Wennerberg själv. H.C.Andersen besökte
Sverige 1849: ”Och den 7 juni hade han turen att /i
Uppsala/ bevittna ett tidigt framförande av Gluntarne:
´Docenten Wennerberg… sang sine Duetter med en anden Herre
(Beronius), det er en slags Bellmans Digtning, men Scenen
er Upsala, og bevaeger sig sig noget hoejere i Udtrykket´,
vad nu den betygsättningen kan betyda.” /”Vi kjende
hindanden og ere hinanden saa lige!” Om H.C.Andersen och
Sverige av Ivo Holmquist. I: H.C.Andersens underbara resor
i Sverige (red. Ivo Holmquist) (2005) s 16./
Carl XV. ”Med stor frenesi och skallande röst deltog han i kvartettsången. Den stämma han sjöng blev för det mesta den s.k. gesällbasen, d.v.s. melodistämman en oktav för lågt. Så småningom blev han en hängiven gluntsångare.” ---”I Carl XV:s arbetsrum stod Wennerbergs byst vid sidan av Karl XII:s” /Sven G. Svensson: Gunnar Wennerberg (1986) s 67)/
Vid ett midsommarfirande på Djurgården berättar von Dardel om gluntsång; både Wennerberg som magistern och Otto Beronius, den ursprunglige glunten, sjöng tillsammans med andra uppsaliensare, varav en lite elakt kallas punscheolog. Memoarerna berättar: ”Dessa gluntar utföras med verkligt konstnärskap. De hava dock en liten olägenhet, eftersom struparna hava fallenhet för att bliva torra, så är punschen ett villkor för en lyckad prestation. Hos kungen dödar punschen hans vanliga finkänslighet och medför stundom råhet”.
På det kungliga slottet Ulriksdal träffades ofta medlemmarna i det skämtsamma och illustra sällskapet Enkan Bloms Bekanta och det för att spela kägla. Kungen var duktig på det och han samlade gärna sina vänner till kägelbanan. Där inte bara spelades det utan man drack också hinkvis med punsch och åt sexor fram till småtimmarna Naturligtvis ingick även glada sånger i kägelträffarna och Gluntarna stod alltid på repertoaren. Deras skapare deltog gärna, men ämbetsplikter och familjeangelägenheter hindrade honom ofta.
Artikel i NLT dec 2001 av Tore Gartung om Fritz von Dardels memoirer, (Googlereferat)
1861besökte Carl XV Uppsala kring 6 november, ffg som kung. En kväll bjöd ärkebiskopen (Reuterdahl) på supé, då kungen med entusiasm lyssnade till en manskör. När gästerna vid midnatt började gå kallade kungen till sig sånganföraren och bad denne ta med sig sångarna till ärkebiskopen bibliotek. Där sjöng kungen liksom sångarna i skjortärmarna både gluntar och Bellman.
Dagen efter mötte ärkebiskopen Knut Olivecrona, som berättat att Reuterdahl sagt: Här har varit i natt ett sådant sus och dus, som säkerligen aldrig förr i detta ärkebiskopshus; ett sjungande av dryckesvisor och ett pokulerande, som räckt nära till kl. 2 på morgonen. Undra därför icke att jag är ledsen till mods att sådant förekommit i ett prästerligt hus,från vilket dylikt leverne alltid borde vara fjärran."
Enligt Pelle Ödman serverades inga alkoholhaltiga drycker över huvud taget, endast vatten och cigarrer.
Här refererat från Carl Frängsmyr och Per Sandin: Dynastin Bernadotte och det kungliga riksuniversitetet. Två kungliga besök i Uppsala i Nya professorer. Installation hösten 2011 s30 ff. med där angivna källor.
Louise Forsell: "den högst genialiske Wennerberg (även sådan till det yttre) som sjöng två av "sina besynnerliga gluntar, vari så mycken trånad gömmer sig under humorn att man nästan måste skatta med en tår i ögat."
Så skrev Louise Forsell från ett besök i Marstrand i sin Dagbok, som gavs ut av Ingeborg Nordin Hennel (Mamsell Forsells Dagbok, (Corona). Jag citerar från en rec. i UNT 19 maj 1988 av Ulf Wittrock.
Oscar II. ”Även med honom /Oscar II/ hade emellertid Gunnar Wennerberg blivit bekant i Uppsala – naturligtvis sjöng prins Oscar gluntar.” /Sven G. Svensson: Gunnar Wennerberg (1986) s 252/
På fru Ann-Margret Holmgrens och några andra likatänkande fruars initiativ åstadkoms omkring år 1885... de s.k. familjeaftnarna som under några år kom att utgöra ett betydelsefullt inslag i dess sociala liv.... Under danspauserna fick man höra.... sång av en dubbelkvartett... eller rent av förnämlig gluntsång av Bernhard Sahlin (sedan Nordiska museets styresman) och Heman Brag (sedermera uppburen operasångare), ackompanjerade av Knut Andersson, läkarvetenskapens storslagne donator, då juris studerande vid universitetet."
Olof Örtenblad: Några gymnastminnen från 70- och 80-talets Uppsala i Den eviga ungdomens stad. Hågkomster och livsintryck XVII, Lindblads förlag Uppsala 1936
August Strindberg: Uppsala ”var ideallandet. Vem hade lärt honom det? Gluntarne, som han sjöng med sin bror. Men han visste nu ej, att Gluntarne voro överklassvyer på saken; att dessa sånger tillkommmo för att höras stycke efter stycke av prinsar och blivande konungar; att hjältarna voro av familj; han tänkte icke på att vigilansen ej var så farlig, då det fanns en moster i bakgrunden, tentamen icke så riskabel, då man hade biskopen till morbror...
Johan hade alltså tagit ögonmärke på Magisterns och Gluntens Upsala, då ha ngick ombord på ångslupen till Fyrisstaden. och när han äntligen, ensam romantiker bland alla sina praktiska och gluntstämningsfria skolkamrater, stod på kajen vid Islandsbron och lyddes dånet från forsen, gnolade han kanske ofrivilligt en gluntstump: Ensam på en sen vid fallet - Filmen med sitt metspö står.... - Vid anblicken av Slottet, Kristinas klockstapel, Domtrappen m.m. kommo väl också ord och tongångar ur Gluntarne stickande. Men denna gluntstämning varade ej länge. Johans "underklasssamvete" kom honom snart att dra öronen åt sig, och hanblörjade ana vilken roll som skulle bli hans....
Magfisterns och Gluntens glada liv med skålar och bålar var honom förmenat. Krogar hade han ej råd att besöka....
Vad var då kvar för Johan av gluntarnas stad? Naturen? - Kanske skulle han som Wennerbergs två studenter finna ro och glädje i naturens sköte långt ifrån Fyris´ å....
Snart hatade han Upsala och allt vad studier hette...."Han hade tittat in i förgården och sett att där icke var rum för honom", varf desillusionerad och gluntfientlig. Nu först vfisste han, att gluntarna voro "överklassvyer på saken", atthjältarna voro av familj - och inte söner av tjänstekvinnor."
Almqvist kommenterar: "Strindbergs Uppsalatid är på ett vis ej så olik Wennerbergs. Han levde i åtta år (1837-45) som en enstöring på sin kammare, sysselsatt med livets gåtor, anfäktad av tvivel och av "Sauls mörka ande", 1845 rycktes han plötsligt in i juvenalkretsen, i vilken han blev en ledande kraft tack vare sin "djävulens
gåva" att ej tåla någon över sig. Denna Wennerbergs egenskap är en motsvarighet till Strindbergs "känslighet för tryck". Då Strindberg nu från enstöringslivet i Upsala övergår till ett gladare leverne, blir även han den ledande i ett sällskap med en utpräglat estetisk läggning, förbundet Runa. Liksom Wennerberg ville han gärna vara med i sällskaspslivet,blott han fick spela en ledares roll. Man kan knappast värja sig för tanken, att Strindberg, därest juvenalerna existerat under hans upsalatid, gärna hade blivit en av dem.
Almqvist ger fler referenser till Gluntarne i Strindbergs texter, bl a i en av novellerna i Från Fjärdingen och Svartbäcken där den trettiofemårige "Svinet", som avses vara typen för det gamla gluntidealet, möter den femtonårige Lundborg. Svinet talar ringaktande till den unge och vill dela med sig av sin Upsala-livserferenhet. Men den unge tar sig ton. "Vi anse studenttiden som ett övergångsstadium, nog togo den som ett kall" osv.
Redan under Uppsalaåren påbörjade Strindberg en samtidsskildring som dock inte utgavs då och där skriver han självironiskt om sin (”Örns”) löjliga lektyr, bl a Gluntarna, men i ms hade han först skrivit Bellmans namn, som han alltid såg ned på med förakt.
/Bertil Almqvist: Upsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa (1926) s 118 o 130f)
August Strindberg , ”som i vänners lag själv uppträdde som gluntsångare, har i en av sina smädeskrifter ”Lettres de Stockholm”, avsedd att publiceras i Frankrike, gycklat med den kvardröjande gluntromantiken i 1880-talets Stockholm. Han har därvid granskat ”Gluntarne” och sökt nedvärdera dem. Men Strindberg har inte riktigt lyckats. Han kan inte dölja ett slags beundran.” /med citat/ /Sven G. Svenson: Gunnar Wennerberg (1986), s 430/
August Strindberg. ”Jag är endast teoretisk kvinnohatare och lever komplett idyll här på en lantgård ensam i huset med sex kvinnor. /---/ Min hustru och jag sjunga Gluntarne, spela bräde, dricka bier och leva som nygifta.” /August Strindberg i brev till Georg Lundström 1887/
Redan innan ynglingen kommit till Uppsala, hade han lärt sig sjunga: "Svara mig Glunten på ära och tro etc." Ty här ligger egentligen hemligheten, i vad folk i allmänhet tänkte om Uppsala. DE hade hört för mycket "Gluntarna" för att ej nästan uteslutande tänka sig Uppsala som en stad, där glädjen och poesien ("Nu kommer våren, re´n vindarnas troppar" etc.) äro envåldshärskare.
Gustaf af Geijerstam: August Strindberg. Ur dagens krönika. Utg. av A Ahnfeldt (1883) s 77f. (Citerad av Leif Jonsson, Ljusets riddarvakt (1990) s 346.)
Nathan Söderblom sjöng gluntar
Joh. Omberg, Norrl, vars namnteckning finns på den bild av Gluntnoter som pryder denna hemsidas förstasida.
Gustaf Fröding
För gymnasisten Fröding kom Upsala att stå som något efterlängtat och i en förklarad dager. Och denna längtan fick dessutom kraftig näring i en tidig förtrogenhet med Gluntarne. När han kom till Upsala fann han allt som
som han hade tänkt sig det och behöll Gluntarne i sin bokhylla (medan Strindberg med en svordom slängde sitt exemplar i vrån). (Efter Bertil Almqvist: Upsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa s. 129).
Om Frödings översättning av gluntar till tyska se denna hemsida under rubriken Om gluntarna i Ord och Ton/Översättningar
Ernst Josephson och Julius Kronberg sjöng tillsammans Gluntar vid en improviserad skandinavisk konstnärsträff i Paris i januari 1874 enl. Karl Wåhlins monografi över Ernst Josephson (återgivet av P. G. Hamberg i inledningen till Gluntarne i bild av Ernst Josephson 1954 s. XVII).
Hjalmar Söderberg. 1887 gick Hjalmar Söderberg i sista ring i Södra Latin och framträdde då i skolföreningen Concordia: ”Sjöngo hrr Hj. Söderberg och /Karl/ Stéenmark tillsammans på ett särdeles roande sätt några stycken ur ´Gluntarne´”. /Bure Holmbäck: Hjalmar Söderberg (1988) s 52/
Albert Engström och Erik Axel Karlfeldt. ”/Robert/ Norrby berättar också om en musikalisk träff i Uppsala hos Ernst Malmberg, bror till AE:s vän från skoltiden i Norrköping hovpredikanten Gustaf Malmberg:
Albert och Karlfeldt stängde in sig i salongen med ackompagnatören och sjöng gluntar många timmar i följd. Alla, som trängde sig in för att skratta, kastades ut: ´Vi sjunger för att vi ska ha roligt, inte för att ni ska flabba.´Varken Albert eller Karlfeldt kunde sjunga vad man kallar ordnad sång.” /Birgit Qvarnström: Engström och Karlfeldt två nära vänner. Albert Engström Sällskapet Årsbok 1986, s 104/
Arne Bergstrand uppger i Karlfeldt i musiken att Karlfeldt i yngre år sjungit Gluntar med Albert Engström och att han ofta nynnade eller brummade när han diktade.
Knut Köhler och Georg Chambert. Vid Skansens vårfest 1916 ingick bl a "Bellmanscener" samt uppfördes "I Auerbachs Källarer" af Gunnar Wennerberg, med solo av operasångare John Husberg, "Gluntar", förträffligt och med Uppsaliensisk stil återgifna av kandidaterna Knut Köhler och Georg Chambert. (Redogörelse för Nordiska Museet 1916, tryckt i Fataburern 1917, s 36)
Under artonhundratalet och under nittonhundratalets båda första decennier sjöngs Gluntarne mest i den slutna kamratkretsen och i familjernas salonger, medan däremot estradframträdanden i konsertform sällan förekom. Omkring 1920 började det bli vanligare att offentligt framföra gluntar både på konsert och i det framväxande radiomediet. Det framgångsrikaste gluntsångarparet vid denna tid var Knut Köhler som Magistern och Georg Chambert som Glunten. Tillsammans med den skicklige pianisten Eric Westberg firade de triumfer inte bara i Uppsala och Stockholm utan överallt i Sverige och väckte stort intresse för Gluntarne även i kretsar, som inte förut känt till dem. På ett välbalanserat sätt kunde de förena musikaliska och dramatiska kvaliteter.” (Ejnar Haglund i texthäfte till Richard Ringmars och Carl-Olof Jacobsons cd-inspelning av Gluntarne.)
Hjalmar Bergman. Brev till Hjalmar från hans mamma 18.4.1898: Det blir inte, som ämnat var ´cirkel´ här i dag, d.v.s. Pappa hade ämnat säga till de båda vännerna ´Sund´ /stadsläkaren Oscar Sundelius/, och Borg /konstnären Axel Borg/ samt Åhrman /Bankkassör Carl Årmann, amatörmusiker/ och Lektor Borg /Harald Borg, bror till Axel/ - att komma hit till middagen – och meningen var att efteråt skulle sjungits gluntar-duetter – ” men inställt.
”Markurells i Wadköping” (1919) handlar ju om studentdagen den 6 juni 1913 och romanen och dagen inleds att de båda lärarkollegerna sitter – bakfulla – på Kupans terrass. Lektor Barfoth undrar om han fått dille, då han ser en råtta. Efter ett antal sidor med tillbakablickar är vi på s 72 tillbaka i gryningen på Kupan och Lektor Barfoth, ser adjunkten Leontin vakna och att han då ser samma råtta, vilket befriar honom från oron: ”Kära Leo! Frukta icke! Jag ser den också. Det är en råtta.
Och som om ett oundvikligt öde skjutits ett sekel fram i tiden, som en centnertung syndaskuld plötsligt vältrats från hans skuldror, sprang han upp, ställde sig i pose, harklade, hostade och stämde upp, denne oförliknelige gluntsångare, med klar och klangfull stämma:
Minns du hör ödet oss förde tillhop
Anno aderton hundra –
Men där blev det stopp. Kanske hade sinnesrörelsen grumlat hans minne; han kom inte ihåg årtalet. Och hellre än att slunga ut en kronologisk uppgift på måfå, teg han. Leo, som vidgat det väldiga bröstkorgen och fyllt lungorna med luft, volmade nu upp sig i väntan på replik och var nära att sprängas av luftmassorna. Ögonen trängde röda och ilskna som tjurögon ut ur sina hålor. Slutligen förmådde de tjocka läpparna en längre hålla tillbaka den mäktiga, tunga stämman, som brast löst i ett dånande, mullrande:
Ack ja, visst minns jag det!
En orkan av toner! Ty även Leontin var en mäkta stor gluntsångare.”
I slutet av mutlunchen diskuterar censorerna slagsmålet mellan de bägge abiturienterna (och halvbröderna) Louis och Johan och professorn i teologi föreslår att det ska betraktas ”som ett fritt gymnastiskt spel” varpå naturvetarprofessorn nickar: ”Du talar som en präst, sa han.”
När den stora dagen slutar med bekräftelsen på kärleken mellan Markurell och Johan, trots att Markurell insett att han inte är far till ”Gossen”, klingar romanen ut sålunda:
”Och lektorn harklade och hostade och stämde upp med klar och klangfull stämma:
Minns du hur ödet oss förde tillhopa –
Solen gick ned i den blånande sjön. Svept i skymning lyssnade Wadköping, den fagra,
frejdade domkyrkostaden, till Leontins svar:
Ack ja, visst minns jag det!”
(s 234 i utgåvan 1987)
Israel Hedenius och Patrik Haglund (fäder till Ingemar H. och Ejnar H.) brukade sjunga gluntar.
(Svante Nordin: Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid. Uddevalla 2004 s. 35)
Professor Joh. Lindblom och hans fru bjöd på supé i sitt hem efter att han installerats som professor i Åbo akademi 1924 . ”Gästerna underhölls med gluntsång av mig och Johannes Sundwall till ackompanjemang av Edward Westermarck."
Joh. Lindbom: ”Från de första åren. Dagboken och breven berättar” i Teologisk Tidskrift 1974 s 266 ff. Sundwall var professor i grekiska och latin vid hum. fak. och undervisade också inom teol fak. Edvard Westermarck var finländsk sociolog och socialantropolog, filosof, professor i praktisk filosofi i London 1907-30.
Tor Andræ och hans äldre bröder sjöng kvartetter och gluntar med skollärarens två pojkar, som var seminarister. Tor själv var ”anförare
för gymnasiets sångsällskap - manskör! -
I "En recentiors memoarer” i ”Bland professorer och studenter” Lindblads, I serie Hågkomster och Livsintryck XIX U-a 1938
s 209 ff
Jarl Hemmer och Erik Hjalmar Linder. I det strängt frikyrkliga barndomshemmet hörde Erik Hjalmar Gluntar: "Någon sällsynt, uppskattad gång kom också morbror Ernst över från Vadstena för att sjunga gluntar med sin jämna mörka baryton." Efter diskussion i Helsingfors om värdet av Birger Sjöbergs "Fridas visor": "Kanske tyckte Jarl Hemmer synd om mig. Han uppfattade i varje fall poängen och tog i rätt kraftigt: det var märkvärdigt ändå att Sjöberg kunde hålla balansen, att han aldrig halkade ner i pekoralets avgrund och blev kvar. Visst var han konstnär! Vi blev vänner, och senare under kvällen ville han att vi tillsammans skulle erinra oss någon glunt att sjunga i duett. Det gick halvdåligt. Egentligen var det ju en motsägelse att gilla Gluntarne men ogilla Fridas bok" (Erik Hj.Linder: Mitt levande förflutna. Ur småborgarnas liv (1975) s 75 resp 140 f)
Ur Carl-.Henrik Berg Uppväxt. En preliminär början till en Pelle Molinbiografi (skriven på nätet 2004): Just han har tvärtom ensam lyckats med bedriften att förföra skänkmamsellen på S/S Ådalen, och det är också han som såväl före som under och efter denna bedrift sjunger olika stycken ur Gunnar Wennerbergs Gluntarne. Det hela slutar med att de fyra, dagen efter, i inackorderingsrummet sjunger refrängen ur "Gluntens flamma".
Antagligen var det Pelle Molins nya bekantskap med just Gluntarna - återutgivna år 1882 - som inspirerade honom till denna bondpojksvariant av sena dryckeslag i stället för studier, med åtföljande hemvinglande genom lärostadens gator. Här ges förutom grova dialektuttryck även prov på den "idiotiska" som detta kamratgäng konstruerade. Exempel på det senare är Guckens replik: "Matsch bjäng nasut!", vilket är engelska/franska/latin för: "Mycket bra, Näsmark!" Exempel på en fras på dialekt är Näsmarks eftersinnande ord dagen efter: "Ta mä pöta van't ja full igår". [14]
I denna skiss får vi av allt att döma en närmast ocensurerad bild av det liv den 18-årige gymnasisten Pelle Molin tycktes vilja leva.
Gustaf Aulén besökte Eivind Berggrav. "De två vännerna sjöng gluntar och psalmer, läste Fältskärns berättelser och vandrade i skogen." (Jonas Jonson: Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman, Malmö 2011)
Gustaf Adolf Danell och Olof Sundby. ”Som gammal Uppsalastudent var han /=Domprosten Gustaf Adolf Danell/ aldrig nödbedd att sjunga Gunnar Wennerbergs ´Gluntar´ och framträdde 1971 vid ett bejublat tillfälle i Växjö tillsammans med dåvarande biskop Olof Sundby. Han skulle med tiden bli ärkebiskop.” /Martin Stugart: Minnesord över Gustaf Adolf Danell, DN 20001208/
(Efter Danells konflikter med biskop David Lindquist i framförallt ämbetsfrågan upplevdes Olofs Sundbys tillträde till biskopsämbetet som en nystart och som en möjlighet att komma vidare.) ”Den offentliga symbolhandling som utåt markerade den personliga relationen mellan biskop och domprost hade inträffat försommaren 1971 i Öjabys då nya församlingshem. Den formella anledningen var att en ny flygel skänkts av församlingen syföreningar och skulle tas i bruk. Hur skulle detta gå till? Öjabyprästen Lars Rye-Danjelsen överlade med den musikaliske komministern i Västrabo, Sören Bolander, som föreslog att man skulle ordna en ”musikalisk salong”. Denne visste att både biskopen och domprosten var gamla studentsångare. De tillfrågades om de ville komma till Öjaby och sjunga duett i Wennerbergs Gluntarne. Båda tyckte att det skulle bli roligt. Med Magister Sundby och Glunten Danell – röstläget avgjorde rollfördelningen - blev det okonventionella framträdandet en succé som lät vida tala om sig. Sångstundens trevnad spreds över stiftet. Många såg gluntsången i Öjaby som ett kraftigt bidrag till den kyrkopolitiska islossningen i Växjö stift under Sundbys episkopat. Men den var mera en exponent än ett instrument för utvecklingen. Ovedersägligen hör dock den lilla episoden med till en skildring av stiftets och dess aktörers historia.” /Oloph Bexell: Präster i S:t Sigfrids stift 3, Malmö 2002 s. 16/
Edvard Persson sjöng gluntar
Edvard Persson (1888-1957) var enl. Wikipedia ”en av Sveriges mest folkkära filmskådespelare, som i film efter film spelade munter och godmodig skåning.”
Han skriver i sina memoarer att han 1913-1919 arbetade i Helsingfors, särskilt vid Alléteatern.
”Att bli utvisslad är en av skådespelarnas mardrömmar. I verkligheten fick jag genomlida alla denna dröms fasor [under en kabarésejour i sitt hotells matsal]. Ett uppskattat nummer på vårt program var Gluntarna – tillsamman med Arne Christensson, en norrman och präktig röst, sjöng jag ett par saker ur Wennerbergs odödliga verk. Men det slog aldrig fel - efter varje sådant nummer blandades i bifallet ihållande visslingar. Vi lokaliserade dem snart, visslingarna kom från ett sällskap på tre personer, två marinofficerare och en mycket elegant klädd dam, som varje kväll lät vika ett bord för sig. Jag kan inte beskriva hur pinsamt jag kände det, hur det gick på bådas våra nerver, men tiden var sådan att man fick hålla till godo med mycket, som man under normala förhållanden inte skulle tolererat. [De vände sig till hovmästaren och sa att antingen skulle han se till att visslingarna upphörde eller så skulle de upphöra med sin sång.] Det visade sig att i England var visslingar uttryck för högsta beröm: applåder var med beröm godkänd men visslingar var stort A. Det började med en charmant supé samma kväll vilket vi kvitterade med att överlämna både text och musik till Gluntarna i finaste skinnband med guldsnitt. De blev så förtjusta. En vacker dag konstaterade vi att de översatt ”Hulda skymning…” till engelska och sjöng den för oss…. Sedan träffades vi nästan dagligen. (citatet lätt redigerat här)
(Edvard Persson: Lite grann från ovan. W&W Sthlm 1943 s 125 ff).
Information om detta lämnades också i en radiointervju med Persson, som återutsänts som ”radiofynd”.
”Applåder, visslingar och tystnad 1939
Hur mycket betyder applåder för en skådespelare? Och hur känns det att bli utvisslad? Det undrade Sven Jerring 1939 och fick svar av skådespelaren Edvard Persson och dramatenchefen Pauline Brunius.
Detta radiofynd kan sedan en tid avlyssnas på den Facebookgrupp, som ät knuten till GV.
Christer Åsberg, som också tipsade om detta radiofynd, konstaterade: ”Det intressanta här är ju att Gluntarna fungerade som restaurangunderhållning, t.o.m. i ett annat land, men också att Edvard Persson sjöng sådant.”
Olof Sundby, Lillemor Mundebo och Ingemar Liman När Sundby skulle bli emeritus gav landshövding Mundebo middag på slottet. "Efter maten satte sig Lillemor Mundebo vid flygeln och ackompanjerade Sundby och juvenalen Ingemar Liman i gluntsång. De framförde bl a ”Nattmarsch i S:t Eriks gränd”, där glunten och magistern i starkt rus trevar sig fram i den nattliga staden. Sundby sjöng väl och raglade med inlevelse så att ärkebiskopskorset dinglade fram och tillbaka på magen. Lutad mot en dörrpost i bakgrunden kommenterade Gunnar Ljusterdal, chefredaktören för Grönköpings Veckoblad:
”Jag undrar just,vad påven gör på sin fritid.”
(Ur Peter Nobel: I idealisk riktning. Mitt liv. Atlantis 2004.s 392 f)
SSU. Jan Stenkvist undersökte den socialdemokratiska ungdomens sånger 1909-1921 bl a i de notiser från olika möten som infördes i Stormklockan: ”Till de mera förbryllande, men förmodligen lokalt betingade inslagen får man hänföra den stundom förekommande gluntsången” /nr 3 1913, nr 45 1914 etc/ /Litteraturens vägar. Litteratursociologiska studier tillägnade Lars Furuland (1988) s 228/
Ruben Nilsson. 1918-23 drev Ruben Nilsson en plåtslagerifirma i Örebro. En av vännerna till familjen var Erik Zetterlind, som var tillskärare inom skoindustrin och som spelade piano och sjöng. När denne 20 år senare fyllde 50 år skrev Ruben i en visa till honom:
Broder i beckryckarstaden!
Snart blir din skalle så vit som snön.
Minnes du gluntserenaden
en afton vid klistersjön?
Rostiga strupar
som klarades upp
av rediga supar
och ungdomligt hopp.
Sådan kvartettsång glömmer man ej!
Hej, Broder Zeta, hej!”
Erik Z:s son Ville Zetterlind minns:
En midsommarafton var vi Zetterlindare, Nilssons och några andra familjer ute och firade årets kortaste natt på ett litet berg i Adolfsberg, säger Ville Zetterlind.
Jag minns det som igår. Det var mitt emot nuvarande folkparken där Korskyrkan ligger i dag. Jag fick vara uppe hela natten. Karlarna hade brännvin och sjöng hela natten gluntar och Bellmanslåtar.
/Mats Heijbel: Ruben Nilsson (1984) s 63f o 68/
Paasikivi: I en dödsruna över Gösta Engzell (DN 29.3.97) berättas att Gösta Engzell skänkt president Juho Kusti Paasikivi ett ex av Gluntarne i samband med en sångaruppvaktning, varvid Paasikivi tackat med kommentaren att han glömt sitt gamla ex på ett hotell i Moskva under en studentsångarresa till Ryssland på 1890-talet.
Torgny Lindgren. ”Också duetter kan skänka avsevärd tillfredsställelse, sade Robert Maser. Man ska inte förakta duetter.
Då öppnade Lars Högström sin trenchcoat och slet upp två häften i kvartoformat ur innerfickan.
Av en ren tillfällighet, herr Maser, sade han, har jag här en samling sånger för två mansröster, rent händelsevis. Och han räckte Wennerbergs Gluntarne till Robert Maser, som genast började bläddra, läsa och nynna. /---/
Och snart sjöng de, först en aning trevande och återhållet, sedan med full kraft och stark inlevelse, exemelvis ´Ingenstäds i vida världen finns en vrå, där man hela dygnet om kan leva så utan risk och immerbadd gå på just som turkar och få heta folk ändå´ och ´Jag är orolig i själ och sinne. Vart skall det väl taga vägen till slut?´.
När de äntligen unnade sig en andhämtningspaus var deras samtalston en helt annan än den varit före sången." /Torgny Lindgren: Pölsan (2002) s 91/
Carl XV. ”Med stor frenesi och skallande röst deltog han i kvartettsången. Den stämma han sjöng blev för det mesta den s.k. gesällbasen, d.v.s. melodistämman en oktav för lågt. Så småningom blev han en hängiven gluntsångare.” ---”I Carl XV:s arbetsrum stod Wennerbergs byst vid sidan av Karl XII:s” /Sven G. Svensson: Gunnar Wennerberg (1986) s 67)/
Vid ett midsommarfirande på Djurgården berättar von Dardel om gluntsång; både Wennerberg som magistern och Otto Beronius, den ursprunglige glunten, sjöng tillsammans med andra uppsaliensare, varav en lite elakt kallas punscheolog. Memoarerna berättar: ”Dessa gluntar utföras med verkligt konstnärskap. De hava dock en liten olägenhet, eftersom struparna hava fallenhet för att bliva torra, så är punschen ett villkor för en lyckad prestation. Hos kungen dödar punschen hans vanliga finkänslighet och medför stundom råhet”.
På det kungliga slottet Ulriksdal träffades ofta medlemmarna i det skämtsamma och illustra sällskapet Enkan Bloms Bekanta och det för att spela kägla. Kungen var duktig på det och han samlade gärna sina vänner till kägelbanan. Där inte bara spelades det utan man drack också hinkvis med punsch och åt sexor fram till småtimmarna Naturligtvis ingick även glada sånger i kägelträffarna och Gluntarna stod alltid på repertoaren. Deras skapare deltog gärna, men ämbetsplikter och familjeangelägenheter hindrade honom ofta.
Artikel i NLT dec 2001 av Tore Gartung om Fritz von Dardels memoirer, (Googlereferat)
1861besökte Carl XV Uppsala kring 6 november, ffg som kung. En kväll bjöd ärkebiskopen (Reuterdahl) på supé, då kungen med entusiasm lyssnade till en manskör. När gästerna vid midnatt började gå kallade kungen till sig sånganföraren och bad denne ta med sig sångarna till ärkebiskopen bibliotek. Där sjöng kungen liksom sångarna i skjortärmarna både gluntar och Bellman.
Dagen efter mötte ärkebiskopen Knut Olivecrona, som berättat att Reuterdahl sagt: Här har varit i natt ett sådant sus och dus, som säkerligen aldrig förr i detta ärkebiskopshus; ett sjungande av dryckesvisor och ett pokulerande, som räckt nära till kl. 2 på morgonen. Undra därför icke att jag är ledsen till mods att sådant förekommit i ett prästerligt hus,från vilket dylikt leverne alltid borde vara fjärran."
Enligt Pelle Ödman serverades inga alkoholhaltiga drycker över huvud taget, endast vatten och cigarrer.
Här refererat från Carl Frängsmyr och Per Sandin: Dynastin Bernadotte och det kungliga riksuniversitetet. Två kungliga besök i Uppsala i Nya professorer. Installation hösten 2011 s30 ff. med där angivna källor.
Louise Forsell: "den högst genialiske Wennerberg (även sådan till det yttre) som sjöng två av "sina besynnerliga gluntar, vari så mycken trånad gömmer sig under humorn att man nästan måste skatta med en tår i ögat."
Så skrev Louise Forsell från ett besök i Marstrand i sin Dagbok, som gavs ut av Ingeborg Nordin Hennel (Mamsell Forsells Dagbok, (Corona). Jag citerar från en rec. i UNT 19 maj 1988 av Ulf Wittrock.
Oscar II. ”Även med honom /Oscar II/ hade emellertid Gunnar Wennerberg blivit bekant i Uppsala – naturligtvis sjöng prins Oscar gluntar.” /Sven G. Svensson: Gunnar Wennerberg (1986) s 252/
På fru Ann-Margret Holmgrens och några andra likatänkande fruars initiativ åstadkoms omkring år 1885... de s.k. familjeaftnarna som under några år kom att utgöra ett betydelsefullt inslag i dess sociala liv.... Under danspauserna fick man höra.... sång av en dubbelkvartett... eller rent av förnämlig gluntsång av Bernhard Sahlin (sedan Nordiska museets styresman) och Heman Brag (sedermera uppburen operasångare), ackompanjerade av Knut Andersson, läkarvetenskapens storslagne donator, då juris studerande vid universitetet."
Olof Örtenblad: Några gymnastminnen från 70- och 80-talets Uppsala i Den eviga ungdomens stad. Hågkomster och livsintryck XVII, Lindblads förlag Uppsala 1936
August Strindberg: Uppsala ”var ideallandet. Vem hade lärt honom det? Gluntarne, som han sjöng med sin bror. Men han visste nu ej, att Gluntarne voro överklassvyer på saken; att dessa sånger tillkommmo för att höras stycke efter stycke av prinsar och blivande konungar; att hjältarna voro av familj; han tänkte icke på att vigilansen ej var så farlig, då det fanns en moster i bakgrunden, tentamen icke så riskabel, då man hade biskopen till morbror...
Johan hade alltså tagit ögonmärke på Magisterns och Gluntens Upsala, då ha ngick ombord på ångslupen till Fyrisstaden. och när han äntligen, ensam romantiker bland alla sina praktiska och gluntstämningsfria skolkamrater, stod på kajen vid Islandsbron och lyddes dånet från forsen, gnolade han kanske ofrivilligt en gluntstump: Ensam på en sen vid fallet - Filmen med sitt metspö står.... - Vid anblicken av Slottet, Kristinas klockstapel, Domtrappen m.m. kommo väl också ord och tongångar ur Gluntarne stickande. Men denna gluntstämning varade ej länge. Johans "underklasssamvete" kom honom snart att dra öronen åt sig, och hanblörjade ana vilken roll som skulle bli hans....
Magfisterns och Gluntens glada liv med skålar och bålar var honom förmenat. Krogar hade han ej råd att besöka....
Vad var då kvar för Johan av gluntarnas stad? Naturen? - Kanske skulle han som Wennerbergs två studenter finna ro och glädje i naturens sköte långt ifrån Fyris´ å....
Snart hatade han Upsala och allt vad studier hette...."Han hade tittat in i förgården och sett att där icke var rum för honom", varf desillusionerad och gluntfientlig. Nu först vfisste han, att gluntarna voro "överklassvyer på saken", atthjältarna voro av familj - och inte söner av tjänstekvinnor."
Almqvist kommenterar: "Strindbergs Uppsalatid är på ett vis ej så olik Wennerbergs. Han levde i åtta år (1837-45) som en enstöring på sin kammare, sysselsatt med livets gåtor, anfäktad av tvivel och av "Sauls mörka ande", 1845 rycktes han plötsligt in i juvenalkretsen, i vilken han blev en ledande kraft tack vare sin "djävulens
gåva" att ej tåla någon över sig. Denna Wennerbergs egenskap är en motsvarighet till Strindbergs "känslighet för tryck". Då Strindberg nu från enstöringslivet i Upsala övergår till ett gladare leverne, blir även han den ledande i ett sällskap med en utpräglat estetisk läggning, förbundet Runa. Liksom Wennerberg ville han gärna vara med i sällskaspslivet,blott han fick spela en ledares roll. Man kan knappast värja sig för tanken, att Strindberg, därest juvenalerna existerat under hans upsalatid, gärna hade blivit en av dem.
Almqvist ger fler referenser till Gluntarne i Strindbergs texter, bl a i en av novellerna i Från Fjärdingen och Svartbäcken där den trettiofemårige "Svinet", som avses vara typen för det gamla gluntidealet, möter den femtonårige Lundborg. Svinet talar ringaktande till den unge och vill dela med sig av sin Upsala-livserferenhet. Men den unge tar sig ton. "Vi anse studenttiden som ett övergångsstadium, nog togo den som ett kall" osv.
Redan under Uppsalaåren påbörjade Strindberg en samtidsskildring som dock inte utgavs då och där skriver han självironiskt om sin (”Örns”) löjliga lektyr, bl a Gluntarna, men i ms hade han först skrivit Bellmans namn, som han alltid såg ned på med förakt.
/Bertil Almqvist: Upsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa (1926) s 118 o 130f)
August Strindberg , ”som i vänners lag själv uppträdde som gluntsångare, har i en av sina smädeskrifter ”Lettres de Stockholm”, avsedd att publiceras i Frankrike, gycklat med den kvardröjande gluntromantiken i 1880-talets Stockholm. Han har därvid granskat ”Gluntarne” och sökt nedvärdera dem. Men Strindberg har inte riktigt lyckats. Han kan inte dölja ett slags beundran.” /med citat/ /Sven G. Svenson: Gunnar Wennerberg (1986), s 430/
August Strindberg. ”Jag är endast teoretisk kvinnohatare och lever komplett idyll här på en lantgård ensam i huset med sex kvinnor. /---/ Min hustru och jag sjunga Gluntarne, spela bräde, dricka bier och leva som nygifta.” /August Strindberg i brev till Georg Lundström 1887/
Redan innan ynglingen kommit till Uppsala, hade han lärt sig sjunga: "Svara mig Glunten på ära och tro etc." Ty här ligger egentligen hemligheten, i vad folk i allmänhet tänkte om Uppsala. DE hade hört för mycket "Gluntarna" för att ej nästan uteslutande tänka sig Uppsala som en stad, där glädjen och poesien ("Nu kommer våren, re´n vindarnas troppar" etc.) äro envåldshärskare.
Gustaf af Geijerstam: August Strindberg. Ur dagens krönika. Utg. av A Ahnfeldt (1883) s 77f. (Citerad av Leif Jonsson, Ljusets riddarvakt (1990) s 346.)
Nathan Söderblom sjöng gluntar
Joh. Omberg, Norrl, vars namnteckning finns på den bild av Gluntnoter som pryder denna hemsidas förstasida.
Gustaf Fröding
För gymnasisten Fröding kom Upsala att stå som något efterlängtat och i en förklarad dager. Och denna längtan fick dessutom kraftig näring i en tidig förtrogenhet med Gluntarne. När han kom till Upsala fann han allt som
som han hade tänkt sig det och behöll Gluntarne i sin bokhylla (medan Strindberg med en svordom slängde sitt exemplar i vrån). (Efter Bertil Almqvist: Upsalastudenten i Wennerbergsvers och Strindbergsprosa s. 129).
Om Frödings översättning av gluntar till tyska se denna hemsida under rubriken Om gluntarna i Ord och Ton/Översättningar
Ernst Josephson och Julius Kronberg sjöng tillsammans Gluntar vid en improviserad skandinavisk konstnärsträff i Paris i januari 1874 enl. Karl Wåhlins monografi över Ernst Josephson (återgivet av P. G. Hamberg i inledningen till Gluntarne i bild av Ernst Josephson 1954 s. XVII).
Hjalmar Söderberg. 1887 gick Hjalmar Söderberg i sista ring i Södra Latin och framträdde då i skolföreningen Concordia: ”Sjöngo hrr Hj. Söderberg och /Karl/ Stéenmark tillsammans på ett särdeles roande sätt några stycken ur ´Gluntarne´”. /Bure Holmbäck: Hjalmar Söderberg (1988) s 52/
Albert Engström och Erik Axel Karlfeldt. ”/Robert/ Norrby berättar också om en musikalisk träff i Uppsala hos Ernst Malmberg, bror till AE:s vän från skoltiden i Norrköping hovpredikanten Gustaf Malmberg:
Albert och Karlfeldt stängde in sig i salongen med ackompagnatören och sjöng gluntar många timmar i följd. Alla, som trängde sig in för att skratta, kastades ut: ´Vi sjunger för att vi ska ha roligt, inte för att ni ska flabba.´Varken Albert eller Karlfeldt kunde sjunga vad man kallar ordnad sång.” /Birgit Qvarnström: Engström och Karlfeldt två nära vänner. Albert Engström Sällskapet Årsbok 1986, s 104/
Arne Bergstrand uppger i Karlfeldt i musiken att Karlfeldt i yngre år sjungit Gluntar med Albert Engström och att han ofta nynnade eller brummade när han diktade.
Knut Köhler och Georg Chambert. Vid Skansens vårfest 1916 ingick bl a "Bellmanscener" samt uppfördes "I Auerbachs Källarer" af Gunnar Wennerberg, med solo av operasångare John Husberg, "Gluntar", förträffligt och med Uppsaliensisk stil återgifna av kandidaterna Knut Köhler och Georg Chambert. (Redogörelse för Nordiska Museet 1916, tryckt i Fataburern 1917, s 36)
Under artonhundratalet och under nittonhundratalets båda första decennier sjöngs Gluntarne mest i den slutna kamratkretsen och i familjernas salonger, medan däremot estradframträdanden i konsertform sällan förekom. Omkring 1920 började det bli vanligare att offentligt framföra gluntar både på konsert och i det framväxande radiomediet. Det framgångsrikaste gluntsångarparet vid denna tid var Knut Köhler som Magistern och Georg Chambert som Glunten. Tillsammans med den skicklige pianisten Eric Westberg firade de triumfer inte bara i Uppsala och Stockholm utan överallt i Sverige och väckte stort intresse för Gluntarne även i kretsar, som inte förut känt till dem. På ett välbalanserat sätt kunde de förena musikaliska och dramatiska kvaliteter.” (Ejnar Haglund i texthäfte till Richard Ringmars och Carl-Olof Jacobsons cd-inspelning av Gluntarne.)
Hjalmar Bergman. Brev till Hjalmar från hans mamma 18.4.1898: Det blir inte, som ämnat var ´cirkel´ här i dag, d.v.s. Pappa hade ämnat säga till de båda vännerna ´Sund´ /stadsläkaren Oscar Sundelius/, och Borg /konstnären Axel Borg/ samt Åhrman /Bankkassör Carl Årmann, amatörmusiker/ och Lektor Borg /Harald Borg, bror till Axel/ - att komma hit till middagen – och meningen var att efteråt skulle sjungits gluntar-duetter – ” men inställt.
”Markurells i Wadköping” (1919) handlar ju om studentdagen den 6 juni 1913 och romanen och dagen inleds att de båda lärarkollegerna sitter – bakfulla – på Kupans terrass. Lektor Barfoth undrar om han fått dille, då han ser en råtta. Efter ett antal sidor med tillbakablickar är vi på s 72 tillbaka i gryningen på Kupan och Lektor Barfoth, ser adjunkten Leontin vakna och att han då ser samma råtta, vilket befriar honom från oron: ”Kära Leo! Frukta icke! Jag ser den också. Det är en råtta.
Och som om ett oundvikligt öde skjutits ett sekel fram i tiden, som en centnertung syndaskuld plötsligt vältrats från hans skuldror, sprang han upp, ställde sig i pose, harklade, hostade och stämde upp, denne oförliknelige gluntsångare, med klar och klangfull stämma:
Minns du hör ödet oss förde tillhop
Anno aderton hundra –
Men där blev det stopp. Kanske hade sinnesrörelsen grumlat hans minne; han kom inte ihåg årtalet. Och hellre än att slunga ut en kronologisk uppgift på måfå, teg han. Leo, som vidgat det väldiga bröstkorgen och fyllt lungorna med luft, volmade nu upp sig i väntan på replik och var nära att sprängas av luftmassorna. Ögonen trängde röda och ilskna som tjurögon ut ur sina hålor. Slutligen förmådde de tjocka läpparna en längre hålla tillbaka den mäktiga, tunga stämman, som brast löst i ett dånande, mullrande:
Ack ja, visst minns jag det!
En orkan av toner! Ty även Leontin var en mäkta stor gluntsångare.”
I slutet av mutlunchen diskuterar censorerna slagsmålet mellan de bägge abiturienterna (och halvbröderna) Louis och Johan och professorn i teologi föreslår att det ska betraktas ”som ett fritt gymnastiskt spel” varpå naturvetarprofessorn nickar: ”Du talar som en präst, sa han.”
När den stora dagen slutar med bekräftelsen på kärleken mellan Markurell och Johan, trots att Markurell insett att han inte är far till ”Gossen”, klingar romanen ut sålunda:
”Och lektorn harklade och hostade och stämde upp med klar och klangfull stämma:
Minns du hur ödet oss förde tillhopa –
Solen gick ned i den blånande sjön. Svept i skymning lyssnade Wadköping, den fagra,
frejdade domkyrkostaden, till Leontins svar:
Ack ja, visst minns jag det!”
(s 234 i utgåvan 1987)
Israel Hedenius och Patrik Haglund (fäder till Ingemar H. och Ejnar H.) brukade sjunga gluntar.
(Svante Nordin: Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid. Uddevalla 2004 s. 35)
Professor Joh. Lindblom och hans fru bjöd på supé i sitt hem efter att han installerats som professor i Åbo akademi 1924 . ”Gästerna underhölls med gluntsång av mig och Johannes Sundwall till ackompanjemang av Edward Westermarck."
Joh. Lindbom: ”Från de första åren. Dagboken och breven berättar” i Teologisk Tidskrift 1974 s 266 ff. Sundwall var professor i grekiska och latin vid hum. fak. och undervisade också inom teol fak. Edvard Westermarck var finländsk sociolog och socialantropolog, filosof, professor i praktisk filosofi i London 1907-30.
Tor Andræ och hans äldre bröder sjöng kvartetter och gluntar med skollärarens två pojkar, som var seminarister. Tor själv var ”anförare
för gymnasiets sångsällskap - manskör! -
I "En recentiors memoarer” i ”Bland professorer och studenter” Lindblads, I serie Hågkomster och Livsintryck XIX U-a 1938
s 209 ff
Jarl Hemmer och Erik Hjalmar Linder. I det strängt frikyrkliga barndomshemmet hörde Erik Hjalmar Gluntar: "Någon sällsynt, uppskattad gång kom också morbror Ernst över från Vadstena för att sjunga gluntar med sin jämna mörka baryton." Efter diskussion i Helsingfors om värdet av Birger Sjöbergs "Fridas visor": "Kanske tyckte Jarl Hemmer synd om mig. Han uppfattade i varje fall poängen och tog i rätt kraftigt: det var märkvärdigt ändå att Sjöberg kunde hålla balansen, att han aldrig halkade ner i pekoralets avgrund och blev kvar. Visst var han konstnär! Vi blev vänner, och senare under kvällen ville han att vi tillsammans skulle erinra oss någon glunt att sjunga i duett. Det gick halvdåligt. Egentligen var det ju en motsägelse att gilla Gluntarne men ogilla Fridas bok" (Erik Hj.Linder: Mitt levande förflutna. Ur småborgarnas liv (1975) s 75 resp 140 f)
Ur Carl-.Henrik Berg Uppväxt. En preliminär början till en Pelle Molinbiografi (skriven på nätet 2004): Just han har tvärtom ensam lyckats med bedriften att förföra skänkmamsellen på S/S Ådalen, och det är också han som såväl före som under och efter denna bedrift sjunger olika stycken ur Gunnar Wennerbergs Gluntarne. Det hela slutar med att de fyra, dagen efter, i inackorderingsrummet sjunger refrängen ur "Gluntens flamma".
Antagligen var det Pelle Molins nya bekantskap med just Gluntarna - återutgivna år 1882 - som inspirerade honom till denna bondpojksvariant av sena dryckeslag i stället för studier, med åtföljande hemvinglande genom lärostadens gator. Här ges förutom grova dialektuttryck även prov på den "idiotiska" som detta kamratgäng konstruerade. Exempel på det senare är Guckens replik: "Matsch bjäng nasut!", vilket är engelska/franska/latin för: "Mycket bra, Näsmark!" Exempel på en fras på dialekt är Näsmarks eftersinnande ord dagen efter: "Ta mä pöta van't ja full igår". [14]
I denna skiss får vi av allt att döma en närmast ocensurerad bild av det liv den 18-årige gymnasisten Pelle Molin tycktes vilja leva.
Gustaf Aulén besökte Eivind Berggrav. "De två vännerna sjöng gluntar och psalmer, läste Fältskärns berättelser och vandrade i skogen." (Jonas Jonson: Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman, Malmö 2011)
Gustaf Adolf Danell och Olof Sundby. ”Som gammal Uppsalastudent var han /=Domprosten Gustaf Adolf Danell/ aldrig nödbedd att sjunga Gunnar Wennerbergs ´Gluntar´ och framträdde 1971 vid ett bejublat tillfälle i Växjö tillsammans med dåvarande biskop Olof Sundby. Han skulle med tiden bli ärkebiskop.” /Martin Stugart: Minnesord över Gustaf Adolf Danell, DN 20001208/
(Efter Danells konflikter med biskop David Lindquist i framförallt ämbetsfrågan upplevdes Olofs Sundbys tillträde till biskopsämbetet som en nystart och som en möjlighet att komma vidare.) ”Den offentliga symbolhandling som utåt markerade den personliga relationen mellan biskop och domprost hade inträffat försommaren 1971 i Öjabys då nya församlingshem. Den formella anledningen var att en ny flygel skänkts av församlingen syföreningar och skulle tas i bruk. Hur skulle detta gå till? Öjabyprästen Lars Rye-Danjelsen överlade med den musikaliske komministern i Västrabo, Sören Bolander, som föreslog att man skulle ordna en ”musikalisk salong”. Denne visste att både biskopen och domprosten var gamla studentsångare. De tillfrågades om de ville komma till Öjaby och sjunga duett i Wennerbergs Gluntarne. Båda tyckte att det skulle bli roligt. Med Magister Sundby och Glunten Danell – röstläget avgjorde rollfördelningen - blev det okonventionella framträdandet en succé som lät vida tala om sig. Sångstundens trevnad spreds över stiftet. Många såg gluntsången i Öjaby som ett kraftigt bidrag till den kyrkopolitiska islossningen i Växjö stift under Sundbys episkopat. Men den var mera en exponent än ett instrument för utvecklingen. Ovedersägligen hör dock den lilla episoden med till en skildring av stiftets och dess aktörers historia.” /Oloph Bexell: Präster i S:t Sigfrids stift 3, Malmö 2002 s. 16/
Edvard Persson sjöng gluntar
Edvard Persson (1888-1957) var enl. Wikipedia ”en av Sveriges mest folkkära filmskådespelare, som i film efter film spelade munter och godmodig skåning.”
Han skriver i sina memoarer att han 1913-1919 arbetade i Helsingfors, särskilt vid Alléteatern.
”Att bli utvisslad är en av skådespelarnas mardrömmar. I verkligheten fick jag genomlida alla denna dröms fasor [under en kabarésejour i sitt hotells matsal]. Ett uppskattat nummer på vårt program var Gluntarna – tillsamman med Arne Christensson, en norrman och präktig röst, sjöng jag ett par saker ur Wennerbergs odödliga verk. Men det slog aldrig fel - efter varje sådant nummer blandades i bifallet ihållande visslingar. Vi lokaliserade dem snart, visslingarna kom från ett sällskap på tre personer, två marinofficerare och en mycket elegant klädd dam, som varje kväll lät vika ett bord för sig. Jag kan inte beskriva hur pinsamt jag kände det, hur det gick på bådas våra nerver, men tiden var sådan att man fick hålla till godo med mycket, som man under normala förhållanden inte skulle tolererat. [De vände sig till hovmästaren och sa att antingen skulle han se till att visslingarna upphörde eller så skulle de upphöra med sin sång.] Det visade sig att i England var visslingar uttryck för högsta beröm: applåder var med beröm godkänd men visslingar var stort A. Det började med en charmant supé samma kväll vilket vi kvitterade med att överlämna både text och musik till Gluntarna i finaste skinnband med guldsnitt. De blev så förtjusta. En vacker dag konstaterade vi att de översatt ”Hulda skymning…” till engelska och sjöng den för oss…. Sedan träffades vi nästan dagligen. (citatet lätt redigerat här)
(Edvard Persson: Lite grann från ovan. W&W Sthlm 1943 s 125 ff).
Information om detta lämnades också i en radiointervju med Persson, som återutsänts som ”radiofynd”.
”Applåder, visslingar och tystnad 1939
Hur mycket betyder applåder för en skådespelare? Och hur känns det att bli utvisslad? Det undrade Sven Jerring 1939 och fick svar av skådespelaren Edvard Persson och dramatenchefen Pauline Brunius.
Detta radiofynd kan sedan en tid avlyssnas på den Facebookgrupp, som ät knuten till GV.
Christer Åsberg, som också tipsade om detta radiofynd, konstaterade: ”Det intressanta här är ju att Gluntarna fungerade som restaurangunderhållning, t.o.m. i ett annat land, men också att Edvard Persson sjöng sådant.”
Olof Sundby, Lillemor Mundebo och Ingemar Liman När Sundby skulle bli emeritus gav landshövding Mundebo middag på slottet. "Efter maten satte sig Lillemor Mundebo vid flygeln och ackompanjerade Sundby och juvenalen Ingemar Liman i gluntsång. De framförde bl a ”Nattmarsch i S:t Eriks gränd”, där glunten och magistern i starkt rus trevar sig fram i den nattliga staden. Sundby sjöng väl och raglade med inlevelse så att ärkebiskopskorset dinglade fram och tillbaka på magen. Lutad mot en dörrpost i bakgrunden kommenterade Gunnar Ljusterdal, chefredaktören för Grönköpings Veckoblad:
”Jag undrar just,vad påven gör på sin fritid.”
(Ur Peter Nobel: I idealisk riktning. Mitt liv. Atlantis 2004.s 392 f)
SSU. Jan Stenkvist undersökte den socialdemokratiska ungdomens sånger 1909-1921 bl a i de notiser från olika möten som infördes i Stormklockan: ”Till de mera förbryllande, men förmodligen lokalt betingade inslagen får man hänföra den stundom förekommande gluntsången” /nr 3 1913, nr 45 1914 etc/ /Litteraturens vägar. Litteratursociologiska studier tillägnade Lars Furuland (1988) s 228/
Ruben Nilsson. 1918-23 drev Ruben Nilsson en plåtslagerifirma i Örebro. En av vännerna till familjen var Erik Zetterlind, som var tillskärare inom skoindustrin och som spelade piano och sjöng. När denne 20 år senare fyllde 50 år skrev Ruben i en visa till honom:
Broder i beckryckarstaden!
Snart blir din skalle så vit som snön.
Minnes du gluntserenaden
en afton vid klistersjön?
Rostiga strupar
som klarades upp
av rediga supar
och ungdomligt hopp.
Sådan kvartettsång glömmer man ej!
Hej, Broder Zeta, hej!”
Erik Z:s son Ville Zetterlind minns:
En midsommarafton var vi Zetterlindare, Nilssons och några andra familjer ute och firade årets kortaste natt på ett litet berg i Adolfsberg, säger Ville Zetterlind.
Jag minns det som igår. Det var mitt emot nuvarande folkparken där Korskyrkan ligger i dag. Jag fick vara uppe hela natten. Karlarna hade brännvin och sjöng hela natten gluntar och Bellmanslåtar.
/Mats Heijbel: Ruben Nilsson (1984) s 63f o 68/
Paasikivi: I en dödsruna över Gösta Engzell (DN 29.3.97) berättas att Gösta Engzell skänkt president Juho Kusti Paasikivi ett ex av Gluntarne i samband med en sångaruppvaktning, varvid Paasikivi tackat med kommentaren att han glömt sitt gamla ex på ett hotell i Moskva under en studentsångarresa till Ryssland på 1890-talet.
Torgny Lindgren. ”Också duetter kan skänka avsevärd tillfredsställelse, sade Robert Maser. Man ska inte förakta duetter.
Då öppnade Lars Högström sin trenchcoat och slet upp två häften i kvartoformat ur innerfickan.
Av en ren tillfällighet, herr Maser, sade han, har jag här en samling sånger för två mansröster, rent händelsevis. Och han räckte Wennerbergs Gluntarne till Robert Maser, som genast började bläddra, läsa och nynna. /---/
Och snart sjöng de, först en aning trevande och återhållet, sedan med full kraft och stark inlevelse, exemelvis ´Ingenstäds i vida världen finns en vrå, där man hela dygnet om kan leva så utan risk och immerbadd gå på just som turkar och få heta folk ändå´ och ´Jag är orolig i själ och sinne. Vart skall det väl taga vägen till slut?´.
När de äntligen unnade sig en andhämtningspaus var deras samtalston en helt annan än den varit före sången." /Torgny Lindgren: Pölsan (2002) s 91/
På Skansen svarade 26 juli 1982 Richard Ringmar, Carl-Olof Jacobson, Håkan Sund och Sture Lundén för en Gluntafton. (sid 296 i Fataburen 1983. Nordiskka museets och Skansens årsbok)
Ur Wilhelm von Braun-sällskapets årsskrift 2009.
Åke Öberg arbetar som gymnasielärare på Folkungaskolan i Linköping. Han berättar 2011: ”Mina ämnen är svenska, historia och kulturhistoria och traditionsenligt bjuder vi eleverna på ett gluntprogram varje vår. Under nästan 20 år sjöng vi också gluntar i samband med abiturientbalen.
Jag sjunger Magistern och Jan S Andersson Glunten. Pianist och repetitör är Sven Gustafsson.
Jag har läst i Lund, men kom genom min far och en farbror i kontakt med Gluntarne som barn och när jag blev kollega med Sven och Janne, Uppsalastudenter och lektorer i fysik respektive filosofi, satte vi igång.”
Sven G Svenson skriver: Gluntarne blev inte populära i betydelsen folkliga. Det förbjöd deras avancerade musikaliska uppbyggnad. Några av melodierna fick visserligen karaktär av slagdängor - "Här är gudagott att vara" eller "Nu tror jag det kan vara tid att tänka på refrängen." Texterna spreds som skillingtryck i många och stora upplagor. Men på den marknaden är Wennerberg märkligt nog en mindre stjärna än Nybom, von Braun eller Elias Sehlstedt. Deras som regel mycket mediokra poetiska alster försågs ofta med folkliga melodier och spreds över landet i stora upplagor. Wennerberg sjöngs inte i kojan, men desto mer på Slottet. Gluntarne var och förblev en högreståndslitterartur eller, som Bergstedt skrev i sin recension, "en uppsummering af det socialt musikaliska lifvet hos våra medelklasser."
Svenson fortsätter att analysera Gluntarne men här upphör jämförelsen med von B. (s 124 i pocketupplagan av Svensons bok).
www.culturum.se/Braun
Tillbaka till innehållsförteckningen
Tillbaka till första sidan