Några Gluntminnen
 
Vi samlar under denna rubrik notiser om hur gluntar framförts i olika miljöer under olika perioder och hoppas det kan locka fler att berätta sina gluntminnen. Vi börjar med:
 
Varför sjunger OD Stora Glunten

Gluntodling i Lund
av Carlhåkan Larsén
En kort rapport från Gluntodling i Lund som jag minns densamma. I Studentsångföreningen fanns kring 1970 ett Gluntpris, ett vandringspris som tillföll någon sångare eller pianist som förgyllt t.ex. en bierabend med gluntsång. Priset bestod av en liten tavla med upsaliensiskt motiv från 1800-talet. Efterhand utebbade det lilla påfundet och tavlan återgick till prisets instiftare och mecenat, mig själv.
Ett långt storslagnare initiativ tog Absalons dåvarande kalasfurste Pulexon (S.Ola Thulin) som under några års tid vid divertissemangen lyckades framföra/få framförda samtliga gluntar! En prisvärd enveten prestation, eller hur?!

Fredrik Tersmeden berättar:
I lundaspex från förra seklets början förekommer exempelvis kupletter skrivna på gluntmelodier, och inte sällan med så pass mycket av originaltexten återanvänd att man förstår att detta varit en levande referens för den dåtida publiken. Ett bra exempel härpå är "Glunten på föreläsning", vilken med bevarat originalomkväde ingår i "Uarda" från 1908.

Ännu så sent som 1958 skrev Hasse Alfredson m fl ett "pjäx" (blandning av pjäs och spex) till karnevalen där en av rollfigurerna i den s k "Egoistkupletten" om sig själv belåtet sjunger att "Jag är fin att konversera/sjunga Gluntarne med mera", vilket uppenbart ännu då sågs som ett tecken på bildning och social kompetens. Därefter kan jag dock inte minnas mig ha stött på några vidare gluntreferenser i lundensisk studentkontext.

Nils-Johan Höglund
(bl a intendent och överläkare vid Sätra brunn 1962-92)
 
Folke Bergh bad mig vid ett par tillfällen att ersatta Erik Mattias Yrgård – de båda var ett etablerat gluntpar tillsammans med Gustaf Larsson, driven pianist, 1. bas i OD, mångårig lärare först på Solbacka internatskola, sedan på Lundellska skolan och under senare år också aktiv i OD:s Veteraner men vid detta tillfälle var det Bo Andersson som kompade – och då läste Folke, för att memorera rätt och riktigt,  från en hemgjord matsedel med stora bokstäver: Inlagd sill, Holländsk sill, Norges sill i papper, Sillsallat---- Bosse Andersson bistod också vid andra framträdanden. T ex med mig och Ragnvald Johannes vid Källakademins sammankomst i Uppsala på Eklundshof 2001 (dokumenterat med färgbild i Akademins 25-årsskrift). Ragnald och jag sjöng också en hyllningsglunt till Carl-Olof Jacobson på dennes 75-årsfest hemma "på Dal" i Rostock med Folke Bohlin vid pianot.
Carl-Olof själv har jag  sjungit ihop med vid flera solenna tillställningar, senast vid Karlfeldtsamfundets sommarmöte i Skara 2006.
 
Vid Stig Haraldsons disputation där jag var tredje opponent uppfordrade jag honom till gluntsång till förste opponentens, en holländsk fysikprofessor, oförställda häpnad!
På Nils Holger Areskogs disputationsmiddag på Kalmar nation fick jag med honom själv som ackompanjatör sjunga gluntar med Gunnar Stenhag, också kalmarit och känd pedagog och svensklärare på Katedralskolan.
 
Stig Haraldson och Seth Högström var annars det gluntpar som Leif Mutén och jag såg upp till redan  i realskolan och som vi sedan efter förmåga försökte  leva upp till under gymnasieåren i Härnösand. Leif hade ambitionen att försöka lära oss eller åtminstone gå igenom samtliga gluntar under trägna sångstunder hemma hos familjen Mutén på N. Kyrkogårdsgatan 24. Vid framträdanden i gymnasie-föreningarna (Lychnos, Sirius) var det Ulla Lundkvist, kantorsdotter och duktig pianist från Sånga/Sollefteå, som vi samarbetade med.
 
I sista ring bad lektor Torsten Bucht oss att göra ett program om Gunnar Wennerberg, varvid han själv ackompanjerade.
 
Under åren på Sätra brunn  sjöng jag bl.a. tillsammans med Tomas Chambert, sonson till ikonen Georg Chambert, och Göran Mellgren, båda efteråt aktiva medlemmar i OD. En gång fick jag tillfälle att matcha Rolf Leandersson, som förstås i första hand inbjöds som romans- och kyrkosångare.
På Sätra brunn framträdde med Gunnar Julin som ackompanjatör flera stockholmska gluntpar men även Hans Levander och Staffan Eker, som ju i många år kamperade ihop som grannar och sångarbröder.
 
Hans Levander, eldsjäl i "Läkare mot kärnvapen", lockade mig att tillsammans med Ejnar Haglund presentera några gluntar vid föreningens årsmöte i Uppsala 1995.
 
I Uppsala var det tillsammans med Leif och Allan Parkman som jag oftast musicerade. På flera tidiga sångarfärder med OD kallades Leif och jag ganska ofta vid eftersittningarna att sjunga gluntar tillsammans med Jerker Engblom; några gånger när Leif inte var tillstädes, tillsammans med den imposante Carl Henrik Martling. "en man med en röst för vilken naturen icke synes hava satt någon gräns nedåt".
 
Våren 1949 inbjöds Leif och jag till Sigtunaskolan på  Valborgsmässoaftonen vid elevkårens vårfest och mötte då den legendariska Louis Condé, som näst intill överrumplade oss med sina snabba tempon; han hade då under många år varit kantor och musikledare på Sätra brunn, och hann med att tjänstgöra några år även under min  tid. En följd av år kallade Torsten Burgman oss varje hösttermin till Wiks folkhögskola, där han var lärare. Vi uppträdde än här, än där – mest remarkabla tillställning var Sv. Koks- och kolföreningens jubileum på Uppsala slott, då vi erbjöds ett pianodragspel som instrument! och till slut stod upp vid ett leve för koksen och gasen!
 
Ja, det här blev några rapsodiska minnen och glimtar från ett långt liv med Gluntarne.

Ingvar Mattsson
Min Glunthistoria började på Svalöfs lantmannaskola 1957. Började en ettårig prep.kurs för blivande agronomie studerande. Vi var tio på kursen varav åtta skåningar. Den andre ”norrlänningen” kom från Dalarna (Käll Carlgren) och jag från Stockholm. Käll, vars far var agronom. berättade om Gluntarna och tog ner noter och texthäfte. Han andretenor och jag bas. Därnere i Skåne sjöng vi in alla trettio Gluntarne, utan ackompanjemang. Väl på Ultuna blev vi de stora underhållarna med Gluntsång. Började under Småttingveckan, då vi de nya studenter skändades, traditionsenligt och trevligt. En afton skulle Småttingarna svara för underhållningen. Käll och jag klev fram och sa att vi skulle sjunga en Glunt, varvid vi blev fullständigt utbuade. Hörde till reglerna. Fullständig tystnad och tappade hakor när vi sjöng En månskensnatt på slottsbacken. Allt slutade med ett utbuande och så höga Burop att taket höll på att lyfte.
Vi underhöll med Gluntar på olika fester, doktorsmiddagar mm, hela tiden utan ackompanjemang.
En gång under första året sjöng vi på en nattsexa. Då for f-n i huvudet på mig. Drog fram en stol till kortsidan av det långa serveringsbordet. Jag klev upp sjungandes Framåt marsch!… Vi trampade i sillen, välte pilsnerpavor så Pigorna, serveringstjejerna, hade mkr jobbigt att flytta undan fat, confonium mm. Framme vid   Aj! Ohoj! Pladask i smutsen ligger nu båd´ jag och du.   satte jag mig ner på bordskanten, råkade få en pava mellan benen så att ölet strålade ut ner på golvet. I publicum (ett par hundra personer) fanns rektor, inspektor och ett flertal professorer med fruar samt vi ultunesare med dito. Sen den dan ropades det alltid Barret och Stansen (våra kårnamn) på bordet vid varje sexa. Vi sjöng vid många tillfällen och styrde kåren under några år, Barret klubbmästare/kårmarskalk och jag, Stansen sekretera/kårordförande.
Och Gluntarne hade en mkt hög status på Ultuna. Då ska man veta att vetskapen om att kultur över huvud taget existerade på Ultuna var mycket låg bland akademikerna inne i stan. Man hade ett uttryck: Dum, dummare och dummast!! Och då menade man I 18, Ulleråker och Ultuna – allt räknat längs Stockholmsvägen från den akademiska världen runt Gunilla klockan.
Efter studierna drog våra vägar åt olika håll, men när vi träffades var det alltid någon Glunt att sjunga. Obs hela tiden utan ackompanjemang.
Barret hamnade dessvärre på Ulleråker (schitzofreni) och jag i USA. Barret skrevs ut, disputerade och bildade familj.
Så en dag många år senare ringer Barret och säger ”Det ska bli en Glunttävling här i Uppsala. Ska vi inte ställa upp?” Jag tänkte snabbt att det är omöjligt efter alla dessa år, men eftertanken blev: ”När det är Barret som ringer då ställer jag upp.” Det gjorde vi. Hittade en pianist och kom på andra plats i den allra första Glunttävlingen i Uppsala. Årtalet försvunnet.
Barret avled i början av 2000-talet.
Ursäkta en lång avkortad historia, men den ger lite av mitt tidigare engagemang i Gunnar Wennerbergs Gluntarne
_________________________________

Vid gluntseminariet 2010 diskuterades ett förslag att söka dokumentera gluntminnen och glunttraditioner.
Inför  mötet hade utarbetats förslag till frågor som underlag för en sådan dokumentation.
Inkomna svar kommer tills vidare att läggas ut under denna rubrik, där också annan dokumentation som hör till denna rubrik kan föras in.

Gluntar i 1880-talets Uppsala

Danska gluntsångare: Bröderna Melchior
 
Gamle Goldschmidt må tilgive mig, at jeg har lånt hans bogtitel til disse
skildringer fra min første skoletid før og efter 1890 og tillige om skole-
bestyrerens hjem. De to ting falder for mig så nøje sammen, at jeg dårligt
kan skille dem ad, og begge dele er minder ”fra min onkels hus”, da skole-
bestyreren – Jørgen C. Melchior – var min morbror.
..........
Mest kendt var brødrene Melchior dog som tolkere av Wennerbergs ”Gluntarne”. Jørgen var Glunten og Bøchmann magistern. Onkel Bøchmann havde en særdeles respektabel tenor med en blød klang, og han havde et udmærket foredrag. De var sammensungne til fuldkommenhed. Længe før jeg blev voxen, kunde jeg begge stemmer til en mængde av disse duetter.
 
Onkel J. har fortalt, at man engang i Studentersangforeningen vilde have ham til at synge Gluntar, men hans sædvanlige partner var ikke tilstede. Man fik da operasanger Niels Juel Simonsen til at overtage Magisterens parti. Han begyndte også – i koncertstil – men opdagede snart, at Melchior tog det mere dramatisk, og så var han smidig nok til strax at slå om og falde ind i stilen.
(Ur Edv. Eller:  FRA MIN ONKELS HUS. Skole- og andre minder fra halvfemserne.

Tore Hartung om Lidköpingsstudenter 1950-59:

Efter mottagningen på skolgården gick studenttåget genom staden, med F 7:s musikkår i spetsen, till Wennerbergshermen vid Stadsträdgården och där lades en blomsterkvast ned som en hyllning till den evige studenten och en av de nybakade höll tal.
I dag är antalet studenter många fler men festligheterna runt examen lever kvar; det gör också glädjande nog traditionen att uppvakta Gunnar Wennerberg.

Kort presentation av Gunnar Eneskär.
Gunnar Eneskär (Glunten) sjöng på 1950-talet i Uppsala gluntar med Gunnar Rosenqvist som Magistern och  Nils Ankarstrand och stundom Ejnar Haglund vid pianot.
De gjorde bl a en grammofoninspelning, som finns med på den cd med överföringar av  inspelningar 1903-1953, som Glunt-Akademin givit ut. När de sjöng "De Tre" anslöt Åke Sjöberg och senare Uno Ebrelius.
Efter sin pol. mag-examen flyttade Gunnar först till Stockholm, senare till Malmö, där han så småningom fann en Magister i Rolf Nordström. De ackompanjerades av Birgitta Jacobsson. Gunnar är född 1921 och bodde sedan 1961 i Skanör.
Vi har fått tillstånd att ifrån hans bok "Sicket ett liv" här publicera kapitlet med hans gluntminnen.

Traditionen att unison sjunga Stor-glunten vid Stor-OD skildras av Christer Åsberg.

Hugo Isaksson

Några gluntsångare på 20- och 30-talen
Hugo Isaksson d.ä. (1883-1942) hade anställning vid SJ och ingick i Operakören. Han skapade Kungl Operans Manskvartett (K. O. M.) som ofta uppträdde och fick fina recensioner. Han var också flitigt gluntsångare bl.a. med Einar Ralf och med Albin Malmquist. Han sjöng också i Adolf Fredriks kyrkokör och i Mercuriordens manskör. Hans son Hugo (d.y.) har överlämnat till GA ett antal dokument som belyser hur gluntsångare på 20- och 30-talet kunde marknadsföra sig. (se närmare GA:s Inventarieförteckning, som kommer att läggas ut på hemsidan inom kort).

Här nedan några klickbara bilder som illustrerar gluntsångarnas verksamhet

        





Några Gluntminnen

Ragnvald Johannes 
  Gluntar har sjungits i över 160 år. Själv har jag sjungit gluntar i mer än 60 av dessa år. Första  kontakten med Gluntarna fick jag redan i slutet av 1940-talet, då jag var elev vid Uppsala Högre Allmänna Läroverk (UHAL), numera Katedralskolan. Det blev mycket sång för mig på den tiden. Inte underligt, med skolkamrater som Bosse Andersson, Richard Ringmar och Gunnar Rosenqvist.

På V-Dala nation, där jag inträdde 1948, tog det riktig fart. Där gjorde jag bl. a. min internationella debut, då en fest på nationen radieradas till Kanada, vid vilken jag framförde ”Upsala är bäst” tillsammans med Bengt Thelin. Efter detta blev jag mer eller mindre nationens officiella ”Glunt”. Jag hade också lyckan att bland nationskamraterna räkna Gunnar Flodell, Gunnar Rosenqvist och Åke ”Lukas” Sjöberg, så jag hade gott om Magistrar att alternera med.

Jag blev också 1948 aktiv i Allmänna Sången, som då var manskör. Även där blev det en hel del gluntsång i samband med efterfester i samband med konserter. Då alternerade Flodell och Rosenqvist som magistrar och vid flygeln var oftast Henry Weman, domkyrkoorganist och Allmänna Sångens ledare. I samband med en körresa till Strängnäs ca 1950 sjöng jag en glunt med dåvarande biskopen i Strängnäs, Gustaf Aulén. Apropå  Allmänna Sången så hade kören, jag tror åren 1949 o. 1950, ett inslag i sin vårkonsert där jag tillsammans med Åke Sjöberg och Flodell/Rosenqvist (alternerande) framförde sånger ur Wennerbergs ”De Tre”, alltså Gluntarnas föregångare, som just  vid denna tid hade en sorts renässans, bl. a. tack vare Ejnar Haglund och Juvenalorden. Vi sjöng tre sånger  ur samlingen vid vardera tillfälle. Senare fick jag ofta tillfälle att framföra  De Tre i  andra konstellationer, bl. a. tillsammans med Richard Ringmar, Sture Lundén och andra.

De sångare som jag närmast följande decennier oftast sjöng med var Gunnar Rosenqvist och Richard Ringmar. Uppsala slott var en lokal där jag och Richard ofta uppträdde. En gång hade vi äran att sjunga gluntar för både en president och ett kungapar. Det var 1981, då Islands president, Vigdis Finnbogadóttir var på statsbesök i Sverige. Svenska kungaparet närvarade också vid middagen på slottet. Robert Sund ackompanjerade. Detta var den tid då Ingemar Mundebo härskade på Uppsala slott. Hans efterträdare, Hans Alsén och Jan Erik Wikström var också gluntvänner och anlitade ofta Richard och mig, då gluntsång önskades på slottet.

Det händer ibland att gluntarnas ackompanjemang  arrangeras för andra instrument än piano. Ett minnesvärt exempel är från 1970-talet, då Richard och jag uppträdde på Cirkus i Stockholm och framförde ”Harpospelet på Schylla”, ackompanjerade av Sveriges just då tre skickligaste kvinnliga harpister. Det var TV-inspelning (färg) och programmet sändes ett par dagar senare. Det programmet hade jag gärna velat se, men det fick jag inte, då jag var bortrest i tjänsten. På den tiden var det inte så vanligt med videoinspelare i hemmen. Vid ett tillfälle för några år sedan hade jag också tillfälle att sjunga gluntar på Eklundshov med Harald Bohlin, ackompanjerade av ”Sixten Lakes Jättesextett”. Festligt!   En gång sjöng Richard och jag gluntar från en balkong på Carolina Rediviva ackompanjerade av Adam Taube på gitarr. Adam har sedermera gjort fina arrangemang  för gitarr av de flesta gluntar. Många av dem finns utgivna på skiva. Se på annat ställe i GA:s hemsida.

Annars är det alltså piano som gäller. Pianoackompanjemanget är ju av mycket stor betydelse när det gäller gluntar, och utan en duktig pianist blir det inte heller ett bra gluntframförande. Jag har haft förmånen att ha många duktiga sådana under årens lopp. Några namn: Folke Lenz, Bertil Aronsson, Bosse Andersson, Nisse Brandt, Sven Alin, Folke Bohlin, Robert Sund, Håkan Sund, Gunilla Öbrink, Inga Svanfeldt. De som inte nämnts här är inte glömda.
På Eklundshov har jag också  ett par gånger haft hedersuppdraget att tjänstgöra som kyparen i ”Examenssexan”, då denna fått sitt årliga uppförande i regi av ”Eklundshofs Vänner och Väninnor”. Sångare har varit Harald och Erland Bohlin.

Senaste decenniet har jag mestadels sjungit med Harald Bohlin som Magistern, oftast med Bosse Andersson eller Inga Svanfeldt vid pianot. Många är de pensionärsföreningar vi sjungit för, men även yngre publik har vi haft.  Gemensamt är att gluntarna ständigt mottagits med stor uppskattning, oavsett vilka som lyssnat. Det är både roligt och tacksamt att få sjunga gluntar. Gluntar kan sjungas av gymnasister, mogna män och pensionärer. Ålder betyder inget här. Detsamma gäller publiken. ”Än sitter i oss den gamla studenten”.  Gluntar kommer att sjungas i många decennier än. Jag hoppas att även jag får vara med och sjunga några till.

Uppsala i mars 2013

Gluntar i Chicago 1929!
Svenska Tribunen-Nyheter -- April 24, 1929
Scandinavian Evening at the University of Chicago
 
The Scandinavian department of the International Students' Association has made arrangements for a "Scandinavian evening," and the event will take place in Mandel Hall of the University of Chicago next Friday evening, beginning at eight o'clock.
 
Siri Nordin is chairman of the Committee on arrangements, and to all appearances the program will be very interesting. Representatives of the Swedish, Norwegian, Danish, and Icelandic nationalities will take part in it. The singing will be taken care of by the well-known Orion Male Quartet, two members of which, Joseph Blomgren and Hjalmar Ebbeson, will also render selections from "Gluntarne," accompanied on the piano by Mr. Ebbeson's daughter Margaret. [Translator's note: "Gluntarne" is a long, continuous series of Swedish heroic poetry, set to music, and highly regarded by Scandinavians, as well as by all other lovers of this type of expression.]
 
A group of Swedish folk dancers has promised to be present and to demonstrate a number of typical Swedish folk dances.
 
The program includes a demonstration of Danish gymnastics, especially the system developed by Niels Buk, and also Norwegian national dances, Icelandic folk songs, and violin music. The affair will wind up with a dance, to which everybody is invited.

 Mandel Hall is located at University Avenue and 57th Street.
 
Denna notis har Ragnvald Johannes hittat på nätet april 2013.
 

Gluntar i Västerås
Gunnar Syréhn rapporterade i en mail i april 2013:

Jag var inbjuden av Pensionärsuniversitetet i Västerås. Man ville dels att jag skulle föreläsa om Gluntarne, dels efter pausen sjunga tillsammans med dagens värd, Nils-Johan Bergsjö.

 Klädd som Glunten redan under min föreläsning, talade jag om Gluntarne i allmänhet, och om deras teatralitet och mina böcker specifikt. Efter pausen sjöng sedan Nils-Johan och jag ett antal Gluntar, varvid jag också lade koreografi på ett par. Vid pianot satt kantorn och organisten i Köping, Leif Hesselgren.

 Det blev stort jubel bland de 195 i publiken, bekänner jag med av blygsel rodnande kinder. Efteråt trädde en 97 år gammal dam fram och sade att hennes händer darrade av rörelse sedan hon nu hört sådant som påminde henne om hennes barn- och ungdom i Uppsala.

 Nils-Johan och jag är gamla Glunt-Kompisar sedan många år, då vi sjungit på alla möjliga och omöjliga ställen i Västerås.
______________

Gluntarne i mitt liv
Bengt Olof Engström
 
Min första bekantskap med Gluntarne gjorde jag 1943 som sjuttonårig gymnasist i Luleå. Min mor hade besökt sin bror Manne Nordenborg, mycket musikalisk agronom, utbildad vid Ultuna. När hon kom hem medförde hon en gammal fin utgåva av Wennerbergs berömda duetter som gåva från min morbror. Jag föll omgående för Gluntarne, både för textens ofta drastiska skildring av det akademiska livet i 1800-talets Uppsala och för den härligt dramatiska musiken. Många timmar tillbringade jag vid pianot för att lära känna texter, sångstämmor och pianosats. Jag glömmer aldrig denna underbara upptäcktsfärd.
 
Sedan dess har jag sjungit gluntar. I början var jag Glunten med min unga baryton, efter senare sångutbildning blev jag Magistern. Jag har också spelat piano till mycken gluntsång. Tillsammans har min bror Kjell och jag förgyllt många familjehögtider med gluntsång, det hörde liksom till. Med olika sångare har jag även uppträtt i andra sammanhang. Vid middagen efter min något senkomna disputation i Lund (1997) hördes det mycket gluntar, jag sjöng t ex både med min bror och med gode vännen kantorn och musikförläggaren Sven Wessman, en mäktig bas. Min professor, Folke Bohlin, är ju en närmast professionell gluntpianist.
 
En episod från början av 1960-talet, då jag under fyra år var intendent vid Norrköpings symfoniorkester, bör berättas. Jag brukade då sjunga gluntar tillsammans med en jämnårig granne på Åkaregatan, rektor Lennart Olsson. Han var en mycket bra sångare med varm barytonstämma, passade bra som Glunten. Som gammal andratenor i OD sjöng jag naturligtvis Magistern. Vi blev snart ett väl samtränat team.
 
En dag berättade Lennart att han anmält oss till en talangtävling för amatörer i radio, ”Plats på scen”. Jag tvekade om huruvida jag kunde betraktas som amatör, men vi fick ställa upp. Vid första uttagningstävlingen sjöng vi ”Uppsala är bäst” – i ett rasande tempo har jag hört på en bandinspelning. Det gick bra, vi avancerade till andra omgången. Nu framförde vi den mera krävande ”Magisterns misslyckade serenad”. Men längre i tävlingen kom vi inte – vi blev nu utslagna av ett ungt popband från Västervik, ”Westbay Singers”. Och det är väl inte mycket att säga om det. Det är väl naturligt att ungdomar vinner över 37-åriga gluntsångare.
 
”Westbay Singers” var emellertid inte vilka ungdomar som helst – de vann till slut hela den riksomfattande  tävlingen. Gruppens centralperson ombildade snart sitt band till ”Hootenanny Singers”, senare gick han vidare till ”ABBA”. Vi hade tävlat och förlorat mot Björn Ulvaeus!

Gluntar i Norge
Johan Varen Ugland

Mitt første bekjentskap med «Gluntarne» skjedde i mine spede barneår, noe jeg kan takke min morfar og hans brødre for. Disse fire brødre var alle lærere, min morfar var rektor ved Kristiansand katedralskole, en gammel latinskole grunnlagt midt på 1600-tallet og beliggende like ved domkirken, mens hans brødre var skolebestyrere ved barneskoler i distriktet. Alle sang Gluntarne, en sangskatt som ble flittig benyttet ved alskens selskapelige sammenkomster i familien. Morfar var med sin særlig dype stemme den selvskrevne glunt, mens iallefall to av hans brødre var magistre. Min mormor var utdannet konsertpianist, så et kyndig klaverakkompagnement var alltid for hånden.
    Godt og vel seksti år etter disse gyldne stunder er det vanskelig å gi noen kvalitetsmessig vurdering av de sanglige prestasjonene; de kan vel ha vært nokså rudimentære og amatørmessige, men gleden de skapte både hos tilhørere og utøvere minnes jeg særdeles godt. Best husker jeg «En månskensnatt på Slottsbacken» og «Gluntens vigilans», men også adskillige andre duetter fra samlingen var innlemmet i repertoiret. Større, mer krevende ting som Harpospelet og Examenssexan tror jeg ikke brødrene våget seg på.
    Kanskje den største opplevelsen for meg var å registrere den foryngelsen som skjedde med brødrene mens de sang. Egentlig var de alle adstadige besteborgere i sin begynnende alderdom. Daglig antrekk var dress (kostym?) med tilhørende vest, hvit skjorte, slips og hatt, ikke bare i hverdagslivet, men også på fisketurer og fjellvandringer. De var meget respektable, førte et sobert og høflig språk og var kulturliberale og dypt religiøse på samme tid. Men når de sang Gluntarne, ble de som forvandlet. Nå var de unge igjen, øynene glødet og Wennerbergs eder og kraftuttrykk (ord de aldri tillot seg å bruke ellers) ble slynget ut med stor begeistring til frydefull forferdelse for hustruer og barn.
    I ettertid har jeg forstått at dette var etterdønninger av den enorme popularitet Gluntarne var gjenstand for i hele Norge i tidligere tider. Sangenes unike kvalitet og det univers de representerer har en tidløs relevans med appell både til kulturskjønnere og såkalt «vanlige mennesker». Disse lykkelige stunder i min barndom lærte meg noe om sangens lyse og gjenskapende kraft i menneskers liv.
    "For livets glade gutter går solen aldri ned». Det er en sannhet Magistern og Glunten har lært oss gjennom mange generasjoner, og som forhåpentligvis vil fortsette å gjøre det ennå i lang, lang tid. Måtte vi alle arbeide for å virkeliggjøre en så verdig visjon!

Folke Bergh, (f. 1917, kyrkoherde i Oslo) berättade: Erik Mattias Yrgård (läroverksadj, trubadur, f. 1912), Gustav Larsson (f. 1913)  och jag bildade en trio som sjöng både för eget nöjes skull och för att framföra Gluntar vid skilda sammankomster. Som gamla spexare sökte vi också levandegöra sångernas innehåll mimiskt och på annat sätt och det verkade som om vi lyckades.
 
Referat i Mölndalsposten från "Musikcafé"  i Apelgårdens kyrka

Tillbaka till innehållsförteckningen
Tillbaka till första sidan