanda. 17.1 1895: "Doktor J.O. Beronius tillstånd är i det närmaste oförändrat och föga hopp finnes om förbättring. Den sjuke känner sig mycket matt och trött, är stundtals oredig och besvärades för några dagar sedan av svåra magplågor". Några dagar senare talas om hans kroniska njurlidande och den 2.2 1895 kommer slutpunkten: "GLUNTEN DÖD. Fil. doktor Otto Beronius, Wennerbergs vän och sångkamrat, avled i morse i Strängnäs, där han på sistone varit bosatt." Einar Malm skriver: "Hela livet bevarade han en varm, okritisk vänskap till och beundran för Gluntarnas skapare - det var hans stolthet att ha fått medverka vid deras tillblivelse."
/Från begravningen har jag inga uppgifter./
AB 4.2.1895
Sonen Gunnar tog studenten i Strängnäs 1894 och utexaminerades från Skogsinstitutet 1898. Han anställdes samma år av Mo och Domsjö och blev extra jägmästare i Västerbottens distrikt 1899. Ordf. i Umeå landstormsförening mm. RVO 1914. Gift 1906 med Henny Grahn från Umeå. Han dog 1954 utan att efterlämna några barn. Hustrun flyttade 1954 till Lidingö och dog där 18.12 1960. Bägge ligger begravda i OBs familjegrav i Strängnäs. Även i mer offentliga sammanhang som i Jägeristatens matrikel nämns Gunnar B. som son till "Glunten". I Einar Malms "Men med glödande runor" (1957) finns ett foto av Gunnar Beronius när han talar på ett juvenalkapitel 6.4 1940. Enligt dödsannonsen efter hustrun Henny var syskonbarn de närmaste sörjande.
Litteratur:
Svensk Släktkalender 1930
Gottfrid Kallstenius: "Jonas Otto Beronius". I: SBL (Svenskt Biografiskt Lexikon)
Sven G. Svenson: "Gunnar Wennerberg. En biografi" (1986) och däri angiven litteratur.
Därutöver:
Greta Holmgren: "Hemmet med de öppna dörrarna" ("Hågkomster och livsintryck" XX, 1939)
Einar Malm: "Men med glödande runor" (1957)
Tom Lundin: "Enkan Bloms Bekanta. E.B.B. Ett kortlivat ordenssällskap" (2005)
Ingemar Mundebo: "Sångarhyllning ´Ur-Glunten´" (Glunt-Akademins hemsida)
Porträtt av Otto Beronius:
Många teckningar av Georg Arsenius i: "Johan Georg Arsenius´ minnesanteckningar" (1924) också t ex i Svenson s 97 och 114
"Juvenalerna samlade hos friherrinnan Maria Nordenfalk i Uppsala". Teckning av H.Rezelius i anslutning till Hedins artikel i OoB (Ord och Bild) 1901
Teckning av R. von Essen i svenskt Biografiskt Lexikon och i Svenson s 160-161
Teckning i AB 4.2 1895 (i samband med hans bortgång)
Foto från Strängnäs med familjen (s 285) I: Greta Holmgren: "Hemmet med de öppna dörrarna" (1939)
Ord och bild 1901, Se s 641 f
Greta Holmgren ger en bild av den gamle Otto
Beronius:, Gunnar Wennerberg m fl:
"Från Strängnäs har jag livligt minne av Glunten,
doctor Otto Beronius, som var bosatt där. Hans händer
voro förvridna och ledbrutna, vilket inte hindrade
honom att själv styra sin båt, Särla….
Doktor Beronius seglade ofta och gärna. Hans mörka,
vackra fru Gurli – betydligt yngre än sin man – och
deras lille son Gunnar voro vanligen med….
Hade man tur och var synlig i strandpromenaden innan
familjen Beronius gav sig ut på seglats, så fick man
följa med.
Det var egendomligt att se, hur skickligt Glunten
skötte rodret trots sina vanföra händer. En gång, då
han var ensam i båten, kapsejsade den och han kom i
sjön men höll sig uppe tills hjälp anlände.
Då och då fick han besöka av Magistern, Gunnar
Wennerberg. Vid sådana tillfällen gästade de också
biskopshuset.En gång som jag särskilt minns var också
deras vän Curry Treffenberg med.
Då sjöngo de till bords med armarna studentikost om
varandras axlar något dämpat: “Här är gudagott
att vara”. Efter middagen slog sig moster Augusta ner
vid flygeln i salongen, och i bästa form stämde
Magistern och Glunten upp n:r 16: “Vid brasan på
magisterns kammare efter en stor middagsbjudning”. Sen
dess är den så inpräntad i mitt minne, att jag inte
kan tänka på Strängnäs och biskopshuset utan att
“Hulda skymning, sänk dig neder” tonar inom mig.
Det är ljuvt att vila
efter dagens strider,
låta tanken ila
hän mot bättre tider!
Vilken anklang väcka inte dessa strofer i mitt sinne!
Och när till sista den glada och käcka slutklämmen
kom:
Ja, jordens kungar sku abikera
och ministrarna resignera,
om de kunde som vi jouera
av sig själva – och lite mera –
då ville man gnola med i de kraftiga toner, som
rullade ut genom fönstren – ty det var sommar. På
kyrkvallens soffor sutto lyssnande stadsbor och
därinne vi ungdomar, som genom åren bevarat kärleken
till Gluntmelodierna och deras medryckande stämning.
Glunten Beronius var kraftigt byggd och rätt fetlagd,
bred och satt. De resliga vännerna Treffenberg och
Wennerberg lyste därför vid hans sida med sina
kavaljersmäsigt eleganta figurer. Av Treffenberg minns
jag endast ett rikt, mörkt, lockigt, nästan krusigt
hår. Han deltog ju inte i sången och står därför i
minnets bakgrund. Men Wennerbergs bild är än i dag så
klar. Hans ögon voro egendomligt genomskinliga i
vatten- eller kanske snarare blygrå färg. Den
outgrundliga, bottenlösa blicken hade ett sätt att
forskande glida över sällkapet – åtminstoe minns jag
så. Hans hår var liksom Treffenbergs mycket dekorativt
– men inte krusigt- vågigt, i brun, cendréaktig färg
närmast. Ståtliga, smärta voro de båda.
Mosster Augusta talad om hur Gluntarna sjöngos från
skrivna laappar i första barndomshemmet, då morfar
[biskop Thure Annerstedt] var akademiadjunkt i
Uppsala. Ett litet sällskap på tolv personer brukade
samlas där varje fredag för att under professor
Josephsons ledning utföra kör- och annan sång. I
domprost- och biskopsgården åt jag något som kallades
“Lilla sällskapets efterrätt”. Den bestod av
vattenkokta risgryn varvtals med sylt emellan och hade
sitt namn från dessa fredagsaftnar, där den
regelbundet serverades. Gunnar Wennerberg och Anton
Niklas Sundberg, då unga studenter, hörde till Lilla
sällskapet."
(Hemmet med de öppna dörrarna (Uppsala 1939 s. 284 ff)
Tillbaka
till innehållsförteckningen
